Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettondedag jul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Banér måste i hast rädda sig genom Böhmen till
Sachsen, der han afled (1641). Han hade återställt
jämnvigten i kriget. Hans efterträdare, Lennart
Torstensson, vände sig emot de kejserliga
arflanden, Schlesien och Mähren, hvilka försvarades
af den försigtige Piccolomini, som icke vågade ett
fältslag. Men när Torstensson drog sig tillbaka till
Sachsen, följde Piccolomini efter och blef grundligt
slagen vid Breitenfeld (1642). Åter ryckte svenskarna
in i Mähren och hotade Wien, men vände (i Sept. 1643)
helt oväntadt om och tågade mot Danmark. Denna
stat, alltid afundsjuk öfver Sveriges framgångar,
ville gerna uppträda som medlare vid den nu påtänkta
fredskongressen. Detta förekoms genom anfallet, som
ursäktades äfven af den fientliga hållning Kristian IV
alltjämt intog. En kejserlig armé under Gallas följde
Torstensson i spåren. Men sedan denne förjagat alla
danska trupper från Jylland, ryckte han hastigt ned
mot Gallas, som blef slagen vid Jüterbogk (1644),
hvarpå Torstensson för tredje gången inryckte
i arflanden, slog Götz och Hatzfeld, hvilken
blef fången i det stora slaget vid Jankow (1645)
i Böhmen, och kom åter till Wiens portar. Hans plan
var att förena sig med Siebenbürgens furste Rákóczi;
men då denne ej kom fram, återvände Torstensson och
öfverlemnade i Dec. s. å., tillföljd af sjuklighet,
befälet till Karl Gustaf Wrangel. – Under tiden hade
fransmännen, ehuru icke med lika framgång, kämpat i
vestra Tyskland. Guébri-ant hade slagit de kejserlige
vid Kempen (1642) och inträngt i Würtemberg, sedan
han fått understöd af den armé, som under Condé slagit
spaniorerna vid Rocroy (1643). Efter Guébriants död
hade väl fransmännen af de bajerske generalerna Mercy
och v. Werth blifvit slagna vid Tuttlingen (1643),
men Turenne, som nu fick befälet, intog nästan hela
Rhenpfalz. Kort derpå slagen af Mercy vid Mergentheim
(1645), besegrade han i sin tur denne vid Allerheim
(s. å.), hvarefter han förenade sig med Wrangel om
ett gemensamt infall i södra Tyskland. Derigenom
tvangs Bajern att öfvergifva kejsaren och sluta
stilleståndet i Ulm (1647). Men då kurfursten bröt
detta, inföllo de förenade härarna, efter att vid
Zusmarshausen (1648) hafva slagit en kejserlig här
under Melander, som sårades till döds, i Bajern,
som fullständigt utplundrades, hvarefter de drogo
sig tillbaka till Würtemberg. Samtidigt opererade en
annan svensk armé under Königsmark och Wittenberg i
Böhmen, och den förre lyckades intaga den s. k. lilla
sidan af Prag (1648). I Sept. ankom pfalzgrefren
Karl Gustaf för att aflösa Wrangel. Han fortsatte
belägringen af Prag, hvilken straxt derefter afbröts
genom underrättelsen att fred, den s. k. Westfaliska,
blifvit sluten. Så slöts kriget framför samma stad,
i hvilken det börjat. – Jämnsides med de nu skildrade
krigshändelserna kämpade man under nästan hela
tiden i norra Italien och i Spanien, i synnerhet
sedan Portugal med fransk hjelp 1640 börjat sitt
befrielsekrig mot det habsburgska huset i Spanien,
vidare i Belgien och Nederländerna samt i Ungern. Kriget hade
sålunda blifvit allmänt europeiskt. Fredskongressen
i Osnabrück och Münster var också den första
allmänt europeiska fredskongress. På det förra
stället underhandlades med svenskarna, på det senare
med fransmännen. Underhandlingarna hade börjat redan
1642, men det var först från 1645, som de bedrifvits
med större fart. Fredstraktaten undertecknades den 14
Okt. 1648. Se vidare Westfaliska freden. – Literaturen
om trettioåriga kriget är utomordentligt rik. Här må
anföras endast några skrifter, af särskildt intresse
för Sveriges deltagande i kriget: [Spanheim] »Le
soldat suédois» (1633), »The swedish intelligencer»
(se d. o.), Arlaniasei »Arma suecica» (se Abelin,
J. Ph.), G. Priorato: »Historia delle guerre di
Ferdinando secondo etc. contro Gostauo Adolfo
etc.» (4 bd, 1640–51), katolskvänligt, omfattande
tiden 1630–48, B. Ph. Chemnitz: »Der königlich
schwedische in Teutschland geführte krieg» (4 dlr,
1648, 1653, 1855–59), officiel historia, omfattande
tiden 1630–46, F. von Soden: »Gustav Adolph und
sein heer in Süddeutschland von 1631 bis 1635»
(3 bd, 1865–69), G. Droysen: »Gustaf Adolf» (2 bd,
1869–70), S. E. Gardiner: »The thirty years’ war»
(1874), A. Cronholm: »Trettioåriga kriget och
underhandlingarna i Tyskland från Gustaf II Adolphs
död till Westfaliska fredsslutet» (3 bd, 1876–80),
C. T. Odhner: »Om orsakerna till Gustaf II Adolfs
deltagande i Trettioåriga kriget» (1882), G. Irmer:
»Die verhandlungen Schwedens und seiner verbündeten
mit Wallenstein und dem kaiser von 1631 bis 1634»
(3 bd 1888–91), samt Sv. Fr. Hammarstrands (se
denne) afhandlingar. Under utgifning äro A. Gindely:
»Geschichte des dreissigjährigen krieges», och
O. Klopp: »Der dreissigjährige krieg bis zum
tode Gustav Adolfs 1632» (i katolskvänlig anda).
J. Fr. N.
Trettondedag jul l. Trettondagen, den trettonde
dagen efter juldagen, d. v. s. den 6 Januari. Då
juldagen ej medräknas, blir d. 6 Jan. den tolfte
dagen efter juldagen, och i den äldre svenskan heter
den ock såväl Þraettandi dagher som Tolfti dagher
(iula), liksom den i England kallas än Twelfthday, än
Epiphany (dagarna mellan jul och Trettondagen kallas
i Tyskland die Zwölften). Trettondagen utgör den
kyrkliga afslutningen af julhögtiden. Dess äldsta
namn var Epifaniadagen (se Epiphania och Teofani),
och denna blef kyrklig högtidsdag redan i 3:dje
årh. I likhet med den äldre österländska kyrkan
firar den grekiska kyrkan ännu denna dag till
minne af Kristi dop. Äfven inom den vesterländska
kyrkan firades dagen i början såsom Kristi dopdag
(deraf namnet Balneatio), men dermed förband kyrkan
tillika minnet af hans uppenbarelse (»epifani») för
hednaverlden, representerad af de tre vise männen
l. de s. k. »helige tre konungarna» (deraf dagens
forna svenska namn: Heliga tre konungars dag, liksom
den i Frankrike heter les Rois l. le jour des Rois,
i Tyskland Heilige drei könige l. Dreikönigstag, i
Danmark Helligtrekongersdag o. s. v.). Under loppet
af medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
