Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
protestantiske böhmarna aftvinga sig »majestätsbrefvet»
(se d. o.) 1609, hvarigenom deras religionsfrihet
bekräftades. Kejsarens likgiltighet för
regeringsärendena framkallade slutligen ett uppror
emot honom. Han afsattes och fick till efterträdare
sin broder Mattias (1612–19), på hvilkens regering
egentligen hans kusin, den fanatiske jesuitlärjungen
Ferdinand af Steiermark, tryckte sin stämpel. Denne
utrotade först protestantismen i Steiermark och
Österrike och vände sig sedermera mot Böhmen,
der »majestätsbrefvet» kränktes. Men Böhmens folk
reste sig 1618, och när snart derpå Mattias dog
och fick till efterträdare Ferdinand II (1619–37),
valde böhmarna till sin konung kurfursten Fredrik
af Pfalz. Dermed tändes det trettioåriga kriget
(se d. o.), som uppfyllde Ferdinands och en stor
del af hans sons regering. I början såg det ut, som
om icke blott katolicismen skulle segra, utan äfven
kejsaremakten vinna en större styrka än någonsin förr;
men svenskarnas uppträdande under Gustaf II Adolf
vände bladet. Ferdinand III (1637–57) såg flere af
T:s landsdelar genom Westfaliska freden tillfalla
icke-tyska makter, och de tyske furstarna fingo
vid samma tillfälle en så stor sjelfständighet,
att kejsarens makt sedermera var endast ett tomt
sken och riksenheten alldeles förlorad. Dessutom
var en stor del af T. alldeles ödelagd, och ett
tillstånd af laglöshet hade inträdt, som det icke
var lätt att sedan utrota. Ferdinands son Leopold I
(1658–1705), hederlig, men kraftlös, valdes till
kejsare först efter en svår valstrid med det franska
partiet, som ville hafva Ludvig XIV till innehafvare
af värdigheten. Mot Ludvig XIV kom äfven Leopolds
politik alltjämt att riktas, men orsaken dertill var
Ludvigs lystnad att utvidga sig på sina grannars
bekostnad. I alla koalitionskrigen mot Frankrike
var Leopold en deltagare. Äfven mot Sveriges konung
Karl X förde han ett krig, som afslöts genom freden
i Oliva (1660). Genom detta krig invecklades Leopold
äfven i krig mot Karls bundsförvant furst Rákóczi i
Siebenbürgen. Efter dennes död (1660) sökte Leopold
uppsätta Johan Kemeny på landets tron, men invecklades
derigenom i ett farligt krig med Turkiet. Efter
Montecuccolis seger vid S:t Gotthard vid Raab (1664)
slöts dock fred. Några år derefter (1670) utbröt ett
uppror i Ungern, hvilket tog en farlig vändning,
enär ungrarna fingo hjelp af Turkiet och Leopold
samtidigt var invecklad i krig med Frankrike. Under
detta krig belägrades (1683) Wien af turkarna,
som dock der ledo ett afgörande nederlag. Efter
nya segrar vann Österrike en stor del af Ungern,
som 1687 förklarades för ett österrikiskt arfland,
och hela Siebenbürgen m. m. genom freden i Karlovicz
(1699). Under sina sista år arbetade Leopold på att
skaffa sin yngre son Kari den spanska kronan, och
då detta misslyckades blef han en af Ludvig XIV:s
fiender i spanska tronföljdskriget (se d. o.). Hans
äldre son och efterträdare, Josef I (1705–11),
fortsatte med all kraft detta krig, men dog före dess
slut samt efterträddes af sin ofvannämnde broder,
Karl VI (1711–40), som
visserligen gick miste om Spanien, men dock i
freden i Utrecht 1713 vann Belgien, Milano,
Neapel och Sardinien, hvilket senare land han 1718
fick utbyta mot Sicilien. I denna fred erkändes
äfven Preussen (Brandenburg) såsom konungarike,
och dermed började ett nytt skede i T:s historia,
rivaliteten mellan de preussiske hohenzollrarna
och det österrikiska huset, under hvilken de förre
småningom lyckades undantränga Österrike från dess
gamla hegemoni i T. – Efter ett segerrikt krig mot
turkarna erhöll Karl genom freden i Posjarevats (1718)
södra Ungern, en del af Valakiet, Bosnien och en del
af Serbien, men måste, då han på 1730-talet ville
eröfra ännu mera, i freden i Belgrad (1739) återlemna
allt, utom Ungern. Som Karl var den siste af
den habsburgska mansstammen, sökte han försäkra
sin dotter Maria Teresia om successionen uti
arflanden genom den s. k. pragmatiska sanktionen (se
d. o.), som han sökte få bekräftad af de europeiska
makterna. För att nå detta mål lät han förmå
sig till nästan hvad som hälst. Så slöt han
med Spanien den s. k. wienska alliansen (1725),
mot hvilken vestmakterna bildade den hannoverska
alliansen, och genom dessa politiska grupperingar
höll ett allmänt krig på att utbryta – utan att man
viste hvarför. Sedan förhjelpte Karl af samma skäl
kurfurst August af Sachsen till Polens tron,
men råkade derigenom i det 1733 upplågande polska
tronföljdskriget (se d. o.), som kostade honom
Neapel och Sicilien, för hvilka land han erhöll det
obetydliga Parma (fred i Wien, preliminär
1735, definitiv 1738). Straxt derefter följde
det ofvan nämnda olyckliga kriget med Turkiet. Efter
Karls död fick hans dotter Maria Teresia under åren
1740–48 kämpa för sitt arf (se Schlesiska krigen
och Österrikiskatronföljdskriget), och kurfurstarna
valde till kejsare kurfursten af Bajern, såsom kejsare
kallad Karl VII (1742–45). Denne var dock
ej i stånd att motstå den österrikiska makten
och hade icke mer än titeln kejsare. När han
aflidit, valdes till kejsare Maria Teresias
gemål Frans I (1745–65) af Lothringen. Men sedan
länge var kejsarevärdigheten en tom titel, såvida
den ej uppbars af den makt, som stora arfland
medförde. Emellertid var det Maria Teresia,
som regerade i arflanden, icke Frans, och derför
har denne icke häller spelat någon framstående
rol i T:s historia. Det var hans gemål, som
ledde den österrikiska politiken, det vill säga
i verkligheten äfven kejsarepolitiken. En märklig
förändring i denna var det vänskapsförbund, som
knöts med Frankrike och förskaffade Österrike denna
makt till bundsförvant emot Fredrik II i Preussen, som
i de s. k. schlesiska krigen ryckt till sig
Schlesien. Maria Teresia sträfvade att återvinna
detta land; men för att korsa hennes planer öfverföll
Fredrik II henne helt plötsligt och gaf dermed uppslag
till det sjuåriga kriget (se d. o.), 1756–63. Ehuru
Österrike fick hjelp äfven af Ryssland, Sachsen
och Sverige, lyckades Fredrik att, understödd af
England, behålla sin monarki oförminskad (fred
i Hubertsburg, 1763). Frans efterträddes
såsom kejsare af sin och Marias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
