Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Toledo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1808 kallades T. till Stockholm för att deltaga i en
finanskomité, som skulle anskaffa medel till krigets
fortsättande. Han då icke blott motsatte sig konungens
våldsamma beskattningsplaner, utan rådde honom rent
ut att abdikera. När han återkom till Skåne, syntes en
dansk landstigning oundviklig till följd af Sundets
tillfrysning. T. förbjöd då alla patrulleringar
på isen vid svenska landet för att inbilla fienden
att denna ej var säker, och innan anfallet kom till
stånd, bröt Sundet upp. Vid underrättelsen om Vestra
arméns tåg mot Stockholm ämnade Gustaf Adolf taga
sin tillflykt till T. Denne ogillade visserligen
revolutionen, men efterkom dock ej konungens önskan
att marschera honom till mötes med Södra armén, och
konungens afresa blef, såsom bekant, hindrad. Den
nya regeringen entledigade T. från kommandot och
generalguvernörskapet, och med särskild hänsyn till
honom genomdrefvo hans motståndare, att i 1809 års
regeringsform intogs ett förbud mot tillsättande
af generalguvernörer. T. bar sitt fall med den för
honom egendomliga sarkastiska godlyntheten, men
det dröjde ej längre än till 1810, innan regeringen
med anledning af det kritiska tronföljarevalet
lät honom åter blifva generalbefälaafvare i Skåne,
i hvilken egenskap han var den förste, som på svensk
jord mottog Karl Johan. Då han under 1811 års af
det s. k. förstärkningsmanskapets utskrifning
framkallade oroligheter i Skåne äfven ställdes
i spetsen för polisväsendet i denna provins, var
han å nyo i verkligheten, om ock ej till namnet,
blifven generalguvernör. Genom kraft och hofsamhet
lyckades han också snart återställa lugnet. Oaktadt
en viss misstro mot den gamle gustavianen, aktade
Karl Johan T. högt, och när han öfvergick till
Tyskland 1813, utnämnde han honom till sin »löjtnant»
öfver den krigsmakt, som sammandrogs till Skåne för
att skydda detsamma och qvarhålla danska trupper på
Själland. T. visade vid fullgörandet af detta uppdrag
prof på sin gamla fintlighet, i det han genom att
hindra alla förbindelser mellan Danmark och Skåne höll
danskarna i okunnighet om huru ringa den styrka var,
öfver hvilken han förfogade. Om fälttågsplanen mot
Norge 1814 inhemtade Karl Johan T:s råd och upphöjde
honom s. å. i grefligt stånd. T. afled d. 21 Maj
1817, ogift, på sitt boställe Bäckaskog. T:s
handsekreterare K. V. Lilliecrona utgaf öfver
honom en vidlyftig biografi (2 dlr, 1849–50).
S. B.
Toll, Karl Friedrich von, grefve, rysk general,
f. i Reval 1777, d. 1842, var generalqvartermästare
hos Kutusov (1812) och Barclay de Tolly (1813) och
blef vid Leipzig generallöjtnant. 1826 utnämndes
han till general af infanteriet. Såsom Diebitschs
generalstabschef gjorde han turkiska fälttåget
1829 (hvarunder han upphöjdes i grefligt stånd
för sin andel i segern vid Kulevtsja) samt polska
fälttåget 1831 och förde efter Diebitschs död en
tid högsta befälet. Sedermera vardt han Paskievitjs
generalstabschef och ledde, sedan denne sårats,
stormningen af Varsjav (Sept. 1831). T. blef sedermera
ledamot af riksrådet och (1833)
generaldirektör för väg- och vattenbyggnadsväsendet. På
grund af ett förment tjenstefel råkade den gamle,
högt förtjente krigaren för ett par år i kejserlig
onåd, ja måste utstå skymfen af en arrest på högvakt.
Tollens, Hendrik Franciscus, holländsk skald,
f. 1780, var endast femtonårig, då han diktade eldiga
frihetssånger, som med jubel mottogos i klubbar och
sjöngos af borgaregardet. Vid samma tid började han
äfven skrifva för teatern. Sin bästa framgång på
detta område hade han med sorgspelet Hoekschen en
Kabeljaauwschen (1806); man talade om hans »lyra
af elfenben och silfver». Dessförinnan hade hans
Idyllen en minnezangen (1801–05) tillvunnit honom
vedernamnet »Hollands Gessner». Hans rykte växte
genom prisdikten Dood van Egmond en Hoorn (1805) och
samlingen Gedichten (1808; flere uppl.). Genom sina
folkliga visor, barnsånger, ballader, festsånger
och patriotiska dikter (deribland den holländska
folkhymnen Wien Neerlands bloed, 1816) vardt
T. nationens älsklingsskald. Hans beskrifvande dikt
Tafereel van de overwintering der nederlanders op Nova
Zembla (prisbelönt 1816) anses för ett mästerstycke i
sin art. Diktsamlingarna Nieuwe gedichten (1822–28)
och Laatste gedichten (1849 o. f.) mottogos
med oförminskadt bifall. 1846 upphörde T. med
den fäderneärfda handelsaffär han sedan unga år
innehaft. Död 1856. En mängd hedersbetygelser egnades
hans minne, och en bildstod öfver honom restes 1860
i Rotterdam. T:s Gezamenlijke dichtwerken utgåfvos
i 8 bd 1853–57.
Tollense, biflod till Peene i Vorpommern, kommer
från den 11 km. långa och 2 km. breda Tollense-sjön
i Mecklenburg-Strelitz och faller ut vid Demmin.
Tollesson, Per, predikant, född i Åseda, Småland,
d. 2 Okt. 1747, blef student 1765, prestvigd
1771 samt kyrkoherde i Danviken och Siklaö 1780. I
Stockholm, der han alltsedan början af 1770-talet
verkade, uppträdde han med stor framgång som
väckelsepredikant, ehuru lärda samtida funno
hans stil deklamatorisk, samt utgaf åtskilliga
predikningar och grifttal, bland hvilka den om
yttersta domen: En christelig upväckelsepredikan,
utgick i en mängd upplagor (1775–1846). T. blef 1792
k. hofpredikant, befordrades 1793 till kyrkoherde i
Närtuna och Gottröra af ärkestiftet samt utnämndes
s. å. till teol. doktor. Han skildras som »utrustad
med stora ämbetsgåfvor, lärd, nitisk, flammande i
sina predikningar, mild och älskelig i umgänget. Han
rådfrågades vidt omkring i andeliga ämnen och
bildade i Speners anda, utan allt konventikelväsende,
anhängare, som i synnerhet utmärkte sig för mycken
bibelfasthet och ett noga aktgifvande på inre
nådeväckelser». Sin literära verksamhet begynte
T. egentligen först på äldre dagar och utgaf
bl. a. Den förfallna christendomens uphjelpande
(1801), Christeliga predikningar (»T:s postilla»,
2 dlr, 1802–03; 3:dje uppl. 1833–34), Ordbok öfver
Nya testamentet (1815), Geographiskt handlexicon
öfver Gamla testamentet (s. å.), Handbok i bibliska
litteraturen (4 dlr, 1816–18) och Jesu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
