Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryffera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva företrädesvis ett hårdt och starkt trä
(jfr Tjur). – De flytande ämnena i trädet,
safterna, utgöras hufvudsakligen af vatten (30–60
proc.) jämte upplösta organiska ämnen (socker,
gummi, ägghviteämnen, syror, salter m. m.). Virke,
som i fuktigt tillstånd utsättes för luften, ruttnar
eller multnar (genom luftens syre) och angripes lätt
af vissa svampar, som äfven kunna förstöra friskt
virke. Det plägar derför underkastas lufttorkning,
hvarefter dock i bästa fall 10–15 proc. vatten äro
qvar. För ytterligare torkning användas ofta för
ändamålet konstruerade trätorkningsapparater. Till
följd af vattnets afdunstning drager träet ihop sig;
sker detta ojämnt eller för hastigt, spricker träet
på längden eller »kastar sig». Särskildt utsatt för
sprickning är rundt trä, som har mycken splint och
för hastigt torkar, i det att den lösare splinten
hopdrager sig fortast och spränges af innanför varande
vedlager, som ännu icke hunnit sammandraga sig. I
vatten eller fuktig luft sväller det sammantorkade
träet åter och tilltager högst betydligt i vigt. På
grund af sin kådhalt upptager barrträ i allmänhet
mindre fuktighet än löfträ. Trä, som fälles om vintern
och sålunda torkar långsammare, spricker ej så
lätt. Ett för skeppsbyggeriet, möbeltillverkningen
och tunnbinderiet vigtigt förfaringssätt är träets
basning (ångkokning) i »bastrumma», hvarigenom
detsamma väl blifver mörkare, men låter sig, så länge
det ännu är våtvarmt, böja i alla riktningar och,
sedan det torkat, bibehåller den gifna formen. För
öfrigt låter färskt fäldt trä lätt böja sig och
bibehåller formen, om det genom yttre kraft hålles
krökt, tills det torkat. En annan formförändring
kan ske genom träets pressning; eljest är det endast
klyfbart. Nästan allt trä bibehåller sig väl, om det
är riktigt torrt, så ock om det står fullständigt
nedsänkt under (rent) vatten, emedan luftens tillträde
då förhindras. Mot tillträde af fukt utifrån skyddas
trä genom bestrykning med oljefärg, fernissa
eller tjära, genom kolning på ytan, inpackning i
näfver eller lera o. s. v. Medelst impregnering med
metallsalter (kopparvitriol till telegrafstolpar,
zinkklorid m. m.) eller kreosot (till jernvägssyllar)
o. dyl. förebygges på ett kraftigare sätt att träet
snart ruttnar eller blir maskstunget. Till skydd mot
förbränning genom eld öfverdrages träet (t. ex. å
teaterdekorationer) med s. k. vattenglas (kiselsyradt
kali eller natron) med inblandade färgämnen och
benaska l. dyl. I fria luften begagnas hällre en
anstrykning med en alun- och jernvitriollösning. Genom
betsning och polering kan man på mångahanda sätt
ändra och förfina utseendet hos träytor.
Om träet såsom bränsle må anmärkas, att lätta
träslag genom sin porösa beskaffenhet gynna en snabb
utveckling af de brännbara gaser, i hvilka en del af
vedämnet förvandlar sig vid upphettningen, samt främja
luftens tillträde till det glödande kolet, så att
värmeeffekten blir hastig, men kortvarig. Densamma
beror väsentligen på bildandet af en hög låga, och
det uppkomna kolet har ringa värde. Motsatt är
förhållandet med tunga träslag; de brinna med
ringa låga och efterlemna mycket kol, som långsamt
förbrinner, afgifvande en större och varaktigare
värmemängd. Redan i forna tider förstod man att
genom kolning (se d. o.) vinna ett brännämne,
som efterlemnar endast obetydligt aska. Genom torr
destillation af hartsrik ved erhålles tjära, och
ur tjäran kunna sådana ämnen som träsprit, kreosot,
beck m. m. framställas. Af växande barrträd fås harts
och terpentin. – Konstgjordt trä är vanligen en
massa, som framställes af finpulveriserad sågspån och
något passande bindemedel, genom pressning i formar,
torkning och färgning (bois durci, se d. o.). En
nyare, af tysken B. Harrass uppfunnen, metod är att
på kemisk-mekanisk väg sönderdela träet mycket fint i
cellulosa (cellämne), tillsätta bestämda proportioner
af de klibbiga ämnen (fett, gummi, socker, ägghvita),
hvilka förena fibrerna i det naturliga träet, och
genom betsning gifva det hela utseendet af det ena
eller andra träslaget. Sådant material låter sig äfven
behandlas med verktyg, poleras, förgyllas o. s. v.
Träet bearbetas i sågverk samt af timmermannen
och snickaren m. fl. handtverkare. Träförädlingen
underlättas numera af maskinsågar, hyfvel-, fräs-
och svarfmaskiner, borr- och stämmaskiner, fanérsågar,
fanérhyfvelmaskiner o. s. v. – Bland i Sverige växande
trädslag är det hufvudsakligen följande, som lemna
material: bland löfträden ek (det värderikaste;
varaktigt genom garfsyrehalten), bok, björk, lönn,
alm, ask, al, asp, lind, oxel, hvit- l. afvenbok,
hästkastanje, päron- och körsbärsträd, apel,
m. fl.; bland barrträd fura (tall), gran, lärkträd
(förträffligt till byggnadsvirke) och en. Af särskild
vigt för skeppsbyggeriet äro ek, tall, gran, tekträ
och (massiv) mahogni. Om träets bearbetning till
»trämassa» se d. o. och Papper. Jfr äfven Färgträ.
Trävaror utgöras af trä, hvilket såsom arbetsmaterial
för vissa ändamål erhållit en förberedande behandling
genom sågning o. s. v. (I trängre bemärkelse
förstår man med trävaror vissa alster af handslöjd
i trä; dit hör en mängd husgerådssaker, leksaker
och galanterivaror.) Trävarurörelsen är en bland
handelns vigtigare grenar och gifver bröd åt ett stort
antal menniskor. Inom densamma användas exempelvis i
Norrland, ett af jordens förnämsta skogsdistrikt,
hufvudsakligen följande förfaringssätt. Å det till
afverkning bestämda skogsskiftet märkes medelst ett
grundt snitt hvarje träd, som skall fällas. Skiftet
indelas i körskiften, hvars entreprenörer åtaga
sig sitt skiftes afverkning och virkets framkörning
till vattendrag. De fullmåliga träden räknas, och
deras diameter vid brösthöjd antecknas. Trädens
fällning sker bäst om vintern, då snön och isen så
väsentligt underlätta forslingen samt arbets- och
dragkraft kan erhållas billigare, emedan jordarbetet
hvilar. Trädet fälles med yxa eller såg tätt öfver
roten. Efter fällningen afhuggas grenarna jämte
toppen, och timret afbarkas på stället (afbarkning
är nu lagligen påbjuden, visserligen endast för furu,
emedan man funnit att vid flottning barkens garfsyra
förstör fiskynglet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
