Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet, stundom kalladt Osmanska l. Ottomanska riket (Turk. Devlet-i-osmanije l. Memalik-i-osmanije, »osmanlanden»), utgöres af vidsträckta landområden i sydöstra Europa, vestra Asien och nordöstra Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Imamerna delas i fyra klasser: 1) seich, ordinarie prest,
som håller offentlig predikan hvarje fredag efter
middagsbönen, 2) chatîb, som kl. 12 hvarje fredag i
moskén läser chutba’n, d. ä. en särskild högtidlig
åkallan, slutande med en förbön för sultanen,
och sedan förrättar imam-tjensten (d. ä. den
liturgiska afdelningen af gudstjensten), 3) imâm
(se d. o.), som alla dagar i veckan utom fredagar
utöfvar de liturgiskt presterliga funktionerna
i moskén, af hvilka den vigtigaste är att som
förebedjare leda de fem dagliga bönerna (namâz),
4) muézzin (mueddin, se d. o.), som fem gånger
i dygnet förrättar ezân (edan), hvaremot kajjûm,
kyrkvaktaren, icke hör till ulema. Enligt regeln
skall hvarje större moské (djâmi) hafva en af hvarje
klass, men har ofta flere af de tre sista, aldrig
af de två första. De mindre hafva aldrig chatib och,
ofta nog i småstäder, blott en imam, hvilken fungerar
äfven som sjeich, mueddin och kajjum. Utnämnandet och
underhållet af dessa ämbetsmän tillkomma de personer,
hvilka i egenskap af moskéns nâzyr (»inspektor», se
Nasir) eller mütevélli (»förvaltare») handhafva den
vakf (»donation»), hvarmed moskén underhålles. Dock
skall utnämningen bekräftas af sjeich-ul-islam eller
högre administrativ myndighet. Fullkomligt skilda från
detta andliga stånd äro de talrika dervisch-samfunden
(de förnämsta äro 32 till antalet), hvilka väl
närmast motsvara de kristna munkordnarna, men ega
en helt annan inrättning, utan bindande löften,
celibat o. s. v. För att upptagas i ulema-kåren
måste man efter utträde ur elementarskolan (mektéb)
i de vanligen med moskéerna förenade lärda skolorna
(medresé) såsom sófta (se d. o.) under 10–15 år
studera alla de specifikt muhammedanska vetenskaperna,
af hvilka de förnämsta äro: ilm-i-sarf och ilm-i-nahv,
(arabisk) formlära och syntax, i.-i-kelâm, teologi,
i.-i-mantyg, logik, i.-i-fykyh, juridik, i.-i-teyvid,
koran-innanläsning, i.-i-tefsîr, koran-kommentar,
i.-i-hadis, traditionsvetenskap om profetens alla
ej i koranen upptagna, men af trovärdiga vittnen
intygade yttranden. Till den tredje och förnämligare
kadi-banan måste man studera längre och grundligare
än till imam- eller mufti-banan och efter slutade
studier aflägga examen, hvarigenom man blir mülâzim
(»aspirant») och kan såsom sådan erhålla plats som
nâib (»underdomare») eller som kadi. För att nå de
förnämsta platserna inom domarekåren måste man dock
studera ytterligare sju år, då man efter undergången
examen blir müdérris (»professor»). Muderriskåren,
som har tillträde till de mest indrägtiga ämbeten,
bildar en i 10 olika grader eller rangklasser
fördelad hierarki, och i spetsen för den öfversta
klassen (suleimanrîje), dit man efter stigande från
klass till klass når först efter 30–40 års tjenst,
stå de båda öfverdomarna rumeli kaz’asker och anadoly
kaz’asker (se Kadi), hvilka inom ulemas hierarki
intaga platsen närmast sjeich-ul-islam. Blott
undantagsvis tjenstgör en »muderris» som »professor»,
i en medrese, der undervisningen enligt regeln
ledes af chogas (»lärare»). - Bredvid detta rent
muhammedanska undervisningssystem, som,
oberördt af allt annat slags vetenskap, gjort ulema till
de mest reaktionärt konservativa motståndare till alla
föreslagna eller beslutna politiska eller sociala
reformer (tanzimât), har på senare tider ett system
af moderna elementar- och fack-skolor, hufvudsakligen
efter franskt mönster, uppstått. Undervisningen i
mekteb-i-ibtidâi (»begynnelseskolan») är kostnadsfri,
obligatorisk samt öppen för flickor och gossar från
6 till 11 år. Undervisningen i mekteb-i-rusdîje
(»elementarskolan») är kostnadsfri, men icke
obligatorisk. Den högre undervisningen representeras
af ett universitet (dâr-ul-fünûn), med humanistisk,
naturvetenskaplig och juridisk fakultet, samt
följande fackskolor: en medicinsk, den bästa
offentliga undervisningsanstalten i T., seminarium
till utbildande af elementarlärare, tekniska
skolor (san’at mekteb-i) för de olika könen,
flere krigsskolor samt bergs-, skogs- och
telegrafskolor. Undervisningsfriheten är fullständig,
och icke-muhammedanska skolor åtnjuta fullt oberoende
af staten, som blott tillser, att undervisningen
icke strider mot den allmänna moralen och håller sig
främmande för politiken. – De sju större främmande
kyrkosamfunden representeras inför regeringen af
sina chefer (ruesâ-i-milél): ekumeniske patriarken
för grekisk-ortodoxa (»ortodoxa orientaliska»)
kyrkan, patriarken för de ortodoxe armenerna,
patriarken för de unerade armenerna (se Armeniska
kyrkan), exarken för den ortodoxa bulgariska kyrkan,
»civilchefen» för latinska samfundet, civilchefen för
protestantiska samfundet samt judiske stor-rabbinen
(chacham bas-i). Den grekisk-ortodoxa kyrkan, från
hvilken den serbiska diecesen redan i 14:de årh. och
det bulgariska exarkatet under de senaste åren afskilt
sig som sjelfständiga kyrkosamfund, är fortfarande den
förnämsta och ledes af tre patriarker: »ärkebiskopen
och ekumeniske patriarken» i Konstantinopel,
»patriarken för Antiochia och Orienten» i Antiochia,
»patriarken af Jerusalem, Arabien, Kanaan, Palestina
och Galiléen» i Jerusalem, under hvilka lyda mer
än 20 metropoliter och biskopar. Under den
sjelfständige bulgariske »exarken» i Konstantinopel
lyda 10 metropliter i Öst-Rumelien och Bulgarien
(Filippopel, Sofia, Slivno etc.). Kyrkans egen
representant är den »heliga synoden» i Konstantinopel,
bestående af patriarkerna, 12 metropoliter och 12
ansedda lekmän, under presidentskap af ekumeniske
patriarken med en »storlogothet» som kontrasignerande
kansler vid sidan. Synoden väljer patriarkerna,
hvilka stadfästas genom regeringens berât (»patent»,
»exequatur»), har högsta tillsynen öfver kyrkor och
kloster, är särskild domstol för presterskapet och
högsta appellationsinstans för lekmän samt kan hos
Porten (se d. o.) föreslå patriarkernas afsättning
på grund af villomeningar. – Den romersk-katolska
(»latinska») kyrkan står under ledning af 21
patriarker, ärkebiskopar, apostoliska vikarier
eller metropoliter af fyra olika ritus: latinsk,
syrisk, kaldeisk och maronitisk, med residens i alla
delar af T., så t. ex. i Antiochia tre patriarker
(för maronitisk, syrisk och latinsk ritus), i
Konstantinopel en apostolisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
