Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiällmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förebildande hos den yngre generationen väckt allt, hvad
Venezia förmådde i måleriet. Det finnes intet andligt
element inom skolan, som han icke någonstädes i
fulländad form framställer; men derjämte representerar
han också hennes begränsning. Det gudomliga draget hos
T. består deri att han hos tingen och menniskorna
spårar fram den tillvarons harmoni, som enligt
deras väsendens anläggning skulle finnas hos dem,
eller som ännu lefver hos dem, ehuru grumlad och
oigenkänlig; hvad som i verkligheten är misslyckadt,
splittradt, inskränkt, det framställer han som helt,
lycksaligt och fritt. Konsten har visserligen i det
hela denna uppgift; men ingen löser den numera så
lugnt, så anspråkslöst, med ett sådant uttryck af
nödvändighet. Hos honom var denna harmoni en harmonia
praestabilita, för att använda en filosofisk term i
en särskild betydelse. Alla skolans yttre konstmedel
egde han visserligen i en mycket hög grad, dock hafva
flere upphunnit honom i särskilda hänseenden. Men
det väsentligaste är alltid hans storartade
uppfattning.» – Jfr J. Burckhardt: »Der cicerone»;
A. Woltmann och K. Woermann: »Gesch. der malerei»
(1879–88); Crowe och Cavalcaselle: »Life of Titian»
(London 1877; öfvers. på tyska af Max Jordan, 1877),
samt I. Lermolieff: »Die werke italienischer meister
in den galerien von München, Dresden und Berlin»
(öfvers. af Joh. Schwarze; 1880), »Kunstkritische
studien über italienische malerei. Die galerien
Borghese und Doria-Panfili in Rom» (1890) och »Die
galerien zu München und Dresden» (1891). C. R. N.
Tiällmann, Nils (Petersson), prest, filolog, f. Tjäll
i Sidensjö socken, Ångermanland, i Juni 1652, blef
student i Upsala 1675 och uppehöll sig sedan med
informerande. Under denna tid utgaf han en helt
liten Grammatica latina (1679). Han prestvigdes
1684, blef huspredikant i några adliga familjer och
tjenstgjorde äfven någon tid som pastorsadjunkt i
Stockholms Storkyrka. Antagen till nådårspredikant i
S:t Olof 1690, blef han på församlingens enhälliga
kallelse utnämnd till kapellan (komminister)
derst. 1691 och fortfor att med fromhet och nit
verka i detta kall till sin död i Stockholm d. 16
Juli 1718. – T. offentliggjorde 1692 Ellofva andelige
prof-visor, hvilka förut censurerats af presterskapet
vid riksdagen 1689. De finnas omtryckta i Hansellis
samling (del 15, 1871) och utmärkas af renlärighet,
men äro till formen ganska tröga och sakna all
poetisk lyftning. Sin största märkvärdighet eger
T. som författare till Grammatica suecana, äller:
en svensk språk- ock skrif-konst (1696), vår första
tryckta språklära, i hvilken förf. bl. a. yrkar på
uttalet som rättskrifningens högsta grundsats och
äfven sökt genomföra en egen sådan. -rn.
Tjaadajev [-jeff], Pëtr Jakovlevitj, rysk
skriftställare, f. 1793, d. 1855, deltog i kriget
mot Napoleon I och vardt derunder anhängare af
vesterländska idéer. Deraf föddes hos honom missnöje
med fosterlandets förhållanden, och han hemföll åt
abstrakt tvifvelsjuka. I ett i tidskriften »Teleskop»
1836 infördt Filosofiskt bref afslöjade han med varm
patriotism den ryska civilisationens ofruktbara stillastående
och brist på kärna; räddningen ville han söka i
anslutning till den vesteuropeisk-kristna idén,
särskildt romerska katolicismen. Detta bref var den
första egentliga yttring af nationel sjelfkännedom
och sjelfkritik i Ryssland. Regeringen lät
förklara T. för sinnesrubbad och inspärra honom
i fängelse. Efter sitt frigifvande bodde han
i Paris. Bland hans öfriga skrifter märkes En
vansinnigs apologi. T:s »Oeuvres choisies» (på
franska) utgåfvos i Paris 1862.
Tjajkovskij, Pëtr Iljitj, rysk tonsättare, f. 1840
i guvernementet Vjatka, studerade till en början
juridik och trädde 1859 i statens tjenst, men
blef 1862 lärjunge vid Petersburgs konservatorium
samt var 1866–77 lärare i harmoni, komposition och
musikhistoria vid konservatoriet i Moskva. Sedan har
han uteslutande egnat sig åt komposition och vistats
ömsevis i Italien, Schweiz, Kiev och Petersburg. T:s
stil är mera utprägladt rysk än Rubinsteins, utan
att dock gå till samma ytterlighet som de egentlige
ungryssarna. Hans musik hvilar på folktonen samt
eger en nationel färg i sin blandning af monoton
melankoli och eldig exaltation, och hans konstnärskap
utmärker sig lika mycket för frisk ursprunglighet som
mästerlig teknik. T. har skrifvit operor (Opritjnik,
Vakula, Eugen Onegin, Mazepa, Snegoroutjka),
symfonier, sviter, orkesterfantasier (Stormen,
Francesca da Rimini, Manfred, Romeo och Julia),
kantater och mässor, stråkkvartetter, trior och
konserter samt en mängd sånger och pianostycken,
äfvensom en harmonilära jämte öfversättningar
af Gevaërts instrumentationslära och Lobes
musik-katekes. A. L.
Tjakå. Se Tsjakå.
Tjalfve l. Tjälfve (Isl. þiálfi), Nord. mytol.,
och hans syster Röskva voro Tors trogna tjenare och
följeslagare. Tjalfve var närvarande vid Tors strid
med Rungne och dödade vid detta tillfälle lerjätten
Möckurkalfve. Se vidare Röskva. – Namnet Tjalfve synes
betyda gräfvare eller odlare och vara beslägtadt
med tyska delben, dalpen, gräfva. Ordet förekommer
ock som mansnamn i svenska runristningar. I Gutasaga
talas om en Tjälfvar (Tjelvar) såsom Gotlands
förste bebyggare och odlare. Måhända stå de mytiska
personerna Tjalfve och Tjälfvar i något samband med
hvarandra. Th. W.
Tjalk, ett i Holland brukligt mindre, flatbottnadt
kustfartyg med däck af rektangulär
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
