Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Tandfeber, ett symtom, som stundom åtföljer ett
försvåradt genombrott af en tand (vare sig mjölktand
eller permanent tand), är ett uttryck, som ofta,
ehuru missbrukadt, nyttjas af allmänheten. Vid den
s. k. visdomstandens genombrytande kan man dock någon
gång med skäl tala om »tandfeber»; ty det händer
emellanåt, att denna tand genom för trångt utrymme,
sned riktning o. dyl. kan förorsaka en retning,
som stegras till inflammation och framkallar
feber. Äfven vid utvecklingen af en tandböld
kan feber förekomma. – Tandkaries (tandröta) är
förstörelsen af den hårda tandsubstansen, liksom
benkaries (benröta) är förstörelse af benen i
kroppen; men sjelfva processen är dock ej densamma
vid båda. Tandrötan kallas i dagligt tal »maskätna
tänder» (karierade tänder) och är kanske den hos
meimiskan allmännast förekommande sjukdomen. Högst
få personer kunna nämligen, åtminstone vid mera
framskriden ålder, uppvisa en tandrad, der ej någon
tand är angripen af detta onda. Tandrötan orsakas
från början af en kemisk sönderdelning af tandens
kalksalter genom inverkan af de i munnen befintliga
sura eller syrliga ämnena. Sedan en dylik, om än
aldrig så ringa, kemisk inverkan egt rum å emaljen,
påskyndas förstörelsen genom de lefvande organismer
(bakterier o. dyl.), som vid inandningen införas i
munnen. Om ej rötan i tid förekommes genom hålornas
desinficiering och plombering, fortskrider den
genom hela tandsubstansen, och tanden är till
spillo gifven. Processen kan förlöpa mer eller
mindre hastigt, beroende bl. a. och framförallt
på tändernas egen medfödda mindre eller större
motståndskraft (hvilken äfven kan bero på personens
allmänna helsotillstånd; så t. ex. äro tänderna hos
»blodfattiga» personer svagare än hos friska och
kraftiga). – Tandvärk (odontalgia) är, såsom all
annan värk, egentligen icke en sjukdom, utan endast
ett symtom af en sådan. Sjelfva sjukdomens säte kan
stundom finnas i tändernas omgifning, i benhinnan
eller käkbenet, i tandköttet eller på annat ställe i
munnen, och smärtan benämnes ändock »tandvärk». Någon
gång kan väl tandvärken stå i samband med ett allmänt
sjukligt tillstånd hos den lidande och kan då äfven
botas genom allmän behandling, men oftast är den
af lokalt ursprung. Den kan dervid härröra a) från
känsligt dentin (hårda tandsubstansen), då emaljen är
sårad, b) från en blottad nerv inuti en af röta bildad
tandhåla, c) från en inflammation, en nybildning
eller en varsamling i pulpan (tandens innersta,
mjuka delar), d) från en förtjockning af cementet
(tandrotens beklädnad) eller benutväxter derpå,
e) från en inflammation i rotens benhinna eller f)
från några andra, sällsyntare orsaker. I alla dessa
fall måste den botas genom lokal behandling. Den
ojämförligt vanligaste arten af verklig tandvärk
är den, som uppkommer, då en del af tandkronan
sönderfallit (tandröta), så att tandens inre kommit
i omedelbar beröring med luften och med i munnen
befintliga matrester, slem m. m. samt nerven eller
tandpulpan slutligen blottas. Detta slags tandvärk
uppstår naturligtvis sällan plötsligt, utan
under någon tid med förebud bl. a. i form af
känslighet för temperaturvexlingar och ömhet vid
tuggningen, derigenom att matrester stanna i hålan
och der åstadkomma ett tryck. Med ett ord: tanden
»småvärker» en tid, och derefter tilltager värken i
styrka, tills en dag nerven är fullständigt blottad
och den häftigaste smärta inställer sig. Denna kan
visserligen för tillfället stillas med t. ex. något
döfvande (s. k. narkotiskt) medel, såsom opium,
morfin, kokain el. dyl.; men skall den för framtiden
häfvas, måste det skadade partiet af pulpan med ett
brännämne (karbol, lapis, arsenik el. dyl.) borttagas
– en procedur, som allmänheten oegentligt kallar
att »döda» nerven –, hvarefter man kan skrida
till plombering (se nedan). En annan, minst lika
smärtsam art af tandvärk är den, som uppkommer från
inflammation i rothinnan och kan uppstå, äfven
om sjelfva tandkronan är oskadad. Den inställer
sig plötsligt, är vid högre grader ihållande och
leder mången gång till varbildning (abscess) kring
tanden. Behandlingen går här, i det ondas tidigare
stadium, ut på att bekämpa inflammationen medelst
köld, afledande medel (bloduttömning m. m.) och
fördelande medel af hvarjehanda slag samt att, om
varbildningen ej kan hämmas, söka befordra denna och,
så fort sig göra låter, skaffa aflopp för varet. –
Till sin beskaffenhet är tandvärken, alltefter olika
orsaker, mycket olika: än våldsam, än lindrig, dof och
ihållande eller häftig och ryckvis återkommande, än
uppträdande på en punkt, än spridande sig utefter hela
käken, o. s. v. Tydligt är också, att behandlingen
måste rätta sig efter hvarje särskildt fall. Likasom
t. ex. värme (varmt vatten, grötar o. dyl.) lindrar
och stillar den tandvärk, som uppkommit af en blottad
tandnerv (under det att sådan värk ökas af köld), så
kan man tvärtom, såsom ofvan nämnts, med användande
af köld lindra eller förjaga den tandvärk, som beror
på en inflammerad benhinna kring tandroten (under
det att detta slags värk stegras genom värme). Det
gifves således icke något »universalmedel» mot
tandvärk. – Om den för tändernas bestånd skadliga
tandstensbildningen (»vin-sten») se Tandsten, och
om de sjukdomsföreteelser, som ofta visa sig under
tandsprickningsperioden (»tandslag», »tanddiarré»
m. fl.) se Tänder, sp. 1197.
Tändernas vård. Tanddietetikens 1:sta regel är:
»Egna redan från barnaåren den noggrannaste skötsel
åt munnen och tänderna!» Man måste egna tillbörlig
uppmärksamhet åt det naturliga anlaget hos barnets
tänder för att söka rätta hvad som af naturen möjligen
artar sig att blifva abnormt i tändernas ställning
och öfriga förhållanden såväl till hvarandra inbördes
som med afseende på hela tuggningsakten. Ty der denna
ej kan försiggå normalt, der förstöras ock tänderna
mer eller mindre. Om man har en enda sjuk tand på den
ena sidan i munnen, undviker man instinktmässigt att
tugga på denna sida, och samtliga de öfriga tänderna
på sidan taga skada deraf. Derför bör man tidigt vänja
barnen att gifva tillkänna om något sådant inträffat
för att få detsamma hjelpt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
