Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna passivitet af de uppror de hade att bekämpa i
sina egna stater. Men vid denna tid var lugnet på
de flesta ställen återinfördt, och den reaktion,
som alltid följer sådana omhvälfningar, hade
börjat. Missnöjet med besluten i Frankfurt var stort,
i synnerhet inom Österrikes regering, som icke kunde
tillåta, att rivalen Preussen skulle öfvertaga
ledningen af T., hvartill det redan hade lagt en
god grund genom bildandet af Tyska tullföreningen
(se d. o.). Hade Preussens konung antagit den honom
tillämnade värdigheten, hade ett krig blifvit följden,
och för detta ryggade Fredrik Vilhelm IV tillbaka. Han
afsade sig derför genast kejsarevärdigheten. Dermed
var i sjelfva verket Frankfurt-parlamentets verk
kullkastadt. Nu började regeringarna hemkalla sina
lands ombud i nationalparlamentet. En stor del lydde;
några få stannade qvar. Dessa beslöto att förlägga
parlamentet till Stuttgart (d. 30 Maj 1849),
men der blef det (det s. k. »rumpparlamentet»)
snart med våld skingradt af Würtembergs trupper,
d. 18 Juni 1849. Riksföreståndaren, som ej
lemnat Frankfurt, fortfor att utöfva ett slags
centralstyrelse, till dess regeringarna kunde
enas om hur T:s styrelse skulle ordnas. Emellertid
kunde icke häller regeringarna undgå att märka hur
bristfällig förbundets författning var och att en
reform behöfdes. Intresseradt för en sådan var i
synnerhet Preussen, som redan på våren 1849, straxt
efter Frankfurt-parlamentets upplösning, inledde
underhandlingar i Wien rörande denna fråga. Dess
plan var att bilda ett trängre förbund under
preussisk ledning, hvilket sedermera skulle sluta ett
förbundsfördrag med Österrike. Den sistnämnda staten
ville dock ej vara med derom, men affärdade likväl ett
sändebud till den konferens, som samlades i Berlin
d. 15 Maj, och som för öfrigt bestod af ombud från
Preussen, Bajern, Sachsen och Hannover. Österrikes
och Bajerns sändebud drogo sig dock snart från
förhandlingarna, när det visade sig, att dessa afsågo
ett förbund under preussisk ledning. Sålunda qvarstodo
utom denna makt blott Hannover och Sachsen, hvilka
emellertid gåfvo sitt bifall till de fattade besluten
endast med det vilkor att Bajern och Österrike samt
sedermera hela T. godkände dem, vilkor, som man väl
kunde förutse aldrig skulle uppfyllas. Den 26 Maj 1849
undertecknades förslaget af de tre staterna. Man
brukar derför kalla det trekonungaförbundet
(dreikönigsbundniss). Förbundets syfte uppgafs
vara gemensamt försvar mot yttre och inre fiender;
alla tyska stater skulle få inträda i detsamma, och
den nya författningen skulle antagas af alla. Dock
gällde detta icke Österrike, med hvilket land ett
särskildt förbund skulle ingås. Preussens konung
skulle blifva det nya förbundets högste styresman; vid
hans sida skulle stå ett förbundsråd, bildadt genom
delegerade från de olika staterna. En riksförsamling
skulle inkallas för att pröfva det fullständiga
författningsförslag, som förut borde utarbetas. Redan
d. 11 Juni publicerades detta förslag. Med undantag
af Bajern och Würtemberg slöto sig
staterna till »trekonungaförbundet», hvars
förvaltningsråd sammanträdde d. 18 Juni. Man beslöt,
att riksförsamlingen skulle inkallas till d. 15
Jan. 1850. Emellertid uppträdde Österrike fientligt
mot detta beslut, och både Sachsen och Hannover
protesterade snart deremot. Riksdagen inkallades dock
af förvaltningsrådet till Erfurt (Erfurt-parlamentet,
d. 20 Mars–d. 29 April 1850). Hannover afgick
dock redan d. 25 Febr., och två dagar senare
undertecknade Bajern, Sachsen och Würtemberg
motförslaget i München, till hvilket Hannover snart
slöt sig (det s. k. fyrakonungaförbundet). Riksdagen
utarbetade dock ett författningsförslag för »Tyska
unionen», men detta kunde ej få någon betydelse,
när T:s vigtigaste stater numera förklarat sig emot
Preussens sträfvanden. Söndringen framstod ännu
bjertare derigenom att Österrike samtidigt utfärdade
kallelse till en plenarförsamlmg i Frankfurt am Main,
som bevistades af dess vänner, medan Preussen höll
en furstekongress i Berlin, der några mindre tyska
stater godkände Erfurt-parlamentets förslag. Slutligen
lät Österrike inkalla den gamla förbundsdagen i
Frankfurt d. 1 Sept.; och då Preussen vägrade att
taga hänsyn dertill, var krig nära att utbryta, men
i sista minuten gaf Preussen efter genom fördraget i
Olmütz d. 29 Nov. 1850 (de s. k. punktationerna i
Olmütz). På konferenser i Dresden i början af 1851
öfverenskommo de båda hufvudmakterna, att den gamla
tyska författningen af 1815 skulle återupplifvas,
och dermed hade alla reformsträfvandena afslutats. –
Vid dessa underhandlingar hade det visat sig,
att hufvudorsaken till att den tyska frågan icke
kunde lösas var den, att i Tyska förbundet funnos
två stormakter, af hvilka ingen ville vika för den
andra. Emellertid var Österrike endast till en mindre
del ett tyskt land, medan endast Preussen hade ett
ringa antal undersåtar af icke tysk stam. Det låg
sålunda ingen orimlighet i Preussens fordran att
Österrike skulle uteslutas ur T., men det var icke
blott detta land sjelf, som protesterade deremot,
utan äfven de tyska mellanstaterna. Dessa fruktade
nämligen Preussens hersklystnad och befarade, att
de skulle mista all betydelse, om Preussen blef
den enda stormakten i Tyskland. Om deremot detta
land och Österrike fortforo att motväga hvarandra,
skulle tydligen den parten få öfverhand, till hvilken
mellanstaterna slöto sig; de skulle då i verkligheten
få den afgörande betydelsen. Detta förklarar hvarför
dessa stater såväl då som på 1860-talet slöto sig
till Österrike och sålunda i hvad på dem ankom, sökte
hindra T:s enande. Den tyska enhetstanken var dock ej
förqväfd genom händelserna 1848–51. Den fortfor att
elda många fosterländska sinnen, ehuru utsigterna
för dess realiserande ej voro stora. Händelserna
i Italien 1859–61 gåfvo dock nytt lif åt de tyska
enhetssträfvandena. Hvad som skedde i Italien måste
mana tyskarna till ny verksamhet, och då, liksom 1848,
utgick rörelsen först ifrån folket. År 1859 bildades
Tyska nationalföreningen (se d. o.), som ville arbeta
för T:s enande under Preussens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
