Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tungsvalgnerven ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vasallkonungarna i Numidien, och punernas språk
och civilisation gåfvo vika för romarnas. Rik på säd,
boskap och senare äfven på olja samt i besittning
af värdefulla fisken, grufvor och stenbrott, vann
prov. Africa, af hvilken T. var den vigtigaste delen,
ett välstånd, hvarom romerska ruiner i alla delar
af landet ännu bära vittne. Kartago var den andra
staden i den latinska delen af kejsareriket, och i
den äldre latinska kyrkans historia intager Afrika
en vigtigare plats än Italien. Der uppstod först en
kristen latinsk literatur, och till denna provins
höra namnen Tertullianus, Cyprianus, Arnobius,
Lactantius och framförallt Augustinus. Förlorad för
Rom genom vandalernas invasion (439), återeröfrades
prov. af Belisarius ett årh. senare (533–534) och
förblef östromersk, tills araberna under Okba eröfrade
den och anlade staden Kairwan (omkr. 670), som var
guvernörernas i Afrika residens under omajjaderna
och derefter de aglabidiske furstarnas hufvudstad
(800–909). Det latinska elementet och kristendomen
i Afrika försvunno under en enda generation;
berberna, som aldrig blifvit verkligt latiniserade
eller kristna, antoge islam utan svårighet, men
bevarade envist sin nationalitet. På dem stödde sig
fatimidernas rike (909–972), och från denna tid
till turkarnas ankomst voro de nästan sjelfständiga
dynastierna i T., zeirider (972–1148), almohader
(1158–1236) och hafsiter (1236–1574), verkligt
nationella, äfven när de gjorde anspråk på att
härstamma från någon lysande arabisk stam. Hafsiterna,
som med undantag af tiden 1221–26 varit almohadernas
guvernörer i T. sedan 1207, förklarade sig 1236
sjelfständiga och antoge titeln »de trognes furste»
samt erkändes i denna värdighet i Mekka. Deras rike
sträckte sig, under sina bästa dagar, från Tlemcen
till Tripolis. De prydde Tunis med moskéer, skolor
och andra institutioner, gynnade literaturen och
synas hafva höjt sig öfver muhammedanska herskares
vanliga nivå. T. försvarade sig med framgång mot
franska angrepp, af hvilka de märkligaste voro det,
som kostade Ludvig den helige lifvet (1270), och
hertigens af Bourbon (1390). 1534 störtade korsaren
Khair-ed-din Barbarossa hafsiternas dynasti,
hvilken sedan 1509 styrt såsom spanska vasaller,
och upprättade en fruktad sjöröfvarestat. Karl V,
som af hafsiterna kallats till hjelp, intog staden
Tunis 1535 och befriade 20,000 kristna slafvar,
men eröfringen var långt ifrån fullständig. Goletta
hölls besatt af spaniorerna, men det inre landet
var ett rof för anarki och inbördes krig. Först 1574
gjorde en af Selim II utsänd expedition det till en
turkisk provins, hvars civilförvaltning anförtroddes
åt en pasja, med titeln bej. 1576 öfverflyttade en
militärrevolution högsta makten till en dej, vald af
janitsjarerna, hvilka bildade ockupationsarmén. Under
dejen ställdes ej långt derefter en bej såsom
indrifvare af skatter och tributen till Turkiet. Med
Murad (1628), en korsikansk renegat, återfick
bej-ämbetet sin förra betydelse, och det var
1631–1702 ärftligt bland Murads efterkommande. Bejernas
rivalitet med dejerna och inre strider
höllo landet i en beständig oro. Ibrahim, den
siste af dejerna (1702–05), som utrotade Murads hus
och i sin person förenade äfven bejvärdigheten,
stupade i Algeriet, hvarefter Husein ben
Ali, son af en grekisk renegat, af trupperna 1705
utropades till bej. Hans ätt innehar värdigheten
ännu. Under dejer såväl som under bejer var T. en
sjöröfvarestat, hvars sjöröfveri, af hvilket
landets finanser voro i väsentlig mån beroende,
de europeiska makterna genom direkta angrepp och
aftvungna fördrag sökte hämma, men aldrig lyckades
utrota (sedan 1736 har Sverige haft konsuler i
T.). Makterna bekymrade sig mindre om fångarnas
öde än om förvärfvandet af handelsprivilegier, och
bejerna begagnade sig af handelsrivaliteten mellan
Frankrike och England för att egga den ena makten
mot den andra. Sjöröfveriets slutliga upphörande
kan sägas datera sig från öfverlemnandet till
bejen 1819 af en kollektivnot från de på kongressen i
Aachen samlade furstarna. Efter Algers eröfring (1830)
erhöll T. större politisk vigt. I början understödde
T. Abd-el-Kader mot fransmännen, men sedan Turkiet
börjat göra sitt öfverherskap öfver T. mera verksamt
gällande, slöt bejen Sidi Achmed sig närmare till
Frankrike och sökte med sin ministers, italienaren
Ruffos, hjelp införa europeiska reformer vid hofvet
och hären. Dessa reformer voro dock af ingen nytta,
så länge intet gjordes för att förbättra landets
inre ställning. Vid midten af 19:de årh. var endast
1/10 af den odlingsbara jorden under kultur, och
de årliga utgifterna för statsskulden öfverstego
hela årsinkomsten. Muhammed es-Sadik, hvilken, af
fruktan för Frankrikes och Italiens ingripande, med
Englands understöd åter närmade sig Porten, erhöll
genom fermanen af d. 25 Okt. 1871 arfsrätt för sin
dynasti och befriades från tributen till Turkiet;
sultanen endast förbehöll sig investituren och
afgörandet öfver krig och fred. T:s sjelfständighet
blef dock ej långvarig. Under förevändning att tukta
de oberoende krumirstammarna, som oroat franskt
område, ryckte franska trupper, trots bejens och
sultanens protester, våren 1881 från Algeriet in i
T., samtidigt med att en fransk eskader uppträdde
vid kusten, och d. 12 Maj 1881 tvangs bejen att
genom fördraget i Kasr el-Said antaga franskt
protektorat. Den verkliga eröfringen af landet följde
sedan under året, men mötte starkt motstånd. Bejens
makt är nu endast nominel; den egentlige regenten
är den franske generalresidenten, och i Paris är
upprättad en byrå för tunisiska angelägenheter,
hvilken förmedlar skriftvexlingen mellan residenten
och franska regeringen.
2. Hufvudstad i ofvannämnda franska protektorat,
ligger omkr. 3 km. från Medelhafvet på näset mellan
tvänne saltsjöar: sibakh el-Seldjum i s. v., hvars
vatten till- och aftager med nederbörden, samt lagunen
el Bahira (»lilla hafvet») i n. ö., hvilken står i
förbindelse med Medelhafvet (Tunisviken) genom en kort
kanal vid Goletta, stadens hamn. Den gamla staden,
af befolkningen ännu kallad Medina (»staden»), bildar
en oregelbunden oval och omgifves till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
