Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uggleslägtet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
européer har endast Wissmann helt hastigt, 1882,
färdats genom landet (södra delen).
Uhl, Friedrich, Österrikisk skriftställare, f. 1825,
regeringsråd och huvudredaktör för den officiella
»Wiener zeitung», är författare till noveller
och moget konstnärliga romaner, bland dem Die
theaterprinzessin (6 bd, 1863), Das haus Fragstein
(2:dra uppl. 1878) och Farbenrausch (1887).
Uhland, Johann Ludwig, tysk skald och
literaturforskare, föddes d. 26 April 1787 i Tübingen,
der fadern var universitetssekreterare. Han blef
student i sin födelsestad 1802 och redan 1810,
vid 23 års ålder, promoverad till juris doktor,
detta ehuru han med vida större intresse egnat sig
åt medeltidsstudier samt klassisk filologi än åt
rättsvetenskapen. Också öfvergaf han snart juridiken
och blef i Dec. 1829 e. o. professor i tysk literatur
vid Tübingens universitet. Han tog emellertid afsked
från professuren redan 1833, då regeringen, genom
att vägra honom tjenstledighet, sökte utestänga sin
politiske motståndare från ständerförsamlingen. Der
kämpade U. kraftigt för »das alte recht». Under det
stormiga året 1848 skickades han såsom förtroendeman
till Frankfurt, der öfverläggningar pågingo om
upprättandet af ett tyskt kejsaredöme under
Preussens ledning. U. förordade, att den nye
kejsaren borde väljas genom folkrepresentanter,
»ty intet hufvud kunde lysa öfver Tyskland utan att
vara smordt och invigdt med en droppe demokratisk
olja». Sedan nationalförsamlingen med vapenmakt
blifvit upplöst, framlefde den ädle frihetsvännen sina
öfriga år i ostördt lugn, hufvudsakligen sysselsatt
med studier öfver sitt älsklingsämne, den tyska
folkvisan. Han afled d. 13 Nov. 1862 i Tübingen,
der hans staty (af Kietz) aftäcktes 1873. – Den tid,
då U:s skaldeverksamhet började, var nyromantikens
glansperiod i Tyskland, och den unge studenten
anslöt sig med hänförelse till de nya idéerna. I sin
märkliga uppsats »Om det romantiska» söker han närmare
bestämma detta ords begrepp. »Romantiken», säger han,
»är icke en fantastisk medeltidsvurm, nej han är den
skimrande regnbågen, gudarnas brygga, på hvilken de
odödlige sväfva ned till jorden och utvalda dödliga
uppstiga till de öfverjordiskes krets.» U. söker äfven
utstaka gränser för det stora romantiska riket, hvars
konturer dittills varit så obestämda, som skyarnas på
himmelen. Så har naturen sin romantik, menniskolifvet
sin. Till det förra slaget höra exempelvis bergklyftor
och vattenfall, månskensnätter, aftonrodnaden och
regnbågen m. m. Till det senare räknas munkar och
nunnor, korsfarare, graalriddare, trubadurer samt
öfver hufvud taget medeltidens riddare och deras
damer. Slutligen söker U., såsom varm fosterlandsvän,
förskaffa medborgarerätt äfven åt en del urgermanska
fantasiskapelser: elfvor och sjöjungfrur, dvärgar och
troll. Men just detta, att vilja klart framställa
romantikens begrepp, är en bestämd afvikelse från
skolans program. Ännu mera skiljer U. sig derifrån
genom sina gedigna historiska forskningar, hvilkas
resultat i rikt mått kommo skaldens poetiska skapelser
till godo. Synnerligen fruktbringande blefvo hans
studier år 1810 i »Musée Napoléon» i Paris, dit
endast helt få forskare hunnit intränga, och der
ett rikhaltigt material låg hopadt. Som prof på den
skörd, hvilken der inbergades, må nämnas diktkransen
Sängerliebe, hvilken innehåller poetiska bearbetningar
af fornfranska berättelser och tillhör U:s förnämsta
skapelser. Författaren var dermed inne på det område,
inom hvilket han förnämligast skulle vinna rykte som
skald: balladen. Af många anses han i denna art af
poesi vara oöfverträffad. Också förstår han att på ett
högst förtjenstfullt sätt hålla en medelväg i fråga
om moderniseringen af det gamla medeltidsstoffet. Han
går i detta fall ej så långt som Tegnér i »Frithiofs
saga», utan står fastmer på samma ståndpunkt
som Geijer i dennes fornsvenska bilder. Helt och
hållet i modern stil är dock den berömda balladen Des
sängers fluch (öfvers. af Böttiger). Den skrefs under
Tysklands frihetskamp mot Napoleon, och traditionen
förmäler, att denne dermed åsyftades. Samtidigt
författade U. åtskilliga patriotiska dikter, bland dem
den bekanta Vorwärts!, i hvilken skalden uppkallar
Europas folk till kamp mot den franske giganten. Vi
äro dermed inne på det lyriska området af U:s poesi,
inom hvilket han likaledes frambragt många dikter,
som i hans hemland högt värderas, om de också ej
kunnat utom Tyskland vinna samma erkännande som
balladerna. Äfven som dramaturg försökte U. sig, ehuru
med mindre framgång. Hans båda historiska dramer,
Ernst, herzog von Schwaben (1817) och Ludwig der
Bayer (1819), innehålla visserligen många lyriska
skönheter, men sakna lefvande karakterer samt förete
i detta hänseende en viss likhet med Lings »götiska»
skådespel. U. har blifvit räknad som hufvudman för
den s. k. schwabiska skolan – ett antal sydtyska
författare med utprägladt fosterländsk diktning. Som
literaturhistoriker (Walther von der Vogelweide,
1822; Alte hoch- und niederdeatsche volkslieder,
1844–45, m. m.) intog han ett framstående rum. –
Länge sökte U. förgäfves efter en förläggare till
sina dikter. Risken syntes alltför stor. Detta
förtröt högeligen skalden; men när omsider den första
samlingen af hans Gedichte utkom, 1815, visade det
sig att förläggaren haft rätt, ty de båda första
upplagorna såldes delvis som makulatur. Först efter
1830 har Tyskland lärt sig att till fullo uppskatta
denne skald, hvars dikter sedan dess upplefvat bortåt
100 upplagor. På svenska äro åtskilliga af dem,
företrädesvis ballader, tolkade af bl. a. Böttiger
och G. Meyer. Till hela sitt väsende var U. en ädel
representant för den tyska nationaliteten, hvars
kraft, ihärdighet och allvar i rikt mått återfinnas
i hans karakter. Hans enka utgaf 1874 »Ludwig U:s
leben». Bland andra biografer må nämnas F. Kotter
(1863) och O. Jahn (s. å.). Se G. Meyer: »Ludvig
Uhland» (gradualdisp., 1875). G. M.
Uhland, Wilhelm Heinrich, tysk tekniker, f. 1840 i
Würtemberg, inrättade 1865 i Mittweida (Sachsen)
den första privata fackskola för maskiningeniörer
och 1868 en dylik i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
