Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska orden (T. der Deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem, andlig riddareorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pomerellen, men denna landsdel liksom Kulmlandet afträdde
han dock ej formligen förr än i freden i Kalisz
1343. Under Winrich von Kniprodes regering (1351–82)
stod orden på höjden af sin makt. Den räknade då
53 städer och 18,000 byar i Preussen. Mot Litaven
tryggade Kniprode orden genom sin seger vid Rudau
(1370), der han med 40,000 man besegrade 70,000
man litaver, ryssar och tatarer. En annan utmärkt
högmästare var Konrad von Jungingen (1393–1407),
som 1398 eröfrade Gotland från vitalianerna; men Erik
XIII lyckades genom en i Sverige hopbragt lösesumma,
9,000 rosenobler, år 1408 förmå orden att utrymma
ön. Genom den litaviske storfursten Jagellos öfvergång
till kristendomen och hans förmälning med polska
drottningen Hedvig, hvarigenom föreningen mellan
Litaven och Polen grundlades, blef orden hindrad att
eröfra Litaven, något som den länge åsyftat under
förevändning att omvända detta lands innevånare till
kristendomen. Men ehuru det förenade Polen-Litaven
var en stormakt, ville orden dock ej afstå från sina
utvidgningsplaner, hvilket ledde till ett ödesdigert
krig med nämnda riken. Vid Tannenberg stod d. 15
Juli 1410 det afgörande fältslaget. Ordenshären
utgjorde enligt de vanligaste uppgifterna 83,000
man, den polsk-litaviska åter 160,000. Ranke anser
dock ordenshären hafva varit endast 50,000 man och
motparten 100,000 man. Ordenshären vardt i grund
slagen, och högmästaren Ulrich von Jungingen med
de förnämste ordensriddarna stupade. Många städer
öppnade efter detta nederlag sina portar för segrarna,
men det starkt befästa Marienburg försvarades med
framgång af komturen af Schwetz, Heinrich von Plauen,
som derefter valdes till högmästare (1411–13). Orden
återfick visserligen i freden i Thorn 1411 största
delen af sina besittningar, men dess makt var från
denna tid för alltid bruten. Kanske skulle det dock
hafva lyckats Heinrich von Plauen att återupprätta
ordens makt, om ordensriddarna ej varit så djupt
sjunkna i moraliskt afseende; de tänkte ej mera
på sitt höga kall, utan endast på njutningar och
medel att vinna sådana. Högmästarens stränghet
mot riddarna uppväckte deras missnöje. Dertill
kommo partistrider inom orden mellan de schwabiske
och rhenländske riddarna. De förstnämnde voro
högmästarens motståndare. Allt detta i förening med
de dryga skatter, som högmästaren behöfde till ordens
försvar, vållade, att Heinrich von Plauen vardt afsatt
och att han länge hölls i ett svårt fängelse. Dels
till följd af ordens sjunkande anseende, dels ock
genom att skickligt begagna sig af omständigheterna
lyckades ärkebiskopen af Riga 1418 på mötet i Konstanz
få Bonifacius IX:s bullor upphäfda. Orden lyckades
ej att åter få de livländske biskoparna under sin
lydnad. Krig utbröt åter gång efter annan med Polen
och slöt utan förlust af land, men bragte ordens
finanser i oreda. De ökade skatterna gjorde, att den
redan långt förut missnöjda preussiska adeln samt
borgerskapet i städerna år 1440 ingingo ett förbund
till ömsesidigt försvar mot orden och ställde sig
under polske konungen Kasimir IV:s beskydd. Derigenom uppkom 1454
ett 13-årigt blodigt krig mellan denne och orden,
hvilket slutade med den för orden så förödmjukande
andra freden i Thorn (1466). I denna afträdde
orden West-Preussen med Pommerellen och Marienburg
till Polen, men Ost-Preussen skulle högmästaren
innehafva såsom län af Polen. Hans nya residens vardt
Königsberg. Orden sökte nu upphjelpa sin ställning
genom att till högmästare välja tyska furstesöner. År
1511 valde den markgrefve Albrekt af Brandenburg (se
Albrekt, markgrefvar och kurfurstar af Brandenburg,
3). Denne vägrade att aflägga länseden till Polens
konung och råkade 1519 med honom i en fejd, som
bilades genom fred 1525. Dessförinnan hade Albrekt på
Luthers råd förvandlat sitt land till ett verldsligt
hertigdöme, och i freden
1525 erkände han konungen af Polen såsom sin
länsherre. Dermed upphörde Ost-Preussen att vara
ett ordensland.
Emellertid fortlefde »Tyska orden i Livland» – så
kallade den sig sjelf, men aldrig svärdsriddare, ehuru
i historiska arbeten från andra hälften af 1500-talet
benämningen svärdsbröder l. svärdsriddarna af Tyska
orden förekommer. I Livland lyckades den tack vare
herrmästaren Walter von Plettenberg (1494–1535),
som af Karl V upphöjdes till riksfurste, för en tid
häfda sin ställning, ehuru reformationen redan börjat
undergräfva ordens och de öfrige äfvenledes på katolsk
grund hvilande livländske landsherrarnas makt. Genom
landtdagen i Walk
1526 erkände de livländska ständerna ordens
öfverhöghet, ärkebiskopen af Riga dock endast
nödd och tvungen. Som kejsaren ej erkände
detta fördrag, fick det ingen praktisk betydelse,
och ordens strider med den näst siste ärkebiskopen af
Riga lände endast till den för orden så förödmjukande
freden med Polen i Poswol 1557, hvarigenom
orden kom i ett slags beroende af polske konungen.
Det krig, som ryssarna året derpå började mot
orden, hade till följd Livlandens sönderstyckande
och ordens undergång. Genom fördraget i Vilna,
(d. 28 Nov. 1561) öfverlemnade »Tyska ordens i
Livland» siste mästare, Gotthard Kettler (se
denne), ordens besittningar i Östersjöprovinserna
åt Polens konung och Litavens storfurste, Sigismund
II, mot det att han fick Kurland och Semgallen
som polskt län. I Mars 1562 nedlade Kettler
högtidligt i Riga tecknen på sin värdighet som
ordens mästare. Dock kommo icke alla ordens land
i Livlanden till den polske konungen. Reval med
större delen af Estland gaf sig under Sverige, och
Danmark ryckte till sig Ösel. Den ryske tsaren
sträfvade ock efter att genom besittning af någon
del af ordenslandet få fast fot vid Östersjön.
Sålunda uppstod emellan de fyra nordiska makterna
en långvarig kamp om arfvet efter Tyska orden,
en kamp, som bildade det stora draget i det
nordiska statssystemets historia under 16 årtionden
och sålunda hade en verldshistorisk betydelse.
Efter ordens undergång i Livland fortlefde en återstod
af densamma i Tyskland, der Mergentheim i Franken
blef residenset för ordens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
