Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull / 715-716 (1892) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Triftong ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dödande bukhinneinflammation
(»maginflammation»). Öfverlefver värden detta
första anfall, såsom det oftast torde hända,
lemnar trikinynglet snart bukhålan, borrar sig in
i bukväggens muskler, med förkärlek i mellangärdet,
intränger i muskelknippenas finaste fibrer och vandrar
sedan fram långs efter muskeltrådens sträckning. Och
redan efter 14 dagar kan man finna muskeltrikiner
spiralformigt hoprullade och omgifna med en kapsel,
i hvilken korn af kalk afsättas (fig. 3). Största
mängden af trikiner stannar i de muskler, hvilka
finnas närmast buk- och brösthålorna; men många
företaga långa



vandringar till aflägsna muskler, och en eller annan
torde med blodströmmen föras till muskler, som icke på
direkt vandring kunna uppnås. Under dessa vandringar i
musklerna förorsaka trikinerna, om de icke äro alltför
fåtaliga, ett febertillstånd, liknande en tyfoidfeber,
från hvilken tillfrisknandet sker mycket långsamt,
kanske med svaghet och smärtor vid rörelser för hela
lifvet. Om, såsom ofta inträffar, ett diarré påkommer
under de dagar, då tarmtrikinerna producera sitt
tallösa yngel, så bortföras med uttömningarna massor
af detta, och infektionen blir då mindre svår. – Utom
hos råttor, svin och menniskor förekomma trikiner i
synnerhet hos djur, som jaga och förtära råttor och
möss, såsom katt, mård, räf, igelkott m. fl. Genom
fodringsförsök har utrönts, att trikiner kunna
öfverföras på t. ex. kalf, får, get, häst och kanin,
hvilka eljest äro
fria från denne inhysing. Foglar hafva ansetts icke
kunna infekteras, men enligt nyare uppgift hafva
utfodringsförsök lyckats äfven med dem. Fiskar och
ryggradslösa djur gå fria. O. T. S.

Trikinos. Se Trikiner.

Trikka. Se Trikala.

Triklina systemet (af Grek. tri-, tre, och
kline, bädd) l. triklinometriska systemet, miner. Se
Kristallografi, sp. 1,578 o. 1,583.

Trikogyn [hårdt g], bot. Se Carpogonium.

Trikoloren (Fr. la tricolore, af Lat. tres, tre,
och color, färg), benämning på den franska fanan,
flaggan och kokarden, hvilka äro sammansatta af de tre
nationalfärgerna blått, hvitt och rödt, i vertikalt
stående fält. Dessa färger antogos i midten af Juli
1789, närmast för att beteckna föreningen mellan
parisbefolkningen och hofvet, enär blått och rödt voro
staden Paris’ färger, hvitt den legitima kunglighetens
(den franska legitimist-fanan är hvit; se
Liljebaneret). Snart blef dock trikoloren alltmer en symbol af
1789 års principer: frihet, jämlikhet, broderskap.

Trikom. Se Trichoina.

Trikotomi. 1. Logisk tredelning (af Grek. tricha,
i tre delar, och tome, afskärning). – 2. Hårklyfveri
(af Grek. thrix, genit. trichos, hår).

Trikotoser. Se Tricoteuses.

Trikroism, fys. Se Pleokroisin.

Triktrak. Se Tricktrack.

Trikupis. 1. Spyridon T., nygrekisk statsman och
författare, f. 1788 i Missolonghi, idkade språkstudier
i Rom, Paris och London, men infann sig i hemlandet
vid revolutionens utbrott der (1821) och tog del i
resningen. Han uppträdde som framstående talare i
lagstiftande församlingen för vestra Grekland (1825),
var statssekreterare för utrikes ärendena 1828–30,
sändebud i London 1835–38, 1841–43 och 1850–61 samt
dessemellan konseljpresident 1843 och vicepresident
i senaten 1844–49. Död i Athen 1873. – T:s eldiga
vältalighet, hans fosterlandskärlek och hofsamhet i
politiken gjorde honom allmänt ärad. Han författade
bl. a. den allegoriska dikten Ho demos (1821, på
folkmunart) till armatolernas lof, Logoi epikedeioi
kai epinikioi (1829; ny uppl. 1862), hvaribland
talet vid lord Byrons jordfästning och det vid festen
öfver slaget vid Navarino äro de märkligaste, samt
Historia tes hellenikes epanastaseos (4 bd, 1853–57;
2:dra uppl. 1862), den med hänsyn till såväl stil som
kritisk sofring bästa skildring, som finnes öfver det
moderna Greklands frihetsstrid. – 2. Charilaos T.,
den förres son, född 1832, tjenstgjorde sedan 1852
en längre tid vid grekiska ambassaden i London,
hvarifrån han efter revolutionen 1862 inträdde i
nationalförsamlingen såsom de i England bosatte
grekernas representant. Han afslöt i London
1863 fördraget om Joniska öarnas afträdande till
Grekland samt blef 1867 utrikesminister och 1875
ministerpresident, hvilket ämbete han då innehade
endast några månader, men som han sedermera beklädt
flere gånger, såsom 1880, 1882–85, 1886–90. I April
1891 ställde deputeradekammaren, med ringa majoritet,
T. och medlemmarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>