Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet, stundom kalladt Osmanska l. Ottomanska riket (Turk. Devlet-i-osmanije l. Memalik-i-osmanije, »osmanlanden»), utgöres af vidsträckta landområden i sydöstra Europa, vestra Asien och nordöstra Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landvinningar i Europa och Afrika hade han i Asien eröfrat
Armenien, Kurdistan, El-Djesira och Irak Arabi. –
Eröfringarna fortsattes en tid. Under Sulejmans
son, den okrigiske Selim II:s (1566–74) tid,
då styrelsen egentligen fördes af den utmärkte
storvesiren Sokolli (mördad 1579), togs Cypern från
venezianerna midt under freden (1570), hvilket
förräderi drog öfver Turkiet ett anfall af en
veneziansk-spansk-påflig-maltesisk flotta. Men
hennes ryktbara seger vid Lepanto (1571) var af mera
moralisk än politisk betydelse, ty Cypern förblef
i osmanernas våld, och tre år derefter frånryckte
de spaniorerna det af Karl V eröfrade Tunis. Under
Selims son Murad III (1574–95) nödgades perserna 1590
efter 14 års strid afträda Georgien och Aserbejdjan,
medan å andra sidan Valakiet, Moldau och Siebenbürgen
under ledning af Valakiets vojevod, Mikael den tappre
(d. 1601), kastade turkarna för några år tillbaka
öfver Donau. Murads son, Muhammed III (1595–1603),
som firade sin tronbestigning med mord på sina
nitton bröder, tvangs af storvesiren och mufti att
personligen taga del i det krig mot Österrike, som
börjat redan under faderns regering (1593), men han
var nära att fly från det slagfält, Keresztes, der
osmanerna i Okt. 1596 vunno en lysande seger öfver de
kejserlige och siebenbürgarna. Trots landvinningar
och segrar visade sig emellertid efter Sulejmans död
tydliga spår till förfall inom riket. Det skakades
af flere soldatuppror. Sultanerna öfverlemnade sig
åt veklighet och lättja och stannade inom harem,
hvars intriger fingo ersätta en kraftfull ledning af
statsärendena. Yppighet och lyx med deraf följande
besticklighet grepo hejdlöst omkring sig. Under
Ahmed I (1603–17) måste Turkiet till Persien (1612)
återlemna alla sedan Sulejmans tid eröfrade land och
i freden med Österrike i Zsitvatorok (nära Komorn,
1606) afstå från den österrikiska årstributen. Denna
märkliga fred, som förberedde freden i Karlovicz,
har en stor betydelse i historien om de statsrättsliga
och diplomatiska förbindelserna mellan Turkiet och
det öfriga Europa, emedan sultanen der för första
gången måste gå in på att bemöta en kristen furste
såsom en jämnlike, ej längre såsom en nådesökande.
Förfallet (1606–1757). Med Mustafa I (1617–18 och
1622–23), som enligt sin broder Ahmeds förordnande
uppsteg på tronen med förbigående af Ahmeds
son, Osman, började tillämpas den sedan dess gällande
tronföljds-ordningen i Turkiet, nämligen att sultanens
äldste manlige anförvant, ej hans äldste son, är
närmaste tronarfving. Efter tre månader störtades
Mustafa genom en intrig, och den 14-årige Osman II
(1618–22) uppsattes på tronen. För att sysselsätta de
orolige janitsjarerna började han krig med Polen. Det
slutade efter turkarnas fruktlösa försök mot Chotin
(1621), men blef ödesdigert för polackerna, emedan
det lockade Gustaf II Adolf till angrepp på dem. Sedan
Osman mördats under ett janitsjaruppror – »det första
herskaremord, som besudlat den osmanska nationen» –,
drogs den svagsinte Mustafa fram att regera; men han
afsattes efter 15
månader, och till padisjah utropades Osmans då
14-årige broder, Murad IV (1623–40). Ett sådant barn
var ej egnadt att dämpa anarkien: till janitsjarernas
sjelfsvåld, för hvilket styrelse och generaler
måste böja sig, och provinsernas resning kom ett
krig mot Persien, hvarunder Bagdad gick förloradt
(1621). Sedan janitsjarerna nästan inför Murads
ögon mördat hans utmärkte storvesir, Hafiz pasja
(Febr. 1632), och kort derefter börjat tala om hans
egen afsättning, omgjordade han sig med en kraft,
som liknade de gamle osmanske sultanernas: han lät
inför sin åsyn afrätta janitsjarernas tillskyndare
(Maj 1632), hvarefter de, utan ledning, återgingo
till lydnad. Med denna gerning slog M. in på den
väg af grymhet och blod, som skänkt honom en sorglig
ryktbarhet. Men han blef ock rikets återställare –
för en tid. Från perserna återtog han i egen person
Bagdad (1638), men lemnade tillbaka Erivan, hvarefter
gränserna mot Persien i freden 1639 fastställdes så,
som de f. n. äro. Det var under Murads regering,
som begynnelsen till diplomatisk förbindelse
gjordes emellan Sverige och Turkiet: Gustaf II
Adolf skickade 1631 P. Strassburg som envoyé till
Konstantinopel för att, liksom förut Frans I, draga
sultanen in i kampen mot huset Habsburg. Försöket
misslyckades. Äfven under den snikne, vällustige och
blodtörstige Ibrahim I (1640–48), Murads broder,
som slutligen afsattes, och under förra delen af
hans son Muhammed IV:s (1648–87) regering undvek
Porten försigtigt hvarje anledning till brytning
med Österrike, hvilket hindrade Sverige att indraga
Porten i sin intressesfer (Portens hot tvang Rákóczy
I af Siebenbürgen att upphöra med kooperationen med
Torstensson 1645; de svenska sändebuden Cl. Rålamb
och O. Velling höllos nästan fångna 1657, och Porten
krossade Karl Gustafs allierade Rákóczy II). Orsakerna
dertill voro dels Portens krig med Persien och med
Venezia, hvilket senare förlorade Kandia (1645–46,
hufvudstaden dock först 1669), dels militärrevolter
och uppror. Styrelsen fick en kraftig hållning, sedan
den kommit i händerna på storvesiren Köprili-Muhammed
(1656–61), stamfader för en dynasti af storvesirer
(»Köpriliernas tidehvarf», se Köprili). Hans son
Köprili-Ahmed (1661–76) angrep Österrike, blef af
Montecuccoli slagen vid S:t Gotthard (1664), men
fick i freden i Vasvár (s. å.) det eröfrade starka
Neuhäusel och andra delar af Ungern. 1669 tvang han
staden Kandia efter 2 års energisk belägring att
gifva sig. Sultanen, kallad till hjelp af Ukrajnas
kosaker, som ställt sig under Portens öfverhöghet,
drog i egen person i fält emot Polen (1672), som trots
Sobieskis segrar (bl. a. vid Chotin 1673) måste i
freden i Zurawna (1676) afträda Kamenez, Podolien
och Ukrajna. Den osmanska staten hade åter höjt
sig till makt och glans, men den gjorde inom kort
ett fruktansvärdt fall. I den österrikiska delen
af Ungern hade ett uppror utbrutit; dess ledare,
Tököly, kallade Porten till hjelp, och Porten kom
(1683). Storvesiren Kara-Mustafa (Köprili-Muhammeds
måg), berusad af några lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
