Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Topelius, Zakarias d. ä. - 2. Topelius, Zakarias (Zachris)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minnesvärda män», II) T. såsom sin föregångare och
såsom vågbrytare på runosamlingens fält. T. afled i
Nykarleby d. 23 Jan. 1831. M. G. S.
2. Topelius, Zakarias (Zachris), näst Runeberg
Finlands mest frejdade diktare, den föregåendes
son, föddes d. 14 Jan. 1818 å Kuddnäs gård, nära
Nykarleby, Österbotten. De förhållanden, under hvilka
han uppväxte, voro egnade att utveckla gossens
poetiska anlag. I barndomshemmet ljödo från hans
moders, Katarina Sofia Calamnius’, läppar Franzéns
milda sånger. Då han vid elfva års ålder sändes
till skolan i Uleåborg, kom han att bo hos några
slägtingar, som hade lånbibliotek. Der fick han
läsa romaner efter behag, hvarigenom hans lifliga
fantasi fick näring och hans stora berättaretalang
erhöll sina första väckelser. Efter faderns död
(1831) kom T. till Helsingfors, der han hade lyckan
att en tid framåt få vistas i J. L. Runebergs hem,
då medelpunkten och samlingsplatsen for en grupp
af unga fosterlandsälskande män. Det personliga
umgänget med Runeberg var för T. i hög grad
väckelserikt. Runeberg var tillika hans lärare
i ämneskrifning och förstod att genom snillrika
anmärkningar uppodla hans stil. Det är ett bevis
såväl på elevens sjelfständighet som på lärarens
skicklighet, att T:s äldsta poem, som uppstodo just
vid denna tid, icke blefvo efterbildningar af
Runebergs, utan från första början inslogo en ny
riktning. Denna omständighet gjorde, att Runeberg
knöt stora förhoppningar vid T:s gryende skaldegåfva,
och han yttrade sjelf till den unge nybörjaren:
»Jag gläder mig öfver att du går din egen väg och ej
är någon apa». Vid femton års ålder blef T. student
(1833), promoverades till filos. magister 1840, tog
filos licentiatexamen 1844 och promoverades till
filos. doktor 1847, efter att hafva disputerat med en
afhandling De modo matrimonia jungendl apud fennos
quondam vigente (Om sättet för äktenskaps ingående
hos fornfinnarna). Åren 1846–51 tjenstgjorde han
som e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket, och
under samma tid var han lärare i historia, statistik
och svensk språklära vid Helsingfors lyceum. 1852
utnämndes han till lektor i historia vid Vasa
gymnasium, men tillträdde ej tjensten. 1854 utnämndes
han, utan ansökning, af universitetets kansler till
e. o. professor i Finlands historia. 1856 företog han
en längre utrikes resa och publicerade i »Helsingfors
tidningar» (1856–57) reseskisser från Tyskland och
Frankrike under rubrik Söder om Östersjön. 1863, då
historiska professuren delades i tvänne, förordnades
T., likaledes utan ansökning, till förste ordinarie
professor i finsk, rysk och nordisk historia,
hvilken professur han 1876 utbytte mot den i allmän
historia. 1875–78 var han universitetets rektor,
och sistnämnda år tog han såsom emeritus afsked från
sin professur. Han erhöll då statsråds titel.
Förrän universitetet öppnade sina portar
för T., hade han en lång följd af år varit
tidningsutgifvare. 1841–60 redigerade han
»Helsingfors tidningar», der en stor del af T:s dikter
och berättelser först såg dagen. Der började
han 1842 binda den oförvissneliga krans af sköna
sånger, åt hvilka han gaf namnet Ljungblommor, och
hvilka sedermera utgåfvos häftesvis (1:sta h. 1845,
2:dra 1850, 3:dje 1854) samt utkommo samlade 1860
(8:de uppl. 1888; flere af dem öfvers. på tyska och
engelska). »Ljungblommor» utgöra det hufvudsakliga
af T:s ungdomsdiktning. Hvad han diktat under sin
mannaålders dagar utkom 1870 i samlingen Nya blad
(4:de uppl. 1883), och dikterna från hans ålderdom
ingå i samlingen Ljung (1889). Genom dessa tre
diktsamlingar, som innehålla de mest olika stämningar
från ett rikt sångarelif, har T. förvärfvat sig namn
såsom en af de mest framstående lyrikerna på svenskt
tungomål. Till skilnad från Runebergs klassiskt enkla
och rena diktning är T:s lyrik till sin innersta
natur romantisk. Öfverallt i T:s diktning möter man
romantikens symboliska uppfattning af naturen såsom en
spegelbild af menniskoverlden. Han låter innehållet
icke sällan uppgå i idel stämning, ja drifver stundom
den »romantiska ironien» så långt, att läsaren stannar
i ovisshet om diktens andemening. Äfven romantikens
»långa längtan» har T. besjungit i flere dikter
(t. ex. På Roines strand), och denna längtan tager
sig icke sällan på rent romantiskt manér uttryck i en
poetisk sträfvan hän mot »det oändligas strand». Det
är i främsta rummet den franska romantiken och l
synnerhet dess främste målsman, Victor Hugo, hvars
inflytande spåras i T:s skaldskap. Romantiken ensam
skulle icke förmått bära T:s diktning så långt, men
det finnes äfven ett annat mäktigt källsprång i hans
lyrik. Hans sångmö är fast rotad i fosterjorden,
och fosterlandskärleken har gifvit upphof till
flere af skaldens bäst lyckade och varmaste dikter
(Studentvisa, Vasa-marsch, Islossningen i Uleå
elf m. fl.). Finlands natur har han besjungit
i härliga toner, och dess minnen dallra ofta i
hans bröst, som då vidgas och af fullaste hjerta
jublar eller sörjer. I detta afseende står han
vid sidan af sin store mästare Runeberg, ehuru
den fosterländska dikten hos honom ej når upp till
Runebergs lugna storhet och kraftiga inspiration,
utan ofta lider af retoriska öfverdrifter. En varm
fosterlandskänsla är i hvarje händelse den tändande
gnistan i T:s sång, som derigenom får ett högre
och bestående värde. Näst efter de fosterländska
stämningarna äro de religiösa öfvervägande hos
T. Såsom medlem af psalmbokskomitéerna af 1868–69 och
1875–79 har han författat en mängd psalmer, hvilka
ingå i den numera antagna nya svenska psalmboken
för Finland. Men äfven sina verldsliga dikter ger
T. icke sällan ett religiöst slutackord och låter
oss veta, att sången har sitt egentliga fäste och
sin rot i Gud. Med denna uppfattning hos T. blifva
äfven de stora naturolyckorna medel i Guds hand,
hvarmed han bestraffar folken för deras synder
(Septembernatten 1867). Och stundom kläder skalden
sig i den stridande kyrkans harnesk och predikar
ett korståg mot vetenskapens framsteg och de nyaste
uppfinningarna (Nebulosan, Aftonstjernan Fotspåret
i klippan m. fl.). Konservativ i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
