Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull / 1195-1196 (1892) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tåda ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppbäras af en tältstång och fästas vid marken medelst
tältpinnar. De i Sverige använda tälten äro af konisk
form; eljest plägar duken ofta brytas, så att nedre
delen blir cylindrisk, der icke fyrkantiga tält med
nedre delen af duken lodrät användas, genom hvilka
förfaringssätt ökadt utrymme vinnes. Officerstälten
göras i Sverige dubbla, med två tältstänger, takås
och nedersta delen af duken lodrät nedhängande. Om
de i Sverige använda skyddstälten se d. o. Om
sjuktält se Fältsjukhus, sp. 576. Om soltält se
d. o.

Tältgata. Se Läger.

Tälttak, fyr- eller flersidigt tak med samtliga
takfallen uppåt sammanlöpande i en spets. Är ett
dylikt tak mycket spetsigt, kallar man det spira. Se
Tak och Torn.

Tämta, socken i Elfsborgs län, Vedens härad. Areal
3,274 har. 517 innev. (1890). Annex till Bredared,
Skara stift, Ås kontrakt.

Tänder (Lat. dentes) utgöra hos menniskan och de
flesta däggdjur de organ, som äro afsedda att efter
födans intagande i munnen derstädes söndertugga
eller söndermala densamma för att underlätta dess
smältning i tarmkanalen. Läran om tänderna och deras
sjukdomar kallas odontologi. – Menniskans tänder bestå
af en yttre, benhård substans, som

Fig. 1.

till sin sammansättning
liknar benen i kroppen, ehuru
hårdare, och som omsluter en inre, i tandens längdaxel
löpande håla eller kanal (se nedan). Hvarje tand
består af två delar: kronan, eller den fria och
synliga delen, samt roten, eller den i käkbenet fast
inkilade delen. I käkbenen finnas nämligen hålor,
de s. k. alveolerna, lika många som tandrötterna och
sig inneslutande en rot. Inkilning och fastväxning
förmedlas genom benhinnan. För olika ändamål under
tuggningsakten hafva tänderna olika form och storlek,
liksom man ock finner ganska betydande olikheter hos
de växtätande och de köttätande djurens

Fig. 2.

tänder. Hvad form och storlek vidkommer, hafva
fram- l. skärtänderna (fig. 1, f) och hörntänderna
(fig. 1, h) hos menniskan en mejselformig, skarpkantad
krona och äro mindre, under det de mer bakåt sittande
kindtänderna (fig. 2, k) och oxeltänderna (den första
sammansättningsdelen af detta ord är det isländska
jaxl, kindtand, i norska dial. jaksle, jakle
och jäksle, i svenska dial. jäkkel, jäksel) blifva
allt större, bredare och kraftigare, ju längre bakåt
de sitta, samt äro försedda med en mer eller mindre
knölig tuggyta, hvarjämte oxeltänderna (fig. 2, o)
hafva en 2–4-grenad rot. De främre tänderna äro också
mer afsedda till att fatta och afskära födan, under
det de bakre utföra det egentliga krossningsarbetet. –
Benämningarna fram-, hörn- och kindtänder äro, såsom
lätt inses, lånade från tändernas resp. platser i
munnen. Namnet »ögontand», hvarmed man betecknar
den i menniskans öfverkäk befintliga hörntanden, en
på hvardera sidan, angifver endast, att denna tand
merendels har sitt läge i den linie, som lodrätt
drages genom ögats midt. Tanden har f. ö. intet
med ögat att skaffa, åtminstone ej mer än någon af
dess båda grannar. Närheten till ögat kan möjligen
vid någon operation å dessa tänder reflektoriskt
åstadkomma ett tårflöde, och möjligt är, att ett
ingrepp i hörntanden kan, till följd deraf att
dess rot är proportionsvis längre, orsaka en större

Fig. 3.

reflexretning än de andra. – Tandens hårda substans,
som utgör den större delen af tandens massa, består
af tandbenet l. dentinet, D (fig. 3), som utgör den
egentliga tandkroppen, eller största delen af såväl
kron- som rotmassan, och har i det stora hela tandens
form, samt af emaljen, A, som bekläder kron-dentinet,
och cementet, C, som bekläder rotdelen. De båda
senare delarna äro, såsom utgörande öfverdrag
till tandkroppen, betydligt tunnare än denna, men
emaljen kan dock stundom nå en jämförelsevis betydlig
tjocklek; särskildt är detta förhållandet å de tänder,
som äro afsedda för den egentliga krossningen af
födan (oxeltänderna, »molarerna»). Tandsubstansens
hufvudsakliga sammansättning utgöres af kalksalter,
som i förhållande till de organiska beståndsdelarna
hos tanden dock förefinnas i högre grad än hos
menniskans öfriga ben. Då nämligen förhållandet hos
dessa senare är 3 à 4 : 7, så förhålla sig kalksalterna
i tänderna till de organiska delarna såsom 10 : 1. Till
följd af denna mängd oorganiska ämnen besitta
också tänderna en betydlig hårdhetsgrad, så att man
t. o. m. kan med flinta mot dem »slå eld». – Den hårda
tandmassan omsluter i sig en hålighet, som är störst
i kronan, hvars yttre form ungefär motsvarar hålans
form; och denna hålighet fortsättes nedåt genom hela
roten, i hvars spets den utlöper med en ytterst fin
öppning. I denna håla eller kanal, nerv- l. pulpahålan,
nerv- l. pulpakanalen, B, befinner sig tandens mjuka
och känsliga del, tandpulpan, tandnerven, och det
är just denna, som utgör det egentliga sätet för de
flesta fall af »tandvärk». Tandpulpan består af en
mjuk, af bindväf sammansatt kropp, i hvilken knippen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>