Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet, stundom kalladt Osmanska l. Ottomanska riket (Turk. Devlet-i-osmanije l. Memalik-i-osmanije, »osmanlanden»), utgöres af vidsträckta landområden i sydöstra Europa, vestra Asien och nordöstra Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bättre än i det kristna Europa. – Det turkiska huset
(ev) är i Europeiska T. ännu allmännast af trä,
stundom med en låg underbyggnad af sten för visthus,
stall o. dyl. Rummet (oda) är dess arkitektoniska
princip, så att hvarje rum bygges liksom för sig sjelf
med bestämd form och anordning, och huset blir ett
löst aggregat af rum. Rummets form är enligt regeln en
qvadrat, till hvars ena sida lagts en smal rektangel
med (ett steg) lägre golf än qvadratens. I denna nedre
del uppehålla sig tjenarna, der finnas kaffeservis
och pipor, der aftaga sig de inträdande sina skor,
innan de stiga upp i det egentliga (qvadratiska)
mattbelagda rummet. Här löper kring tre sidor en
sammanhängande bred, väggfast, med madrasser och
dynor försedd bänk (soffa, hvaraf vårt »soffa»),
och i väggarna ofvanom soffans dynor äro dels höga
fönster, dels skåp och garderober med dörrar, eller
nischer med hyllor, anbragta. Den mellersta sidan,
midt emot den lägre delen af rummet, är den förnämsta
platsen (sadr, jfr Sadr-i-asam). Rummen ligga i
fyrkant kring en öppen gård med brunn eller fontän och
träd. Selamlýk heta de för mottagande af manliga
besök bestämda rummen till skilnad från qvinnorummen
(harém, se d. o.). Sommarbostaden (jalý) bygges i
den rika moriska kiosk-stilen. Konak är en högre
ämbetsmans bostad, sarai ett stort palats (jfr
Seralj). – Ett af de mest utmärkande dragen för den
muhammedanska Orienten är den gästfrihet, som utöfvas
mot alla, utan åtskilnad till nation, tro, stånd eller
förmögenhet. Den minsta by, som ej eger en chan (se
Karavan-seraj), har ett müsafír odasi (»gästrum»),
der byns kehâja (»föreståndare») förser den resande
med hvad han behöfver, hvilket denne stundom, men
visst icke alltid, vedergäller med en efter sin rang
och förmögenhet lämpad gåfva vid affärden. Vid de
festliga måltiderna under nättema i ramasan står
den förmögne muhammedanens hus öppet for hvem som
hälst. Äfven de nomadiska stammarna i sina kyslák
(»vinterqvarter») i dalarna eller i sina jailák
(»säter») i bergstrakten om våren och sommaren visa
samma gästfrihet, hvilket dock ej hindrar dem att
vid andra tillfällen plundra en resande på all hans
egendom. Äfven bland Orientens kristna är gästfriheten
långt större än i något europeiskt land. – Den vanliga
(gammal)turkiska klädedrägten består af turban (af
olika färger för olika klasser), en eller två långa,
vida rockar (af siden, ylle eller bomull) i vackra,
brokiga färger, ofta broderade med guld eller silfver,
ytterligt vida, nedanför vaden slutande byxor (salvár)
af hvitt bomullstyg, blått eller grönt kläde samt
gula eller röda spetsiga skor utan klackar. Men
för alla civila ämbetsmän består den föreskrifna
drägten af en ända upp till halsen knäppt svart
klädes-rock (setri), liknande våra prestrockar,
mörka europeiska pantalonger och fess. Turkinnans
drägt, i harem grannare och dyrbarare, men utomhus
enklare än mannens, består af sjalvar samt flere
slags jackor eller västar (jelik, fermené), rikt
broderade tofflor (papûg, »babouche») samt, utom hus,
en allt omslutande, formlös
mantel (feragé) och slöja (jasmák). Denna har dock
på senare tider i de större städerna blifvit så
genomskinlig, att sultanen genom en särskild irade
måst inskrida deremot liksom ock mot de alltmer
öfverhandtagande europeiska moden i qvinnodrägten.
Literatur. D’Ohsson: »Tableau général de
l’empire othoman» (3 bd fol. 1787–1820;
7 dlr, i 8:o, 1788–1824; klassiskt verk),
Boué: »La Turquie d’Europe» (4 bd, 1840),
Ubicini: »Lettres sur la Turquie» (2 bd, 1853),
Tchihatchef: »Lettres sur la Turquie» (1859);
Lejean: »Ethnographie de la Turquie d’Europe»
(1861), Schweiger-Lerchenfeld: »Unter dem Halbmond»
(1876), Reclus: »Nouvelle géographie universelle»
(bd I, 1876), Helhvald-Beck: »Die heutige Türkei»
(2 bd; 2:dra uppl. 1882), Murad Effendi: »Türkische
skizzen» (1876), »Generalkarte der Türkei
herausgegeben vom k. k. militärgeographischen
institut in Wien» (1878), Kiepert: »Nouvelle
carte générale des provinces asiatiques de
l’empire ottoman» (1884), »Balkan-Halbinsel»,
6 nystuckna blad separat ur Stielers Atlas 1891.
H. A.
Historia. Rikets uppkomst. Eröfringstiden (midten
af 1200–talet-1520). På 1220-talet flydde en stam
af ogusiska turkar (se d. o.) under Sulejman sjah
från sitt hemvist i Korasan undan mongolerna och tog
vägen genom Persien till Armenien, der den en tid
ströfvade omkring. Sulejmans son och efterträdare
såsom höfding för en del af stammen, Ertogrul,
fick af den seldsjukiske sultanen af Ikonion,
Ala-ed-din, ett stycke land vid gränsen af Öst-Roms
(Bysans’) rike i Mindre Asien: städerna Sögyd (Sukut)
och Eski-Sjehr (det forna Dorylaeum i Frygien) med
områden, ö. om berget Olympos och omkring Sakarjas
mellersta lopp. I Sögyd föddes 1259 Ertogruls äldste
son, Osman (1281–1326), som 1281 efterträdde honom,
och efter hvilken hans stam sedermera kallades
osmanli, ottomaner l. osmaner. Osman fråntog Öst-Rom
några städer (Karahissar, 1288, m. fl.) och fästen
samt hedrades derför af seldsjuksultanen med titel
af bej, en sabel och ett banér (nu förvarade i den
kejserliga skattkammaren). År 1300 störtades sultanen
af mongolerna. Som desse ej förmådde upprätta en
egen styrelse inom hans rike, föll detta i spillror,
och 10 af hvarandra oberoende seldsjukiska stater
intogo dess plats i Mindre Asien. Bland dessa
må nämnas rikena Karasi och Kermian längst i ö. (i
Mysien och Frygien), Karamanien i Mindre Asiens midt
(i det forna Lykaonien) och Kastamuni längst i n. (i
Paflagonien). Osman lät inom sitt område, som låg
nästan midt emellan de nu nämnda, i det forna Frygien,
utropa sig till padisah-i-ahl-i Osman (osmanfolkets
beherskare), slog mynt och befallde, att chutba
(bönen för herskaren) skulle läsas i hans namn,
d. v. s. tillegnade sig de prerogativ, som utmärka
Österns suveräner, och upprättade dermed den osmanska
staten (1301). Jenisjehr blef hans hufvudstad. Kamp
emot och eröfring från bysantinerna blefvo såsom från
första början af osmanernas bosättning i Mindre Asien
deras mål under Osman och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
