Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»advokat och verldsligt öfverhufvud for
kristenheten». Stora voro alltså de anspråk, som
kejsarevärdigheten innebar; men de motsvarades icke
synnerligen af verkligheten. De rättigheter, som
kejsaren verkligen utöfvade, voro: att offentliggöra
lagarna, att utöfva länsherrens makt öfver rikslänen,
att utnämna till vissa riksämbeten, att representera
riket gent emot utlandet, att beskydda kyrkan, att
en gång under sin regering bortgifva ett kanonikat
i hvarje af de riksomedelbara stiften, att utfärda
s. k. panisbref, d. v. s. att pålägga ett stift
eller kloster skyldigheten att försörja vissa
personer, mest militärinvalider, att utdela vissa
justisprivilegier. Dertill kommo de s. k. kejserliga
reservaträttigheterna, d. v. s. sådana, som han fick
utöfva i de enskilda rikslanden, vanligen blott under
medverkan af landsherren. Dit hörde utnämnande af
vissa ämbetsmän, påläggande af tullar, meddelande
af rätt att slå mynt, inrättande af universitet,
utnämning af doktorer, upphöjande i adligt stånd
eller till högre adlig värdighet o. d. Emellertid är
att märka, att under medeltiden vissa kejsare voro
verkliga styresmän, hvilka alla de andre furstarna
måste lyda. Men kejsaremakten blef till stor del
tillintetgjord i striden med kyrkan och med upproriska
vasaller, så att till sist ej mer återstod, än hvad
som nämnts. I allmänhet berodde dock äfven under
den äldre medeltiden kejsarens makt på hans förmåga
att göra den gällande, sålunda på hans duglighet och
på hans arflands styrka. Frivilligt gåfvo furstarna
honom aldrig synnerlig lydnad; det var endast fruktan
för hans makt, som förmådde dem dertill. Kejsarens
inkomster af riket, d. v. s. hans civillista, voro
i äldre tider, då han ännu hade qvar de oerhörda
krondomänerna, mycket stora. På Fredrik Barbarossas
tid skattade man dem till nära 60 tunnor guld å
100,000 guldgyllen hvar, men sedermera minskades de
så, att man 1784 beräknade dem till 18,884 gulden,
hvilket var mindre än en hannoversk kammarepresident
uppbar i lön. En sjettedel af dem utgjorde judarnas i
Frankfurt »offerpenning». – Riket var sedan början af
1500-talet deladt i tio kretsar (Lat. circuli regni),
näml. den österrikiska, den bajerska, den schwabiska,
den frankiska, den öfverrhenska, den nederrhenska
eller kurkretsen (så kallad efter de der liggande
fyra kurfurstendömena Mainz, Trier, Köln och Pfalz),
den burgundiska, den westfaliska, den öfversachsiska
och den nedersachsiska. I hvarje krets skulle en
kretsöfverste upprätthålla landsfreden. Han var
en af kretsens furstar. I början gjorde kejsaren
anspråk på att få utnämna honom, men snart öfvergick
denna rätt till kretsständerna, hvilka afgjorde
dessa val och andra gemensamma angelägenheter på
s. k. kretsdagar. Undantagna från kretsindelningen
voro de böhmiska landen (Böhmen, Mähren, Schlesien,
Lausitz) samt 24 mindre områden här och der i
Tyskland och slutligen de många små områden, som
tillhörde riksridderskapet. hvilket var fördeladt
på tre riddarekretsar, den schwabiska, den frankiska
och den rhenska. Icke häller Schweiz hörde till någon
krets. Huruvida Tyska ordens och
Svärdsriddareordens land skulle inräknas i någon krets var aldrig
säkert afgjordt. Hvarje krets sönderföll i en
mängd smärre områden, den schwabiska t. ex., som
var mest sönderstyckad, i icke mindre än 99 (på ett
område af 600 qv.-mil), oberäknadt de hundratals små
områden, som tillhörde riksridderskapet, och de många
habsburgska besittningar, som voro spridda i denna
krets, men dock hörde till den österrikiska kretsen.
Riket var på 1700-talet deladt i omkr. 1,800 olika
små stater, bland hvilka 296 stater med säte på
riksdagen (s. k. reichstände) och omkr. 1,500
riksridderskaps- och andra smärre territorier (jfr
Riksomedelbar). Alla dessa områden, monarkier och
republiker, de s. k. riksstäderna (se d. o.), om
hvarandra, hade de mest olika författningar, lagar,
mynt, mått, vigt och inrättningar. Man kan häraf
lätt förstå hvilket virrvarr herskade, i synnerhet
sedan den westfaliska freden nästan upphäft all
sammanslutning emellan riksdelarna. De särskilde
furstarna fingo genom nämnda fred t. o. m. jus
foederum, d. v. s. rätt att sluta förbund med
hvarandra och med utländska makter, visserligen med
vilkor att det ej skedde emot kejsaren, men denna
inskränkning brydde sig ingen om. Den berömda. »tyska
friheten» (libertas germanica) bestod egentligen
deri att kejsaren icke kunde lägga något band på
de många småtyrannernas utpressningar och förtryck
af deras olyckliga undersåtar, hvilka utarmades af
de många dyrbara hofven, och hvilka helt och hållet
berodde af sina furstars godtycke. Ingen kunde säga
något emot, om furstarna sålde sina undersåtar till
soldater åt främmande makter eller utskrefvo deras
döttrar till sina mätresser eller för nöjes skull
nedsköto oskyldiga menniskor eller utplundrade
deras egendom. I alla vigtigare ärenden var kejsaren
bunden af riksdagens samtycke. I äldre tider utlyste
kejsaren riksdag till den ort han ville och hur ofta
han önskade. Riksdagar höllos i de mest olika delar af
riket, i Worms, Speier, Mainz, Augsburg, Regensburg,
Forchheim, Erfurt, Gosslar o. s. v. Enligt en
gammal bestämmelse skulle hvarje kejsare hålla sin
första riksdag i Nürnberg. Den sista riksdagen, som
afslöts med ett formligt riksdagsbeslut (Lat. recessus
imperii), hölls 1654 och kallades ända till rikets
upplösning »den senaste» (novissimus). Men från 1663
satt en ständigt församlad riksdag i Regensburg,
hvilken man kallat »den tyska nationens långa
riksnatt», och hvilken upplöstes först 1806. Denna
riksdag (comitia l. diceta imperii) var ej såsom de
aldra riksdagarna besökt af furstarna personligen,
utan af deras sändebud. Den tyska riksdagen var
nämligen icke en folkrepresentation, utan från
början en samling af alla omedelbara riksstånden,
fördelade på 3 afdelningar l. kurier (om riksdagens
sammansättning se vidare Riksstånd). Kurfursten
af Mainz var riksdagens »direktor»; hans
ombud kallades derför »direktorialgesandt». Då
religionsfrågor förekommo, företogs en itio in partes,
d. v. s. riksdagen skilde sig i en katolsk och en
protestantisk öfverläggande afdelning (se Corpus
catholicorum och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
