Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Traeger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbredning m. m. Många större och mindre afhandlingar
af T. finnas dels särskildt utgifna, dels intagna
i Vetenskapsakademiens och Sv. läkaresällskapets
handlingar. R. T-dt.
Tragacantha. Se Dragant.
Traged, tragöd [hårdt g], Grek. tragodos,
Lat. tragoedus, tragediförfattare. Jfr Tragisk.
Tragedi [uttalas ofta trasjedi], Fr. tragédie
(af Lat. tragoedia, Grek. tragodia), sorgspel. Se
Tragisk. – Tragédien [-sjediä’ng], femin. tragédienne
[-ä’n], Fr., skådespelare eller skådespelerska,
som utför tragiska roller.
Tragelafos (Grek., af tragos, bock, och elafos,
hjort), en fantastisk djurskepnad, som framställde
en hjort med bockskägg och hårtofsar på bogen. Den
var känd af grekerna genom afbildningar å väfnader
o. dyl. från Orienten.
Tragik [hårdt g], diktarten tragedi; det tragiska
(se d. o.) i ett menniskoöde, i en skådespelskarakter
o. s. v.
Tragiker [hårdt g], sorgspelsförfattare; skådespelare,
som utför tragiska roller. Jfr Tragisk.
Tragi-komedi [hårdt g], stundom använd benämning på
skådespel med tragiska och komiska element blandade om
hvarandra; under 1600-talet benämning på teaterstycken
med lycklig upplösning, men utan komiska element
(så kallades t. ex. Corneilles »Le Cid» ursprungligen
»tragi-comédie»).
Tragikomisk [hårdt g], på samma gång sorglig och
(öfvervägande) löjlig, sorglustig.
Tragisk (Grek. tragikos, Lat. tragicus) är uttryck
för ett estetiskt begrepp, som redan i den allmänna
föreställningen står i motsats till komisk, i det
att nämligen, då detta uttryck hänföres till något
löjligt, obetydligt och skrattretande, ordet tragisk
åter hänför sig till något allvarligt, stort,
upplyftande, om icke direkt tårväckande. Ordet,
som är af grekiskt ursprung, härledes från tragodia,
tragedi, det allvarliga dramatiska spelet, hvars anor
sträcka sig till tiden före 600 f. Kr. i Grekland. Den
grekiska tragedien, som var en uppfinning af dorerna
på Peloponnesos, men utvecklades och bragtes till
sin höjdpunkt af athenarna, hade sitt ursprung
i Bakchoskulten och framgick ur de dityrambkörer,
hvilka entusiastiskt firade guden Bakchos (Dionysos)
såsom segrare öfver de lidanden han utstått under sin
vandring på jorden, innan han upptogs i Olympen, och
hvilka förutsattes såsom bekanta för åskådarna. Dessa
dityramber, hvilka först varit oordnade sånger,
men fingo sin tragiska form af den berömde sångaren
Arion (omkr. 600 f. Kr.), medförde till det ur dem
utvecklade tragiska dramat den egendomligheten att
dermed alltid blef förenadt begreppet om ett lidande
(pathos), hvaraf följde, hvad som låg nära till hands,
att under utvecklingen i st. f. Dionysos sattes
någon annan lidande sagohjelte, en förändring, som
först skall hafva försökts af tragikern Epigenos
i Sikyon. Dessa sånger sjöngos af en kör, hvars
medlemmar voro kostymerade såsom de bockslägtade
satyrerna, Dionysos’ följesvenner i både glädje
och sorg, och det kan vara möjligt, att skådespelet
»tragodia» (»bocksång») fått sitt namn
från dem, såvida det ej är sannolikare, att
namnet uppkommit deraf att vid uppförandet på
teatern offrades den åt Dionysos helgade bocken
(Grek. tragos). Ur denna lyriska rot utvecklades
tragedien, såsom framställningen af en hjeltes
lidande, på det sätt att till det lyriska kom
först ett berättande element, hvilket sedan genom
tillägg af flere agerande personer blef dramatiskt vid
införande af dialog eller samtal, hvarjämte satyrerna
i kören utbyttes mot personer, passande för hvarje
särskild handling. Men i det komiskt-heroiska spel,
som vanligen afslöt en följd af tre tragiska stycken
och kallades satyrspel, stodo satyrerna och det
ursprungliga dionysiska elementet qvar som ett minne
om ursprunget. – Den förste tänkare, som gjorde
tragedien till föremål för teoretisk betraktelse,
var den store grekiske filosofen Aristoteles, som i
sin Poetik (lära om poesien) egnar den hufvudsakliga
undersökningen åt den grekiska tragedien, hvars
väsende och form han på ett förträffligt sätt
framställt, betraktade från hans synpunkt och med
hänseende till den verklighet, hvarifrån han utgick,
hvilket icke hindrar, att hans bestämningar dels
blifvit missförstådda, dels ensidigt tillämpade på
en verklighet, som haft helt andra förutsättningar,
såsom tillhörande en yngre, modern tid. Aristoteles
har också gifvit den första definitionen af tragisk
eller, rättare, tragedi. Denna definition blef af
den moderna klassiciteten alldeles missuppfattad, och
den har derför åstadkommit mycket bråk i verlden. Den
lydde i sammandragen form så: tragedien är en mimetisk
(härmande) framställning af en allvarlig, afslutad
handling af en viss storslagenhet och skrifven
på ett ädelt språk, utförd af handlande personer
samt genom medlidande och fruktan åstadkommande en
rening (katarsis) af dessa och dylika effekter. Af
dessa bestämningar är den sista för begripandet af
tragikens väsende den, vigtigaste och äfven den mest
omtvistade. Både fruktan och medlidande äro känslor,
förenade med olust, den förra genom föreställningen
om ett hotande ondt, den senare med afseende på
ett ondt, som träffat någon utan förskyllan. Men
inom den tragiska uppfattningen förvandlas de till
känslor af lust, emedan det i tragiken icke är ett
bestämdt ondt, som vi frukta, utan blott gäller
den allmänna känslan att vara underkastad lidande,
lika väl som öfver oss stående personer äro det,
hvarjämte bör märkas, att fruktan och medlidande inom
det tragiska äro med hvarandra på det innerligaste
förenade, ty man erfar den lifligaste medkänsla med
andras lidande, då man för sin egen del kan frukta
något liknande. Dessutom ega dessa bestämningar
af det tragiskas verkan den största betydelse för
den tragiska karakterens sanna väsende. Denna måste
nämligen, för att vara verkligt mensklig och sann,
väcka både fruktan och medlidande, ty endast fruktan
väcka omenskliga, ensidigt onda personer, endast
medlidande åter sådana, som äro uteslutande goda och
lida oförskyldt, hvilket alltid sårar vår sedliga
känsla. Den rätta tragiska karakteren är en blandad
karakter, såsom menniskor vanligen äro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
