Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trojasagan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Romsdalen, hvilka skjuta upp helt nära hafvet till
en höjd af 1,832 m. Y. N.
Troll (Isl. troll), Nord. mytol., kallades i forna
tider varelser, hvilka ansågos fientliga mot gudar
och menniskor. Trollen tänktes vederstyggliga till
utseendet, oerhördt starka samt i besittning af
förmågan att med öfvernaturliga medel (trolldom)
framkalla underbara verkningar, vanligen i syfte att
åstadkomma skada och olyckor. »Jättar», »resar»,
»tursar» och »troll» förekomma understundom
synonymt; dock är troll en allmännare benämning,
som kan beteckna äfven andra onda väsenden än de
till jätteslägtet hörande. Efter kristendomens
införande stå trollen såsom ett slags demoner i
fientligt förhållande till allt, hvad som hör till den
kristna kulten. Många sägner från olika trakter veta
sålunda att omtala huru trollen pinats af ljuden från
kyrkoklockorna och derför kastat väldiga klippblock
mot kyrkorna för att krossa dem. Då trollen icke
lyckats att träffa sitt mål, hafva de öfvergifvit
bygderna och dragit sig längre in i bergen. De sky
dagsljuset. Under vinterns längsta och mörkaste
nätter äro de ofta ute; julnatten samlas de till
dans och dryckeslag under sina berghällar, som då äro
upplyftade på pelare. Hastigt påkomna sjukdomar hos
menniskor eller husdjur äro enligt folktron vanligen
framkallade af trollen och kunna botas endast genom
hemlighetsfulla konstgrepp. Th. W.
Trollbrunn, i folkspråket namn på intermittent
brunn. Se Fontän.
Trollbägare. Se Tantalusbägaren.
Trollbär, i folkspråket benämning på åtskilliga,
icke ätliga bär, såsom af Actaea spicata (äfven
»trolldrufva», »iktebär»), Paris quadrifolia
(»ormbär») och Solanum Dulcamara (»galnebär»,
»ormbär»). – Trollbärsört, ett af de många folknamnen
på Solanum Dulcamara. O. T. S.
Trolldomsväsende och trolldomskommissioner. Se
Hexeriprocesser.
Trolldrufva. Se Actaea och Trollbär.
Trolle, gammal svensk adlig ätt, som i
vapnet fört dels ett hufvudlöst troll, dels ett
s. k. trollhufvud. Den kan ledas tillbaka till slutet
af 1300-talet. En gren af densamma bosatte sig i
slutet af 1400-talet i Danmark och hade egendomar
bl. a. i Skåne. Efter Skånes införlifvande med
Sverige introducerades 1689 en linie af den danska
ätten (som i Danmark utslocknade 1782) på svenska
riddarhuset med riksståthållaren i Norge Nils T:s
son Arvid. Hans son Fredrik T. (f. 1693, d. såsom
f. d. öfverstelöjtnant 1770) samlade genom gifte
och lyckliga konjunkturer stor rikedom och stiftade
betydande fideikommiss: Trollenäs (förut Näs) jämte
Fulltofta för äldste sonsonen, Trolleholm (förut
Eriksholm) för dottern Fredrika Vivika Bonde och
hennes efterkommande, Trolleberg (förut Värpinge)
för dottern Hilla Birgitta Wachtmeister och hennes
efterkommande, hvarjämte för dottern Sofia Elisabet
Augusta Löwen och hennes efterkommande anslogs en
penningsumma, hvarmed 1808 Ludgonäs i Ludgo socken,
Södermanland, inköptes till fideikommiss (det
förklarades för sådant 1809) under namnet Trollesund
(5 mtl säteri, taxeradt till 108,000 kr. 1889).
Innehafvarna af de tre sistnämnda fideikommissen skola
jämte eget slägtnamn bära namnet T. (Trolle-Bonde,
T.-Wachtmeister, T.-Löwen) samt med eget vapen förena
Trollevapnet. En Fredrik T:s sonson, kammarherren
Nils T. (f. 1777, d. 1827), erhöll 1816 friherrlig
värdighet enl. § 37 Regeringsformen för sig och
efterkommande.
1. Trolle, Birger, riksråd, deltog i flere
rådsmöten och herredagar under det oroliga
1430-talet. År 1442, vid Kristofers kröning,
erhöll han riddareslaget. Redan 1440 hade han
af rådet blifvit utnämnd till höfvitsman på Kalmar
slott, hvilken befattning han först under konung Karl
Knutsson synes hafva lemnat, då han utnämndes till en
af anförårna för den till Gotland år 1448 afsända
hären. År 1452 gjorde T. ett infall i Bleking
och intog der Lycka slott. Han var en af konung
Karl Knutssons trognaste anhängare, hvarför han ock
ett par gånger af dennes fiender fängslades. Hans
sätesgård var Bergqvara (Kronobergs län). T. afled
1470. K. H. K.
2. Trolle, Arvid Birgersson, riksråd, den
föregåendes son, slöt sig till en början till det
nationella partiet, men sedan han 1466 blifvit
gift med Ivar Axelssons (Tott) dotter Beata,
drogs han småningom öfver till det danskvänliga
unionspartiet. Han var egare till Bergqvara och Ed
och hade i förläning kringliggande Kinnevalds och
Östbo härad, dessutom Nyköpings slott, till 1487,
derefter en kort tid Stäkeborg och länge Borgholm.
Han var lagman i Östergötland till år 1497, då han
i stället fick Tiohärads lagsaga. Efter sin
svärfader innehade han i Skåne Härdlöf och Lillö.
Till följd af giftermålet med Beata Tott fick han
vid unga år vigtiga uppdrag och var redan 1466 ombud
vid ett unionsmöte. Allt sedan denna tid var han
en flitig deltagare i rådsmöten, och ofta utsågs
han att bevista de många unionsmötena. Vid ett
sådant i Rotneby 1476 utfärdade han en förbindelse
att med all trohet både hemligen och uppenbarligen
arbeta hos Sveriges innebyggare, att konung Kristiern
följande sommar skulle erkännas som Sveriges konung.
Han var äfven med på mötet i Kalmar 1483, der
konung Hans hyllades. I tvisten mellan Sten Sture
och Arvids svärfader Ivar Axelsson synes han hafva
intagit en vacklande ställning. Så var han med vid
de båda herrarnas förlikning 1483, men följande år
berättas svärfadern hafva stämplat att få honom
utsedd till riksföreståndare i stället för herr Sten.
Att denne ibland misstrott T. framgår deraf att han
fråntog honom Nyköpings slott, men då T. derefter
hjälpte honom mot Ivar Axelsson vid belägringen af
Borgholm 1487, erhöll han i stället befälet der.
När på 1490-talet herrarnas missnöje med Sten Sture
ökades, var T. en af dem, som framträdde såsom de
missnöjdes ledare. Vid mötet i Ny Lödöse 1494 och de
derpå följande i Kalmar 1495 och Lödöse 1496 spelade
han en vigtig rol och sökte förmå Sten Sture
att uppgifva sin makt. När rådet derefter
i Stockholm (Febr. 1497) förklarade Sten Sture
afsatt, var T. en af de tre herrar, till hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
