Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trojasagan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
homeriska skildringarna behandlades de trojanska
krigshändelserna i det cykliska epos (se Cykliska
skalder), hvars innehåll dock, med undantag af
några torftiga fragment, är oss bekant endast
genom senare författares meddelanden. För
forntidens greker gällde berättelserna om det
trojanska kriget såsom en visserligen poetiskt
utsmyckad, men dock i det hela sann skildring af
verkliga tilldragelser från deras hjeltetid, och
enligt deras kronografers tidsbestämning skulle
detta krig hafva egt rum under åren 1194–1184
f. Kr. Inför nutidens vetenskapliga kritik gälla
dessa berättelser hufvudsakligen såsom produkt af
en under lång tid fortsatt sagodiktning. Dock torde
det icke med fog kunna betviflas, att till grund
för denna sagodiktning ligger den förhistoriska
verkligheten af något krig, hvilket vesterländska
greker en gång utkämpat i det asiatiska Eolien,
och hvilket slutat med någon der belägen stads
intagande och förstöring. – Om medeltidens poetiska
behandling af sagan om det trojanska kriget och
dess orsaker samt Trojas förstöring se Trojasagan.
A. M A.
Trojasagan är ett af medeltidens mest omtyckta
sagostoff och ett af de ämnen, som med förkärlek
gjorts till föremål för skalders och prosaisters
behandling. I likhet med många andra medeltida
bearbetningar af ämnen ur den klassiska fornsagan
hemtade Trojasagan sitt material ej direkt från de
grekiska och romerska originalkällorna, sådana som
Homeros och Virgilius, utan från senare kompilatorer,
tillhörande den efterklassiska tiden. Trojasagan
hemtade sitt stoff hufvudsakligen från tvänne latinska
verk, som voro allmänt spridda och lästa under den
äldre medeltiden, och för hvilka både Homeros och
Virgilius då så godt som hade fallit i glömska. Såsom
deras författare uppgifvas Dares Phrygius och Dictys
Cretensis. Dares skall hafva varit en trojansk prest,
hvilken sjelf som ögonvittne deltagit i de strider
han skildrat. Hans författareskap – om också ej
hans tillvaro – har emellertid betviflats af senare
tiders forskare och detta på goda grunder, men hans
namn begagnades af en obskyr författare från tiden
efter Konstantin, hvilken föregaf sitt verk, Historia
de excidio Trojae, vara en af Cornelius Nepos gjord
öfversättning af Dares, efter att dennes grekiska
originalskrift upptäckts i Athen. Allt detta meddelas
i ett den påstådde öfversättarens företalsbref till
Sallustius Crispus. Skyddadt af så stora namn, kom
den falske Dares’ arbete att åtnjuta ett anseende och
en utbredning, som det ej förtjenade. Den första
tryckta upplagan utkom 1477 i Milano. – Det verk,
som tillskrifvits Dictys och bar titeln Ephemeris
belli trojani, är betydligt mera omfattande och bättre
skrifvet än Dares’ »Historia». Det är affattadt på
latin och innehåller, jämte berättelsen om Trojas
belägring och förstöring, en skildring af de grekiske
hjeltarnas öden efter hemkomsten. Dess källa är
hufvudsakligen Homeros, men äfven andra skalder och
historici hafva fått lemna material. Originalet,
på grekiska, ehuru skrifvet med puniska (semitiska)
bokstäfver, skulle enligt berättelsen, hafva kommit
i dagen vid en under kejsar Neros tid inträffad jordbäfning
på Kreta och sedan blifvit öfversatt af en viss
Septimius. Det hela är emellertid utan tvifvel ett
falsarium af samma art som Dares’ opus och efter all
sannolikhet författadt flere århundraden efter
Konstantins tid af en numera okänd auktor. Något
grekiskt original af vare sig Dictys eller Dares
har ingenstädes kunnat anträffas, trots de ifrigaste
efterforskningar.
Ur dessa tvänne urkunder hemtade medeltidens skalder,
direkt eller indirekt, ämnena för sina skildringar
af trojanska kriget. Der de ej räckte till, hemtades
episoder ur andra källor, såsom »medeltidens Homeros»
(väl att skilja från sin klassiske namne), hvarmed
menas det under det mystiska författarenamnet
Pindarus Thebanus till oss bevarade verket »Epitome
Iliados homericae», en latinsk dikt på hexameter
från 1:sta årh. e. Kr. Äfven klassiska källor,
såsom Ovidius, Virgilius, Statius (särskildt hans
»Achilleis») m. fl., togos till hjelp. – De äldsta
kända Trojadikter från medeltiden äro författade på
latin af franska andlige, såsom Bernardus Floriacensis
(11:te årh.) och Simon Capra aurea (eller Chèvre
d’or; omkr. 1150), hvilka i afseende på såväl form som
innehåll anslöto sig till de gamla traditionerna. Af
liknande skaplynne äro tvänne latinska Trojadikter af
större omfång, af hvilka den ena hade engelsmannen
Josephus Iscanus (omkr. 1200), den andra tysken
Albertus Stadensis (1249) till författare. Den förres
dikt bar titeln De bello trojano och omfattade sex
böcker; den senares Troilus utgjordes af ej mindre än
5,320 vers. Bägge dessa skalder följde hufvudsakligen
Dares och – der han ej räckte till – andra källor,
t. ex. Dictys, Ovidius o. a. Jämte dessa latinska
alster af lärd diktkonst framträder tidigt äfven en
annan behandling af Trojasagan, sedan ämnet tagits
om händer af medeltidsromantikens bärare, de på
modernt språk diktande hofskalderna. Personerna och
händelserna äro fortfarande till namnet desamma, men
milieun är förändrad. Forntidens hjeltar hafva blifvit
riddare, som dela sin tid emellan torneringar och
älskogsduster. Homeros’ gudar hafva förvandlats till
trollkarlar, som utöfva sin kraft medelst ädelstenar
och kostliga örter. Den äldste af dessa romantiska
diktare och tillika källan for alla de följande
poetiska bearbetningarna af ämnet var den nordfranske
trouvèren Benoît de S:te More (omkr. midten af 12:te
årh.), hvars dikt La destruction de Troyes utgöres
af 30,000 vers. Hufvudkällan är som vanligt Dares;
men äfven här fingo Dictys, Ovidius och Virgilius
lemna stoff, hvarjämte Benoît sjelf diktade en
mängd romantiska episoder i tidens smak. Bland
dessa förtjenar särskildt nämnas berättelsen om
Troilus’ och Briseidas kärleksöden, en episod,
som blifvit berömd genom Shaksperes »Troilus and
Cressida». Benoîts franska text utgafs 1870 af
A. Joly; en del deraf offentliggjordes 1857 af
K. Frommann (i Pfeiffers »Germaniä», bd 2). –
Benoîts under medeltiden mycket; lästa dikt blef
flitigt bearbetad af andra skalder. Så öfversattes
den i 13:de årh. af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
