Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Umbelliferæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifttyp, som de förete, böra hänföras till början af
första årh. f. Kr.; de med umbriskt alfabet antagas
i allmänhet vara omkr. 100 år äldre. Under loppet
af det första årh. f. Kr. har umbriskan förmodligen
dött ut, i det att den först i skriftligt bruk och
sedan småningom också i talspråket undanträngts
af latinet. – Den umbriska munarten erbjuder
språkforskaren långt större svårigheter än den
närbeslägtade oskiska (se Oskiska språket). Vår
hufvudsakliga källa, de iguvinska taflorna, är redan
på grund af sitt egenartade (sakrala och rituella)
innehåll vida dunklare än de oskiska lagtexterna,
för hvilkas riktiga uppfattning i sakligt hänseende
de romerska analogierna gifva oss en ojämförligt
säkrare ledning. Vidare är sjelfva språkformen
mera svårfattlig och ogenomskinlig, särskildt på
grund af de starka förändringar, som umbriskans
ljudsystem efter skilsmässan från de samhöriga
italiska dialekterna undergått. Och slutligen lemnar
den umbriska skriften mycket öfrigt att önska i
afseende på ljudbeteckningens noggranhet och reda. I
de båda sistnämnda hänseendena (möjligtvis också i
någon mån hvad beträffar ordskatten) har umbriskan
tydligen rönt ett för densamma mindre gynsamt
inflytande af det sannolikt alldeles obeslägtade
språk, som var dess omedelbara granne i vester,
näml. etruskiskan. – De vigtigaste nyare arbeten
om umbriska språket och inskrifterna äro Aufrecht
och Kirchhoff: »Die umbrischen sprachdenkmäler»
(I–II, 1849–51; af grundläggande betydelse), Bréal:
»Les tables eugubines» (1 bd med atlas, 1875;
särdeles användbar vid en första orientering),
och Buecheler: »Umbrica» (1883; på latin,
lärd och skarpsinning i tolkningen). Dessutom
gifves det en mängd större och mindre bidrag
till texttolkningen och språkförklaringen,
bland hvilka den norske språkforskaren S. Bugges
(hufvudsakligen i »Zeitschrift für vergleichende
sprachforschung» offentliggjorda) afhandlingar
förtjena ett särskildt omnämnande. Den nyaste
framställningen af umbriska grammatiken finner man i
Brugmanns »Grundriss der vergleichenden grammatik»;
jfr också denne forskares »Umbrica» i »Berichte der
königl. sächs. gesellsch. d. wissensch.»
(1891). O. A. D.
Ume elf (Umeå elf), betydlig flod i Norrland,
upprinner ur den 38 km. långa fjällsjön Öfver-Uman,
hvars öfre ände skjuter in i Norge, men som för
öfrigt utgör gräns mellan Sorsele och Stensele
lappmarkssocknar. Elfven, som i likhet med de flesta
vattendrag i Norrland har sydöstlig hufvudriktning,
upptager efter utloppet ur sin källsjö en mängd
smärre tillflöden från den kringliggande storartade
fjälltrakten, löper derefter genom den natursköna,
bebyggda hufvuddalen i Tärna kapellförsamling och
vidare genom Stensele socken, derunder bildande
den smala Gardsjön och den 65 km. långa och 2–6
km. breda Stor-Uman. Nära gränsen mot Lycksele
upptages från n. Juktelfven (Jukta elf, omkr. 150
km.). Under det följande loppet, inom Lycksele och
Degerfors, går floden med oftast lugnt vatten, endast
på få ställen
afbrutet af forsar och fall, genom en jämförelsevis
jämn skogstrakt med spridda gårdar. Inom Vännäs
socken har floden sitt största fall, den berömda
Fällforsen. Straxt nedanför, vid Vännäs kyrka,
ungefär 200 m. öfver hafvet, förenar U. sig med
den från n. kommande Vindelelfven, hvilken för
lika mycket vatten som hufvudfloden. Utan fall,
men med stark ström och ett par forsar, flyter
elfven derefter mellan välodlade stränder förbi
Umeå, under en 300 m. lång bro, ned till hafvet,
i nedersta loppet vidgande sig till en vidsträckt
fjärd. Ehuru i allmänhet djup, kan U. dock ej
befaras af större fartyg till följd af de grunda och
föränderliga bankar, som uppfylla mynningen. Elfven
anses vara mycket fiskrik; laxen går dock endast till
Fällforsen. Längd omkr. 400 km. Flodområdet beräknas
till öfver 38,000 qvkm. A. G.
Umeå (Ume), stapelstad i Vesterbotten, säte för
länsstyrelsen i Vesterbottens län, ligger i en
slättbygd på norra stranden af Ume elf, omkr. 18
km. från hafvet. Genom en 300 m. lång bro står
staden sedan 1863 i förbindelse med elfvens södra
strand. Regelbundet anlagd med raka gator, är staden
dock till sitt yttre ganska anspråkslös och har
ännu ej på långt när kunnat undanrödja spåren af
den stora eldsvåda, som d. 25 Juni 1888 (samma dag,
som äfven Sundsvall förstördes af eld) lade den
till större delen i aska. Stadsområdet utgör 979
har, satt till 1 1/2 mantal. Taxeringsvärdet för
fast egendom utgjorde 3,961,500 kr år 1891, deraf
510,000 kr. för jordbruksfastighet. Innevånarnas
antal, 1,855 år 1860, hade 1880 ökats till 2,818
och 1891 till 3,455. Stadens tillgångar voro 1889
bokförda till 413,123 kr., skulderna till 140,677
kr. S. å. uttaxerades för kommunala behof 5,10 kr. för
hvarje krona bevillning till staten. Hufvudnäringar
äro handel och sjöfart. Större fartyg än 2,8
m. djupgående kunna dock ej gå uppför elfven till
staden, utan måste stanna vid de privata hamnplatserna
närmare elfmynningen: Holmsund, Djupyik, Sandvik
och Bredskär. Stadens hamn, som omfattar endast
vattenområdet i elfven midt för staden, besöktes
1890 af 2,536 ankommande och afgående fartyg, om
tillsammans 142,956 tons drägtighet, under det
trafiken vid de nämnda uthamnarna besörjdes af
856 fartyg, om 270,298 tons. Hamnafgifterna till
staden utgjorde 8,722 kr. 19 öre, till uthamnarna
9,515 kr. 55 öre. I U. hemmahörande fartyg voro
14, om 4,843 tons. På sjömanshuset inskrifna
fartygsbefälhafvare och sjömän voro 258. Antalet
handlande var 52, med 57 biträden; handtverkarnas
antal var 40, med 93 arbetare. Den obetydliga
industrien omfattade 8 s. k. fabriker, med 26 arbetare
och 30,135 kr. tillverkningsvärde. Kreditanstalter
äro Vesterbottens enskilda banks hufvudkontor samt
en sparbank. Den periodiska pressen representeras af
»Umebladet» och »Vesterbotten», hvardera utkommande
två gånger i veckan. För den högre undervisningen
är sörjdt genom ett högre allmänt läroverk. I
ecklesiastikt hänseende utgör staden (sedan 1870) ett
eget pastorat af Vesterbottens första prosteri. Vid
val af riksdagsman till Andra kammaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
