Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klopstocks-kult idkades i början af 1770-talet af Göttingska
skaldeförbundet (Hainbund), till hvilket hörde
den oftast vemodsfulle lyrikern Hölty (1748–76),
Miller (1750–1814), omtyckt såsom visdiktare och
grundläggare af den gråtmilda romanen, den kärfve och
redlige Voss (1751–1826), realistisk idylldiktare
och utmärkt såsom klassisk öfversättare, bröderna
Chr. von Stolberg (1748–1821) och Fr. L. von Stolberg
(1750–1819), af hvilka den sistnämnde med eldig,
men otyglad fantasi besjöng friheten och nådde högt
i sina hymner, den intagande visdiktaren Overbeck
(1755–1821) och folkskriftställaren Matthias Claudius
(1743–1815) med sina fromma, innerliga och godmodigt
glädtiga, men ofta hvardagliga alster. I förtroligt
umgänge med Göttingarna, men i sin diktning nära
»originalgenierna» stod Bürger (1747–94), hvars
brutna skaldesnille gjorde sig bäst gällande i
kärlekslyrik och i balladen, der han med ovanlig
friskhet och kraft anslog folktonen. Det nya
maningsropet på naturenlighet höjdes kraftigt
inom uppfostrans område af Basedow (1723–90),
Campe (1746–1818) och Pestalozzi (1746–1827). På
tänkandets område åstadkom den store Kant
(1724–1804) genom sina på 1780-talet utgifna hufvudskrifter
en mäktig rörelse, som fortlefver in i våra dagar. Han
tvang tanken att rättfärdiga sig inför sig sjelf
och fördjupade moralen genom uppställande af det
ovilkorliga pligtbudet. – Alla tiders mångsidigaste
skald, Göthe (1749–1832), uppträdde med de
mest gynsamma yttre och inre förutsättningar. I
sina tidigare alster på vers och prosa åstadkommer
han den yppersta utbildning af det sannt folkliga,
böjer derefter sin kraftgenialiska diktning under
konstens stränga fordringar och skapar höga mästerverk
inom alla diktgrenar. Han nedlägger i sin konst de
friskaste intryck från verkligheten och vet att åt
sina egna lifserfarenheter skänka allmängiltighet,
att framställa dem med ett underbart plastiskt lugn,
paradt med innerlighet. Denne »hjerteförvillelsernas»
skald är trots starka nationella drag en skald för
hela menskligheten. Detta gäller äfven om hans vän
och i mycket hans motsats, Schiller (1759–1805),
som började med vild opposition mot samhällstvång och
hyckleri, men genom vetenskapliga studier försonade
sin ideala verld med verkligheten och gaf fullhaltiga
lyriska uttryck åt tidehvarfvets lifstankar samt
skapade dramatiska snilleverk, som gjorde skådebanan
till en verklig uppfostringsanstalt för folket. Han
utmärkte sig äfven såsom historieskrifvare och
estetiker. Göthe och Schiller förde den tyska
vitterheten till dess höjdpunkt och fullkomnade det
18:de århundradets humanitetsideal. Jämte Herder och
Wieland gjorde de Weimar till Tysklands andliga
medelpunkt. Yngre samtida till dem äro den efter
Klopstock och Schiller bildade lyrikern Hölderlin
(1770–1843), ett slags romantiker med sina ideal i
den grekiska forntiden, den kärnfulle demokraten Seume
(1763–1810), lärodiktaren Tiedge (1752–1841) samt de
känslosamme lyriske landskapsskildrarna Matthisson
(1761–1831) och Salis (1762–1834).
På alemannisk dialekt författade Hebel (1760 1826)
sina renhjertade och humoristiska folklifsdikter
i en fulländad form, på schweizisk munart Usteri
(1763–1827) sina idyller. Inom det dramatiska
området uppbar publiken Iffland (1759–1814) i
hans sträfvan efter rörande teatereffekt, byggd
på alldagliga motiv. Han bragte tyska figurer
upp på scenen och undanträngde de klena riddare-
och röfvarestycken, som i skygd af Göthes
»Götz» och Schillers »Räuber» en tid frodats på
skådebanan. Ett ännu mer frenetiskt bifall skördade
den ytlige Kotzebue (1761–1819), hvilken gjorde
moralen löslig, men egde stor talang åtminstone för
farsen. Qvickhufvudet Lichtenberg(1742–99) skref med
framgång literära satirer, och såsom prosaberättare
framstodo Thümmel (1738–1817; reseroman), Engel
(1741–1802; familjeroman), J. G. Müller (1743–1828;
komisk roman), Moritz (1757–93; psykologisk roman),
den pietistisk-svärmiske, men älskvärde Jung-Stilling
(1740–1817), den idérike, men formlöse humoristen
Hippel (1741–96), Heinse (1749–1803; starkt sinlig
konstnärsroman), pedagogen Pestalozzi, Aug. Lafontaine
(1758-1831), hvars gråtmilda familjeromaner voro
ytterst popalära, filosofen Jacobi (1743–1819;
didaktisk roman) och, vida höjd öfver de andre, den
store, vise humoristen Jean Paul Fr. Richter
(1763–1825), med sina känsloflödande och komiska, i formen
bisarra romaner. – Såsom en reaktion mot 1700-talets
förståndsmässiga »upplysning» framträdde (1799,
i Jena) den nyromantiska skolan. Denna förkunnade,
att fantasien allena är den skapande kraften och att
konsten har sitt mål i sig sjelf. Fantasimenniskan
stode öfver andra och vore ej bunden af moralens
lagar; poesien måste varda ett med lifvet. Filosofen
J. G. Fichte inverkade genom sin teori om det
verldsskapande »jaget», hvilket romantikerna
snart omtydde till den suveränt godtyckliga
ironien hos skalden, och Schelling påverkade
dem genom sina ingifvelsers genialiska form, sitt
försjunkande i naturlifvet och sitt förhärligande af
konsten. Romantikerna besjöngo den ändlösa längtan,
hvars mål förtonar i det blå. De sökte utröna
det hemlighetsfulla sambandet mellan naturen och
menniskan, men sjönko dervid ofta ned i mystikens
afgrund, liksom deras begär att urskilja en idé i
hvarje naturföremål ledde till allegoriväsende. De
hade en stark dragning till det barnsliga, naivt
troende i medeltidens diktning och sägner, men
äfven till samma tidehvarfs föråldrade statsformer
och katolicism. Genom att väcka det domnade sinnet
för det fosterländska verkade de godt på flere
områden. För romantikerna var hvarje form, såsom
ett utflöde ur idén, berättigad, hvarför de sökte
efterbilda alla folks och tiders poetiska former,
och gent emot den klassiska riktningens stränga
utbildande af de särskilda diktarterna trodde de sig
i en sammanblandning af dessa åstadkomma den högsta
konstform. Kritiska banérförare voro bröderna Schlegel
i »Athenäum» och »Europa». A. W. von Schlegel
(1767–1845) är banbrytande såsom öfversättare af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
