Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvillingarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drotta-herrskapet öfver Svithiod (1752) och Thet
prägtiga Stockholm (1753). -rn.
Tvistemålsprocess. Se Civilprocess.
Tvådäckare. Se Linieskepp och Rangskepp.
Tvåhjertbladiga växter. Se Dicotyledoneae.
Tvåkropparsproblemet benämnes den mekaniska uppgiften
att bestämma rörelserna hos tvänne materiella
punkter (inom astronomien himmelskroppar), som
äro fria och ömsesidigt attrahera hvarandra enligt
Newtons gravitationslag. Inom astronomien spelar
detta problem en synnerligen vigtig rol, emedan
man, vid beräkningen af en planets eller komets
bana kring solen, i en första tillnärmelse är
berättigad att betrakta endast dessa två kroppar,
solen och planeten, med åsidolemnande af de öfriga
till planetsystemet hörande kropparnas inverkan
på planeten med afseende på deras (i förhållande
till solens) obetydliga massor. Detsamma gäller,
när man vill bestämma en månes rörelse kring dess
hufvudplanet med åsidolemnande af solen, på grund
af dess (i förhållande till hufvudplanetens)
ofantliga afstånd från den ifrågavarande månen
och dess till följd häraf obetydliga inverkan
på drabantens rörelse kring planeten. Äfven
bestämningen af dubbelstjernornas rörelser faller
under detta problem, då ju härvid blott två hvarandra
attraherande kroppar förekomma. Tvåkropparsproblemets
lösning innefattas i de s. k. Keplerska lagarna
(se d. o. samt Störingar och Trekropparsproblemet).
K. B.
Tvål (af verbet två; Lat. sapo, Fr. savon; jfr Savona),
kem. tekn., en till tvättning använd massa, som
hufvudsakligen utgöres af natronsalter till fettsyror
och erhålles genom inverkan af kaustikt natron på
fettarter, förnämligast kokosolja, palmolja, talg,
bomolja, sesam-, vallmo- och jordnötolja m. fl. Bland
fettarterna angripes kokosoljan lättast af natronlut
och gifver tvål helt enkelt, om den blandas med
natronlut. Andra fettslag kräfva långvarig kokning med
natronlut. För beredning af tvål af talg eller bomolja
kokas dessa råämnen i stora och rymliga kopparkittlar
med utspädd natronlut, hvarefter under kokningen
alltmer koncentrerad lut tillsättes. Kokningen
fortsättes under ständig omröring, ända tills ett
prof af massan vid afsvalning stelnar. Derefter
tillsättes koksalt, hvarigenom tvålen blir olöst
och afskiljer sig från saltlösningen i form af
en ystad massa, hvilken sedan smältes (klarkokas)
för fri eld och gjutes i passande former. En af smör
beredd tvålsort, smörtvål, nyttjas till beredning af
opodeldok. Vanligen beredes tvål af blandningar af
kokosolja och andra fettarter, hvilka upphettas till
smältning. Derefter tillsättes koncentrerad natronlut
under stark omröring, och tvålen är färdig. Äfven
brukar man sammanröra utsaltad tvål med en blandning
af kokosolja och natronlut. Tvål färgas ofta med
metalloxider eller organiska färgämnen och parfymeras
med nitrobenzol, timjanolja, pepparmyntolja o. dyl. –
Fettarter utgöras af glycerinetrar till fettsyror
(stearin-, palmitin- och oljsyra). Genom inverkan af
vatten och
natronlut spjelkas de i glycerin och fettsyror,
hvilka senare med natron gifva de salter, som
utgöra tvål. Vid tvålmassans utsaltning afskiljes
glycerinet med vattnet; men om utsaltning icke skett,
såsom vid tillverkning af kokostvål, stannar det
i tvålmassan. Tvålens användning beror derpå att
natron och sura salter af fettsyror bildas, när tvål
löses i vatten. Det förstnämnda löser de feta och
klibbiga ämnen, med hvilka smuts, dam och allahanda
orenlighet äro fästa på huden eller i väfnader. Till
följd deraf lösgöres orenligheten och upptages af de
sura salterna af fettsyror, tillsammans med hvilka
den lätt bortslammas. Jfr Såpa och Tjärtvål. P. T. C.
Tvål-liniment. Se Tvålspiritus.
Tvålplåster, emplastrum saponaceum, farmak.,
beredes derigenom att man smälter tillsammans
1 del hvit spansk tvål och 8 d. blyplåster samt
håller massan uppvärmd, tills densamma antagit
en kastanjebrun färg. Detta plåster begagnas
ofta att, utbredt på skinn eller lärft, läggas å
svullnader, i akt och mening att »fördela» dem. Det
retar huden föga eller intet, hvarför man äfven
ofta begagnar det vid beredning af plåster för
särskilda ändamål genom att sätta t. ex. jodbly,
belladonna-extrakt o. dyl. till tvålplåster, som
sedan utbredes och bäres en längre tid af den sjuke.
O. T. S.
Tvålspiritus, farmak., äldre namn på linimentum
saponis camphoratum l. »tvål-liniment med kamfer»
(Ph. Su., Ed. VI), beredes genom att 5 delar kamfer
och 10 d. hvit spansk tvål under lindrig uppvärmning
lösas i 100 d. utspädd sprit, hvarefter tillsättes 1
d. rosmarinolja. Detta liniment bör icke förvaras på
kallt ställe, utan vid en temperatur af minst 4–15°
C. »Tvålspiritus» är ett af allmänheten mycket
begagnadt liniment till ingnidning å svullnader,
värkande leder o. s. v. O. T. S.
Tvåmansborrning, bergsv., kallas den
handborrningsmetod, som består deri att en man håller
och vrider borren, medan en annan (eller t. o. m. två
andra) slår derpå med slägga. Detta arbetssätt,
som förr brukades vid grufarbeten och ännu nyttjas
vid andra sprängningar i dagen, är dyrare och ej
så effektivt som enmansborrningen (se d. o.). Jfr
Borrmaskiner. Th. N-m.
Tvåmänning, äldre svenskt uttryck i st. f. kusin. Jfr
Tremänning.
Tvångsarbetsanstalt, anstalt afsedd att upptaga
personer, som äro dömda till tvångsarbete enligt
lagen angående lösdrifvares behandling eller enligt
fattigvårdsförordningen (se Fattig, sp. 1063). Sådana
anstalter finnas inrättade flerestädes i Sverige, dels
för sig (tvångsarbetsanstalterna i Landskrona och å
Svartsjö samt de s. k. kronoarbetsstationerna), dels i
samband med centralfängelser eller länsfängelser. I
vissa fall utstås ådömdt tvångsarbete i cell å
länsfängelserna eller deras filialer, kronohäktena.
J. H-r.
Tvångskurs kallas den kurs, som offentlig myndighet
gifver åt något slags myntsurrogat (underhaltigt
metallmynt, pappersmynt eller banksedlar), när den
förordnar, att ifrågavarande myntsurrogat skall i
allmänna rörelsen gälla och emottagas såsom verkligt
mynt af samma valör. Jfr Pappersmynt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
