Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Udall ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förra fallet är såväl ansatsen som delvis
artikulationen något mera energisk, i hvarje fall
mera eller snart sagdt fullt öfverensstämmande med det
ensamma, opåverkade ljudets artikulation, under det
i senare fallet artikulationen i större eller mindre
grad modifieras af de omkringliggande ljuden. Denna
fonetiska skilnad visar sig också hafva utöfvat ett
bestämdt inflytande på den historiska utvecklingen,
försåvidt man från ett språkskede till ett annat
iakttager konstanta förändringar af ljuden. När man
konstaterar olika utveckling af samma uddljud i samma
eller olika ord, har man all anledning att antaga,
att denna skilnad beror på om i de speciella fallen
den absoluta uddljudsbeskaffenheten eller dess
öfverensstämmelse med inljudet legat till grund. Så
har t. ex. i de nordiska språken ett urgermanskt
uddljudande j bortfallit (jfr Sv. ok i förhållande
till T. joch, Lat. jugum o. s. v.). När det står
qvar, t. ex. i ja, jo, har man anledning att antaga,
att inljudsformen, t. ex. i den ursprungliga jakande
dubbelformen, sådan den förekommer t. ex. i å-jo,
å-ja, förallmänligats, under det den ljudlagsenliga
formen med absolut uddljud torde återfinnas i
det första elementet: å-. I Sv. har uddljudande s
alltid bevarats. Men om t. ex. i sammansättningar
ett ord med uddljudande s kom under inverkan af
den s. k. vernerska lagen, kunde förändringar
inträda: Sv. sax, deremot förutsätter T. messer
en sammansättning *matizahs, der det af s under
inflytelse af den föregående vokalens tonlöshet
uppkomna z blifvit -r (i messer). I forn-iriskan
(och derur utvecklade nyare språk) har i vissa
bestämda fall i satsenheter af nära sammanhängande
ord uddljudet undergått förändringar i närmaste
öfverensstämmelse med inljudet. Härigenom kan ett ord
få helt olika uddljud alltefter som det står absolut
eller i sammanhang med andra, nära sammanhörande
ord. Så t. ex. blifva ursprungliga tenues i
satssammanhanget efter ett ord, som slutar på vokal,
spiranter. Efter ursprungligen på nasal slutande ord
förvandlas uddljudande tenues till media, under det
nasalen försvinner. Liksom t. ex. i inljud cant- blir
Fornir. ced, så blef t. ex. ur-iriska *nan cert
Fornir. na gert (visserligen med historisk ortografi
skrifvet na cert). I en traditionel satsgrupp af
ord kan felaktig analys af orden inträda, så att ett
ljud, som egentligen stod i början af ett följande
ord, kan komma att dragas till det föregående. En
ursprunglig förbindelse en no (= ett tråg; no =
Lat. navis) uppfattades af språkmedvetandet som
en(n) o. hvaraf ordet o, ho uppkom. Omvändt kan
ett slutljud blifva uddljud i ett följande ord
genom likartad felaktig analys: ur 2 pers. plur.,
t. ex. (hafve)n I har tilltalsordet Ni uppkommit;
jfr äfven njupon af (e)n-hjupa. Se vidare Utljud.
K. F. J.
Uddman, Karl Johan, sångare, född i Stockholm
d. 11 Mars 1821, profsjöng redan som fjortonåring
på k. teaterns sångrum, men hindrades i början att
följa sin kallelse, dels genom faderns motstånd,
dels genom en under sjukdom ådragen, tillfällig
förlust af sångrösten.
År 1839 gaf han sig ut som kringresande skådespelare,
men måste dervid en tid lifnära sig som kypare
i Torshälla, tills han lyckades få anställning
vid direktör Wallins trupp för sju riksdaler
i veckan. Efter sju års ambulerande med denna
trupp anställdes han 1846 vid k. operan efter en
lyckad debut såsom Max i »Alphyddan». Ehuru helt
och hållet natursångare, kunde han, tack vare sin
ovanliga begåfning, med framgång öfvertaga det
ena maktpåliggande baspartiet efter det andra,
såsom Sulpiz i »Regementets dotter», Leporello
i »Don Juan», Bertram i »Robert» och Almaviva i
»Figaros bröllop». Hans egentliga naturel såväl
som hans växande korpulens hänvisade honom dock
alltmer uteslutande till de komiske gubbarnas fack,
och i detta förvärfvade han sig det eftermälet att
hafva varit vår mest typiske basbuffo, i sällsynt
grad förenande en sådan typs oundgängliga egenskaper,
ett spelande lynne, komisk kraft, rörligt minspel och
snabbtalande tunga. Mästerstycken i sitt slag voro
hans Bartolo i »Figaro» och i »Barberaren», Dulcamara
i »Kärleksdrycken», Cornelius i »Nürnbergerdockan»,
Falstaf i »Muntra fruarna», Baptist i »Muraren»,
Cerberin i »Målaren och modellerna», Calchas i »Sköna
Helena» m. fl. Hans jovialiska personlighet var mycket
eftersökt inom sällskap och ordenssamfund och hans
förmåga som rolighetsminister outtömlig. U. afled
d. 31 Maj 1878 på sin å Djurgården belägna villa,
Godthem, skänkt af hans vänner och uppkallad efter
hans valspråk: »Godt!». A. L.
Udema (udenma, uudenmaa), en gammal svensk
krigsfartygstyp. Se Turuma.
Uden, Lucas van, landskapsmålare af den flamska
skolan, f. i Antwerpen 1595, d. derst. 1672, son
till en ämbetsmålare, blef mästare i Lukasgillet
1627, hvarefter han fick inträde i Rubens’ atelier
och samarbetade med honom samt med David Teniers
d. y. och andra figurmålare. Hans motiv äro hemtade
från fosterbygdens natur, mest från gränstrakten
mellan Brabant och Flandern, der slätten öfvergår
till kuperadt land. I återgifvandet af dem skildras
han som enkel och sann, utan all stilisering,
utan all ytlig bredd, men också utan all ängslig
detaljering. I början gaf han sina bilder äfven ett
äkta nordiskt ljus; längre fram blef han under Rubens’
inflytande mera varm och färgrik, älskade regnmoln och
regnbågar, men målade sällan vinterstycken. I Dresden
finnas 9 arbeten af honom, i Petersburgs Eremitage
3, i München 2; likaså finnes han representerad i
Bruxelles, i Wien, i Palazzo Corsini i Rom o. s. v. I
Sveriges Nationalmuseum äro 2 mindre betydande bilder
tillskrifna honom. Af taflor, i hvilka Teniers
samarbetade med honom, må nämnas ett kuperadt
landskap med regnbåge, i Berlin, bönders affärd med
grönsaker, i Bruxelles, samt ett stort landskap med
ett bröllopståg och ett litet landskap med Paulus
Eremita och S. Antonius, bägge i Dresden. Dessutom
finnas mera än 30 blad raderade af hans hand.
C. R. N.
Uder l. udiner, folkstam i östra Kaukasus, i norra
delen af guvern. Jelisavetpol, en ringa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
