Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tändhatt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stock, i hvilken Gustaf, medan han enligt sägnen var
gömd i källaren, skall hafva gjort inskärningar.
Tärs, sjöv., ett kägelformigt trästycke, som nyttjas
vid segelmakare- och sjömannings-arbeten till
utvidgning af lödror, ögon o. dyl.; äfven ett kort,
cylindriskt trästycke, som vid tacklingsarbeten har
stor användning. R. N.
Tätförtimring, skeppsb. Se Spant.
Täthet, fys., den mängd materia, som en kropp
innehåller på volymsenheten. Stundom menar man med
täthet vigten af volymsenheten, hvarvid tätheten
uttryckes i kilogram, om till volymsenhet tages
kubikdecimetern, och i gram, om till volymsenhet
tages kubikcentimetern. En kropps täthet, tagen i
den senare bemärkelsen, har samma numeriska värde
som kroppens specifika vigt (se Egentlig vigt). –
Om täthetsmaximum se Ånga. – Täthetsmätare för
bestämmandet af luftens täthet eller spänstighet
kallas vanligen manometer, för bestämmandet af
vätskors specifika vigt areometer (densimeter).
A. Bi-n.
Tätmjölk l. långmjölk kallas sådan mjölk, som
blifvit seg, så att den nästan kan dragas i
långa trådar, genom inverkan af tätörtens blad
(se Pinguicula). Tätmjölkens beredning tillgår
så, att träkärl, hvari mjölken skall förvaras,
gnidas invändigt med örten, eller att blad läggas
i mjölken. Tätmjölken är smittsam: en deri doppad
linnelapp är, äfven om den fått torka, tillräcklig för
att göra vanlig mjölk »tät», och kärl, hvari långmjölk
förvarats, kunna endast genom ångkokning befrias från
smittan. Tätmjölk afsätter grädden ofullständigt och
ystas ej af löpe. Den nyttjas till föda i Norrland,
svenska skärgårdstrakter och Finland.
Tätta, metallurg., kallas det långsträckt koniska
rör, genom hvilket blästern införes i formorna
(se d. o.) å smältugnar och härdar (se Jern,
sp. 1125). Tättan, hvars dimensioner naturligtvis
äro beroende af formans storlek, är i granskapet af
denna förenad med en s. k. tättställning, hvilken
är försedd med hvarjehanda ledgångar och en kran
för att gifva blästern behörig riktning och styrka.
C. A. D.
Tättingar, Passeres (Oscines), zool., bilda den
högsta ordningen inom foglarnas klass. Dithörande
arter skiljas från andra medlemmar af denna klass
genom följande kännetecken. Tårna äro fyra, tre
riktade framåt och en bakåt. Baktån är stark,
försedd med större klo än framtårna och rörlig
för sig sjelf, hvilket beror derpå att den muskel,
som hos öfriga foglar böjer alla tårna tillsamman,
hos tättingarna är delad, så att baktån får sin
särskilda böjmuskel. Yttertån är vid roten merendels
sammanväxt med mellantån, hvars klo i sin inre kant
oftast är något bredare, litet uppsvälld och högre
upplyft än i den yttre, till följd hvaraf klon,
ofvanifrån sedd, är något sned. Underarmens stora
öfre täckfjädrar bilda blott en rad och räcka ej
utom armpennornas midt. Näbben saknar vaxhud eller
köttig hud vid näsborrarna. Hos de flesta arterna är
nedre struphufvudet utveckladt till en sångapparat,
som kan sättas i
rörelse medelst 2–5, på dess fram- och baksida
fördelade muskler. – I denna ordning har mer än
hälften af alla foglar blifvit sammanförd. Tättingarna
äro verldsborgare och utgöra det öfvervägande antalet
af de befjädrade innevånarna i alla luftstreck och
på de flesta lokaler, både i menniskans närhet
och aflägse från hennes boningar. Dessa foglar
räknas med full rätt till klassens mest begafvade
medlemmar. Ehuru viga och rörliga, äro de likväl icke
allmänt utmärkta flygare; dock öfverträffar flertalet
i denna egenskap arterna af andra ordningar. På
marken röra de flesta sig lätt och ledigt, än gående,
än hoppande, mera sällan trippande. Genom buskar och
trädkronor slinka de med stor skicklighet. Några få
reda sig äfven i vattnet, hvari de dyka och löpa på
bottnen med mycken färdighet. Af sinnena är synen
mest utvecklad, dernäst hörseln och känseln, smaken
troligen obetydligt och lukten endast hos några få
arter. Hjernan är stor, hvilket står i förbindelse
med tättingarnas utvecklade själsförmögenheter och
stora liflighet. Såväl deras goda egenskaper som deras
lidelser äro väl utpräglade; efter omständigheterna
äro de sällskapliga, fredliga och ömsinta eller
enstöriga, stridslystna och likgiltiga. Fiender
och faror, vänner och välvilja lära de snart
urskilja. Endast då de sofva, äro de i stillhet;
genast efter uppvaknandet egna de sig åt sina
sysselsättningar, t. ex. att putsa fjädrarna, uppsöka
sin föda, sjunga (hvari somliga äro verkliga mästare,
som hängifva sig deråt med hänförelse och uthållighet)
för sin hona, för sin vårdare i fångenskapen eller
för sitt nöje. – I allmänhet äro tättingarna mycket
sällskapliga och lefva, utom under häckningstiden,
i familjer eller flockar, hvilka stundom kunna växa
till ofantliga skaror. Härvid slå sig ofta olika arter
tillsamman. Några äro dock verkliga enstöringar, som
sky sällskap och icke tåla intrång på det område,
hvarpå de lagt beslag. Födan utgöres för det stora
flertalet tättingar af insekter, larver, snäckor
och maskar, men derjämte äfven af frukter, bär och
frön. De större arterna nöja sig icke härmed, utan
angripa under utveckling af stort mod och mycken list
ryggradsdjur, äfven varmblodiga. Somliga arter äro
allätare och synas aldrig vara i förlägenhet om medel
att förvärfva sitt uppehälle. Några arter blifva,
allt efter valet af föda, skadliga för menniskan
äfvensom för djur och växter. De flesta äro dock
nyttiga genom utrotandet af smärre skadedjur,
till hvilkas bekämpande menniskan i dessa foglar
har sina bästa bundsförvanter. De flestas kött är
ätbart, till och med godt. På grund af näringsmedlens
skiljaktighet måste somliga tättingar vid den oblida
årstidens annalkande flytta bort till land med mildare
klimat eller ock stryka omkring inom ett större
eller mindre område. – Då parningstiden inträder
(om våren, med undantag för högst få arter), upplösas
familjerna och flockarna. En lidelsefull och retlig
stämning efterträder nu sällskapligheten och den
inbördes hjelpsamheten; sång och strid pågå flitigt,
näringsbekymren undanstökas hastigt, och omsorgerna
äro i hufvudsaklig grad riktade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
