Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menskliga odlingens utveckling och spridning,
så att den har blifvit kallad »den tredje
statsmakten». Partierna bekämpa hvarandra genom
tidningar, och äfven regeringarna söka med hjelp
af »officiella» eller »officiösa» tidningar göra
sina syften och åskådningssätt gällande. I mån af
prenumerationsprisens nedgång samt allmänandans och
bildningens spridning har under de senaste årtiondena
tidningen blifvit ett oundgängligt dagligt behof
äfven för menige man. – På det hela taget verkar
tidningspressen vida mer godt än ondt; dess frihet
är nödvändig för ett fritt samhällsskick och för
framåtskridandet. Men lagar, som med straff belägga
skedda missbruk af det fria ordet, äro af nöden, och
de skada ej pressens frihet mera, än lagar mot stöld,
rån och mord skada individens frihet. Preventiva
bestämmelser medföra deremot betänkliga faror
för tryckfriheten. Om märkliga bestämmelser, som
tillämpats i denna riktning, se Tryckfrihet. – I
äldre tider kunna spridda företeelser uppspåras,
hvilka bära ett eller annat drag af den moderna
tidens tidningsväsende, men ej stå i något historiskt
sammanhang med detta. Sådana äro »Acta diurna» (se
d. o.) i det gamla Rom, de handskrifna periodiska
veckoskrifter, som under medeltiden kringsändes,
samt de »Notizie scritte», som republiken Venezias
regering i senare hälften af 1500-talet tidtals
offentliggjorde för att meddela sina utländska
agenter krigs- och statshändelserna. De under samma
tidsskede i flere land utgifna s. k. nyhetsbladen
saknade karakteren af periodiska och kunna alltså
ej räknas för tidningar. Af sådana isolerade
flygblad (»Relationer») utkommo ensamt i Tyskland
mer än 800 till början af 1600-talet. Det furstliga
handelshuset Fugger i Augsburg utgaf mot 1500-talets
slut nästan dagligen under längre tid handskrifna
nyheter från sina korrespondenter i skilda land,
om hvart annat på de olika språk, som meddelarna
nyttjade. Dessa »Ordinari zeitungen» kostade 25
floriner i årsprenumeration; en samling för åren
1568–1604 finnes på biblioteket i Wien.
Tyskland kan, äfven oafsedt sistnämnda publikation,
göra anspråk på att hafva frambragt den första
verkliga tidningen, veckobladet »Frankfurter journal»,
som uppsattes 1615 af bokhandlaren E. Emmel och
ännu eger bestånd (såsom dagblad). Den följdes af
»Frankfurter oberpostamtszeitung» (1616–1866). Före
slutet af 1600-talet hade nästan hvarje större
tysk stad sin tidning. Länge hade man dock att
uthärda konkurrens från de handskrifna veckobrefven,
hvilka fortlefde. Under den följande tiden uppkommo
bl. a. »Vossische zeitung» (1722) och »Spenersche
zeitung» (1740–1874) i Berlin. I Tyskland liksom i
andra land vann pressen en högre lyftning först med
franska revolutionen. Den första betydande tidning i
Tyskland blef den af Cotta 1798 uppsatta »Allgemeine
zeitung», som vann europeiskt anseende genom sitt
gedigna innehåll i politiskt och literärt hänseende
samt alltjämt häfdar sitt rykte. Den utgafs först
i Tübingen, 1810–82 i Augsburg och utgifves sedan
1883 i München. Befrielsekriget gaf, efter Napoleons tvångsvälde,
luft åt det fria ordet. Niebuhrs »Preussischer
correspondent» och Görres’ inflytelserika
»Rheinischer Mercur» (1814–16) sågo dagen. 1819
infördes i de tyska förbundsstaterna censur och sträng
polisuppsigt å tidningspressen. Revolutionsrörelserna
1830 medförde en tids frihet åt det offentliga ordet,
men denna nedslogs snart genom sådana bestämmelser
som att ingen utgifvare af en indragen tidning finge
inom fem års tid öfvertaga en annan. Också stupade
de flesta nya tidningar, och i stället uppsatte
regeringarna officiösa organ. Sjelfständiga voro
Brockhaus’ moderat-liberala »Deutsche allgemeine
zeitung» (uppsatt 1837, i Leipzig), hvilken
förde frihandelns talan, Gervinus’ »Deutsche
zeitung» (1847–49, i Heidelberg), i hvilken
konstitutionalismen försvarades med vetenskapliga
grunder, och den gamla »Kölnische zeitung» (se d. o.),
som denna tid vann stor spridning. Sedan 1848 års
rörelser, till följd af hvilka censuren för framtiden
upphäfdes, har den tyska pressen undergått en omdaning
till större duglighet och kraft samt vunnit en mycket
inflytelserik ställning. Regeringarna ingrepo dock
under de närmast följande årtiondena hämmande,
bl. a. genom att i tysthet köpa tidningar samt
inrätta s. k. pressbyråer, hvarigenom pressen i
hög grad korrumperades. Särskildt lyckades Preussen
sålunda på kort tid bearbeta den allmänna opinionen
till förmån för sina syften. I öfrigt har den
tyska pressen ej sjunkit så djupt, som den franska
tidtals gjort, men ej häller höjt sig till en sådan
öfverlägsenhet som denna. I utrikesafdelningens
grundlighet lemnar den tyska de andra landens bakom
sig. Den 1863–80 verksamma föreningen Journalistentag
uträttade mycket för tyska tryckfrihetslagens och
postbefordringens förbättrande. 1874 upphäfdes den
1822 pålagda stämpelskatten å tidningar. De f. n. mest
framstående tyska tidningar äro den nationalliberala
»Nationalzeitung» (uppsatt 1848 och länge redigerad
af B. Wolff, hvars telegrambyrå inrättades samtidigt
med Reuters), den redan nämnda »Vossische zeitung»
(framstegsorgan), den demokratiska »Volkszeitung»
(sedan 1849), som är den mest spridda, »Kreuzzeitung»
(1848; egentl. »Neue preussische zeitung»; det
feodala partiets och den kyrkliga ortodoxiens väl
redigerade organ), centerns likaledes utmärkt ledda
organ »Germania», den frikonservativa, officiösa
»Post», den likaledes halfofficiella »Norddeutsche
allgemeine zeitung» (länge Bismarcks organ),
de liberale judarnas organ »Berliner tageblatt»,
E. Richters »Freisinnige zeitung» och den liberala,
men antisemitiska »Staatsbürgerzeitung» (alla
dessa utgifvas i Berlin), de två förut nämnda
»Allgemeine zeitung» och »Kölnische zeitung»,
vidare »Hamburgischer correspondent» (sedan
1714), »Hamburger nachrichten» (sedan 1792; Bismarcks
språkrör efter hans afsked från rikskanslersämbetet),
den klerikala »Kölnische volkszeitung» (1860), den
förtjenstfulla »Weserzeitung» i Bremen, den mycket
spridda, frisinnade affärstidningen »Frankfurter
zeitung» samt »Schwäbischer Merkur» (Stuttgart)
och »Rostocker zeitung» (1710).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
