Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull / 635-636 (1892) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Transportfängelse ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Riddarhuset (1660-talet) och i Drottningholms slott
samt, något senare, i Stockholms slott. Bland moderna
trappanläggningar i Sverige kunna framhållas den i
Nationalmuseum och den i Upsala nya universitetshus.
Upk.

Trappar, Otididae, zool., en familj inom vadarnas
ordning och foglarnas klass. Den utmärker sig genom
frånvaron af baktån, genom sin vanligen korta,
vid roten nedtryckta näbb och genom sina höga,
kraftfulla ben. Tarsen är beklädd med en nätformigt
delad hud; tårna äro vid roten förenade genom en
hudfåll. Trapparna äro stora eller medelstora,
starkt byggda och köttfulla foglar, hvilka i sitt
yttre påminna om hönsfoglar eller strutsar, och
förekomma i Gamla verlden på öppna falt, sandhedar,
ljungmarker och sädesåkrar. De i den tempererade
zonen lefvande trappfoglarna flytta regelmässigt bort
under den kallare årstiden. De springa synnerligen
snabbt, hvaremot flygten är mindre lätt. Deras föda
består företrädesvis af växtämnen; dock förtära de
äfven maskar och insekter. Till familjen hör slägtet
Otis (se Trappslägtet och Kragtrappen). L-e.

Trappe, La. Se La Trappe.

Trapper [trä’pper], plur. trappers,
Eng. (af trap, snara, giller, fälla), pelsjägare,
bäfverjägare i de nord-amerikan ska urskogarna.

Trappgafvel (T. treppen- l. staffelgiebel, Fr. pignon
à redans), byggnadsk., en gafvel, der röstets stigande
snedlinier ersättas af en följd af trappstegslika
afsatser (fig. 1). Trappgaflarna äro karakteristiska
för den senare delen af medeltiden, men förekomma

äfven under närmast följande århundraden, särskildt
i norra Europa. I Sverige finnas trappgaflar
på Gotland, men företrädesvis i Skåne, såväl å
verldsliga som å religiösa byggnader (å landskyrkorna
äro ofta både korets och tornets gaflar på detta
sätt »aftrappade»). I senare tid hafva trappgaflar
mångenstädes blifvit använda vid nybyggnader i
städerna och på landet. – Från trappgaflarna har
man att skilja de krenelerade gaflarna, der de
trapplika afsatserna ersättas af en räcka uppstående
tinnar (fig. 2). Äfven dessa gaflar tillhöra den
senare medeltiden. Upk.

Trappistorden, den strängaste munkorden inom den
romersk-katolska kyrkan, i sin nuvarande form stiftad
af Dominique Armand Jean Le Bouthillier de Rancé (se
denne), har sitt namn efter hufvudklostret, La Trappe,
i departementet Orne i Normandie. Detta i en fuktig
och osund dal belägna cistercienskloster, var sedan
1140 (eller 1122) medelpunkten i abbotstiftet Notre
Dame de la Maison-Dieu. Klostrets munkar utmärkte sig
ända till 1400-talet för fromhet och arbetsamhet,
men de småningom ökade rikedomarna blefvo orsaken
till ett förfall, som omsider blef så stort, att
munkarna genom sitt vilda lif och sina våldsbragder
blefvo kallade »La
Trappe-banditerna». Sådant var tillståndet, när 1637 de Rancé
vid 11 års ålder, för inkomsternas skull, utnämndes
till abbot af La Trappe. Efter genomgånget noviciat,
1664, öfvertog han sjelf följande år såsom abbot, och
detta nu ej blott till namnet, styrelsen af klostret
och utförde en genomgående reformation. Enligt
de ännu i dag gällande klosterreglerna, som de
Rancé stadgade, stiger trappisten redan kl. 2 på
morgonen upp från sitt hårda läger, bestående af
en med halm fylld säck på ett bräde, med en mattbit
till täcke. Elfva timmar af dygnet äro anslagna till
religiösa betraktelser, bön och sång, sex à sju timmar
till kroppsarbete af olika slag inom klostret eller
ute i skog och mark, afbrutet endast af de torftiga
måltiderna, som bestå af groft bröd, enkla grönsaker
och vatten eller vin. Kl. 7 om vintern och kl. 8 om
sommaren slutar trappisten sin dag, sedan han efter
aftonbönen några minuter sysslat med sin blifvande
graf i klosterträdgården. Trappisten får ej öppna
sin mun annat än till bön och sång samt till den
vanliga helsningen inom klostret: »memento mori»
(tänk på döden); sina önskningar och behof måste
han tillkännagifva genom teckenspråk. Hvarje
vetenskapligt och intellektuelt arbete är honom
strängt förbjudet. Ordensdrägten består af en gråhvit
yllekåpa med vida ärmar, sammanhållen om lifvet af
en bred, svart lädergördel, från hvilken nedhänga en
rosenkrans och en knif (symbolen af bön och arbete),
vidare af en svart yllehufva med två på ryggen,
ända till knäna nedhängande, fotsbreda, svarta
band samt af träskor. Utom de egentlige munkarna,
som delas i två klasser, hysa trappistklostren äfven
s. k. frères donnés, hvilka blott för en tid vistas
der under iakttagande af klosterreglerna. – Först
efter de Rancés död (1700) vann orden någon
utbredning, dock ringa i jämförelse med andra klosterordnar
och på ett par undantag när endast i Frankrike. Sedan
trappisterna blifvit utdrifna derifrån genom den
stora franska revolutionen, begafvo de sig till
Schweiz, der trappistmunken Augustin de Lestrange
utvecklade stort nit för ordens upprätthållande och
utbredning. Han blef af påfven utnämnd till abbot för
det af honom stiftade klostret Valsainte i kantonen
Freiburg, hvilket derefter blef den landsflyktiga
trappistordens hufvudkloster. Efter åtskilliga nya
förföljelser återkommo munkarna vid restaurationen
1817 till Frankrike och sitt gamla moderkloster, som
genom påfligt dekret af 1834 å nyo förklarades för
hufvudklostret. Lestrange var fortfarande till sin död
(1827) ordens förnämsta kraft. På 1840-talet slogo
trappister sig ned i Algeriet (kolonien och klostret
Staouéli nära Alger, 1843) och Nord-Amerika. Men
orden har dock under detta århundrade fått utstå många
vidrigheter och nya förföljelser. 1880 utvisades ur
Frankrike nära 1,500 trappistmunkar. För närvarande
torde trappistklostrens antal, sammanlagdt, gå upp
till några och tjugo. 1851 uppstodo i Frankrike de
s. k. trappistpredikanterna i klostret Pierre
qui-Vire. Såsom predikanter äro de befriade från
tystnadslöftet, men följa i öfrigt trappistreglerna. –

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>