Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tun ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landet. De ödemarker i nordligaste Amerika, hvilka kallas
Barren Grounds, höra äfven till samma kategori. Till
sina hufvuddrag liknar tundran steppen, ehuru deras
uppkomstsätt är olika. Bristen på fuktighet har skapat
steppen, bristen på värme gör tundran; men båda göra
på sinnet samma sorgliga intryck: flackt, enformigt,
uttryckslöst te sig båda i stort sedt. Tundran är
ej alltid slättland, utan omfattar äfven kuperad
mark, der nivåskilnaden kan uppgå till ett hundratal
meter. På grund deraf plägar man indela tundran i
lågtundra och högtundra. Växtligheten är i allmänhet
ytterst torftig. Endast der lågtundran genomströmmas
af en stor vattenrik flod, som i bankar afsätter
de sandmassor hon släpat med sig, hvarigenom en för
tundran främmande mark uppkommit, blir vegetationen
mera rik, bestående af lärkträd och salixarter, rönn,
brakveds- och lonicerabuskar, och ur sanden uppspira
många blommor, som man trott skulle stannat långt i
söder, såsom epilobium, rosa, myosotis, valeriana,
dianthus, campanula, vicia, ranunculus, saxifraga,
potentilla m. fl. I allmänhet består vegetationen
af starrarter, dvärgbjörk, salixarter, lingon-
och kråkris samt hjortron och framförallt af renlaf,
hvit- och rödmossa samt polytrichum-arter. Den
skenbara gåtan hvarför ofvannämnda och andra växter
uppspira endast ur dynernas torra sandgrund löses,
då man vet, att blott sanden kan af den i månader
från himmelen oafbrutet strålande solen blifva så
genomvärmd, att dessa växter kunna gå till. I hela
den öfriga tundran är detta en omöjlighet. Mossar och
kärr, myrar och träsk, t. o. m. de flere meter djupa
sjöarna, bilda blott ett tunnt sommartäcke för den
eviga vintern. Knappt 1 m. under jordytan stöter man
på is eller åtminstone kälad jord, som sträcker sig
mer än 100 m. djupt, och det är detta, som hindrar
de högre växterna att der frodas. Antalet af de
djurarter, hvilka måste anse tundran som sitt hem,
är ringa, men vida flere de, som äro karakteristiska
för området, såsom fjällräfven, fjäll-lemmeln, renen
(tundrarenen, en varietet, mindre än skogsrenen)
samt en mängd foglar (ripan, ljungspolen, doppingen,
labben, simsnäppan, blåhakesångaren, vandringsfalk,
fjällvråk, hafsörn, fjall- och jordugglan, sångsvan,
isand), hvilka om sommaren gifva lif åt det eljest
ödsliga landskapet. Ett verkligt plågoris är myggan,
som är uteslutande orsaken till att tundran om
sommaren är obeboelig för civiliserade menniskor.
Tuneld, Erik, geograf, hette ursprungligen Tunelius
och föddes å Kila komministersboställe i Vestmanland
d. 22 Aug. 1709. Såsom student i Upsala vinnlade
han sig synnerligen om grekiskan, men måste för
medellöshet tidigt konditionera. År 1737 blef han
filos. magister och 1738 e. o. kanslist i Riksarkivet,
då han antog namnet Tuneld, samt begynte 1739 sin
Inledning til geografien öfver Sverige, som utkom
1741 och, ehuru tillegnad ständerna, hvarken då
eller senare skaffade sin författare någon offentlig
uppmuntran, med undantag af titeln hofauditör, som
han erhöll 1742. Emellertid bearbetade han fortfarande
sitt verk.
Han utgaf 5 upplagor af detsamma (2:dra
uppl. öfversattes 1749 på tyska) och begynte
den sjette, 1785 (fulländad i 4 bd 1792). Det
allmänna bifall, hvarmed detta arbete helsades,
var välförtjent genom den mångsidighet och
relativa fullständighet T. alltmer viste gifva
det. 1754 vann han pris i Vitterhetsakademien för
en skrift om folkungaättens i Sverige upphof samt
utgaf 1784 Historia om Svea rikshöfvidsmannen
Engelbrecht (3 d.). Han erhöll 1758 titeln
hofrättsassessor. T. idkade äfven landtbruk och afled
å sin gård Eriksholm i Tjärstads socken, Östergötland,
d. 3 Apr. 1788. Efter hans död utkom 7:de uppl. af
hans stora arbete (3 bd, 1793–94), och 1827 begynte
aktuarien i Riksarkivet N. V. Forsslund en ny,
fullkomligt omarbetad upplaga, hvilken ingalunda kan
betraktas såsom förtjenstfull och blef ofullbordad
(4 bd utkommo 1827–33). -rn.
Tunga (Lat. lingua, Grek. glossa), anat.,
en af mun slemhinn an klädd, mjuk, kärlrik,
mycket rörlig och till formen föränderlig
köttskifva, som vid hvila ligger i och fyller
käkarnas mellanrum. Hennes öfre, plana yta, ryggen
(dorsum linguae), ligger fri. Undertill finnes
tungyta endast mot kanterna, enär slemhinnan i
munbottnen snart viker om på underkäkens insida
och öfvergår i dess tandkött. Tungans främsta del
kallas hennes spets (apex linguae), den nedåt svalget
sluttande delen hennes bas eller rot (basis l. radix
linguae). Mellanstycket, mellan spetsen och basen,
upptager den största delen. Tungans volym ökas
småningom från spetsen till svalgtrånget, hvarefter
den åter något minskas. Den öfre ytan är mer eller
mindre lifligt röd samt från spetsen till svalgtrånget
beströdd med papiller af flere olika former och
vexlande struktur. Dessa gifva ytan ett finknottrigt
utseende och i mellersta regionen från midten bakåt en
viss luddighet, som, när tungan varit i längre hvila
(t. ex. under natten eller vid sjukdomar med matleda),
antager grå färg, s. k. »belagd tunga». Somliga af
dessa papiller hysa känselorgan; andra äro smakorgan,
andra åtet blott slingor af blodkärl. Vid underkäken
är tungan fäst genom muskler samt genom sin slemhinna,
som i midtlinien under tungspetsen företer ett litet
sagittalt veck, tungbandet (frenulum linguae). Vid
tungbenet (se d. o.), vid hufvudets bas och vid gommen
är tungan äfvenledes fäst genom muskler. Musklerna
fästa henne på det sätt att deras trådar ingå i henne,
för det mesta i form af snedt uppstigande stråk. Jämte
tungans egna muskeltrådar bilda de ett rikt flätverk,
tungköttet, genomträngdt af nerver och starka kärl
från båda sidor. Från tungbenet går en hos menniskan
svag, framåt tunnare och småningom försvinnande
bindväfsskifva, som antyder tungans delning i två
hälfter. – Tungan har icke endast betydelse för
smaken (se Smakorgan) och för matsmältningen
derigenom att man medelst tungan till sist bringar
tuggan i den form, som är lämpligast för hennes
införande i matstrupen, utan är äfven genom sina
rörelser af stor vigt för frambringandet af vissa
talljud (jfr Dental, Kakuminaler, Palataler). Af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
