Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tian-sjan (»himmelsberget») - Tian-sjan-nan-lu - Tian-sjan-pe-lu. Se Dsungariet och Tian-sjan - Tiar - Tiarini, Alessandro - Tiarp - Tibaldi. Se Pellegrini - Tibarerna. Se Tubal - Tibast. Se Daphne, bot., farmak. - Tibbon, Jehuda - Tibbu l.tubu - Tibell, Gustaf Vilhelm af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höjd: den sistnämnda har icke dess mindre en stor
betydelse i Turkestans geografi såsom vattenskilnad
mellan Sirs och Tjus bäcken och är af stor vigt
genom sina lager af stenkol, jernmalm samt koppar-
och blymalmer.
Tian-sjan-nan-lu, det officiella kinesiska namnet på
Öst-Turkestan. Se Turkestan.
Tian-sjan-pe-lu. Se Dsungariet och Tian-sjan.
Tiar (Grek. och Lat. tiara, tiaras), ursprungl. namn
på en i Österlandet, i synnerhet i Persien, vanlig
hufvudbonad: en mössa utan skärm, liknande »fessen»
(se d. o.); nu benämning på påfvens tredubbla krona
(se Krona, sp. 103).
Tiarini, Alessandro, italiensk målare af den
senare bolognesiska skolan, f. 1577, d. 1668,
var först lärjunge till Prosp. Fontana och Cesi i
Bologna, sedan till Passignano i Florens, alla tre
manierister. Hans ungdomsverk äro derför maniererade;
men då han återkom till Bologna och rönte inflytande
af Ludovico Caracci, utbildade han den egendomliga
stil, som tillhör hans mognare ålder. Han anses för en
af sin tids grundligare och insigtsfullare konstnärer,
med förmåga af uppfinning och god teckning, hvarpå
han lade hufvudvigten, under det han saknade färgens
behag. Derför verka hans målningar kallt, men han
vinner genom en viss dyster högtidlighet, allvar och
patos samt en innerlig melankoli. Af hans arbeten
märkas S. Dominicus väcker till lif en död gosse
(S. Domenico i Bologna), Konungarnas tillbedjan (i
S. Salvatore derst., ansedd för hans bästa altartafla),
Adam och Eva vid Abels lik (i Pal. Pitti, Florens),
Korsfästelsen (i Modenas galleri), Korsbärningen
(i Wien) m. fl. Han lyckades i det hela bäst vid
framställning af patetiska, smärtfyllda scener.
C. R. N.
Tiarp, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad, Dimbo
tingslag. Areal 941 har. 338 innev. (1890). Annex
till Åsle, Skara stift, Vartofta kontrakt.
Tibaldi. Se Pellegrini.
Tibarenerna. Se Tubal.
Tibast. Se Daphne, bot., farmak.
Tibbon, Jehuda. Se Rabbinska språket och literaturen,
sp. 620.
Tibbu l. tubu (sing. tedetu), nomadfolk i
Nord-Afrika, östra delen af Sahara, ungefär mellan
12° och 24° ö. lgd, från Fessan i n. till Tsads
breddgrad i s. Deras vestligaste boningsorter äro
oaserna Agram, Kauar och Djebado, deras nordligaste
Katrun inom Fessans gräns, medan de söderut småningom
blanda sig med negerbefolkningen i Kanem, Bornu,
Wadai och nordvestra Dar-Fur. Deras egentliga hem är
Tibesti (se d. o.) l. Tu, hvarifrån de fått sitt namn
(»bergsbor», af tu, klippa, och bu, ett pluralt
postfix, motsvar. bantuprefixet ba). Man delar dem i
två afdelningar: de nordligare, teda, mer eller mindre
fullblodiga tibbu, och de sydligare dasa, negroida
tibbu. Mera aflägse beslägtade med samma familj äro
baele i de östra och sydöstra oaserna samt zoghawa
l. zaghwa i norra Dar-Fur. Deras sammanlagda antal
beräknas till 190,000, deraf teda 29,000, dasa 51,000,
baele 20,000 och zoghawa 90,000. Tibbu
hafva af de flesta etnografer betraktats som negrer,
men torde numera, efter Nachtigals undersökningar,
få anses som hamiter, närmast liknande tuarik. De
bilda en homogen ras, som i sina berg icke undergått
några märkliga förändringar, och utmärka sig genom
regelbundna anletsdrag, långt, svart, lockigt hår och
stolt hållning och sakna negrernas platta näsa samt
tjocka, vulstiga läppar. Men i s., der de blandat sig
med negrerna, företer rasen alla öfvergångsgrader
mellan hamiter och negrer. Samma öfvergångsgrader
känneteckna deras språk, hvars mest ålderdomliga
och rena gren är tedaga i Tibesti. Tedaga liknar
hvarken de hamitiska eller negerspråken och har af
några förklarats utgöra en sjelfständig utveckling
af ett ursprungligt tibbu-berberspråk. De sydligare
dialekterna deremot klassificeras vanligen som
negerspråk. Tibbu, sedan några århundraden
muhammedaner, utmärka sig för vildhet och grymhet.
Tibell, Gustaf Vilhelm af, friherre, militär,
född på Öster-Malma, Ludgo socken, Södermanland,
d. 12 Maj 1772, deltog såsom underofficer vid
Södermanlands regemente i finska kriget 1788–90
och utnämndes 1791 till underlöjtnant vid nämnda
regementes artilleri. 1792 blef han kompaniofficer
och lärare samt 1795 kompanichef vid krigsakademien på
Karlberg och s. å. kapten vid Jämtlands regementes
artilleri. 1796 stiftade T. tillsammans med
några liktänkande Svenska krigsmannasällskapet
(nuv. Krigsvetenskapsakademien), hvars förste
sekreterare han blef. 1798 gick han i fransk
tjenst såsom ingeniörkapten och tillhörde under
åren 1798–1801 franska armén i Italien, i hvars
alla strider han deltog. Derefter sändes han af
Förste konsuln, Bonaparte, såsom kommenderande
generaladjutant och chef för ingeniörkåren till
Italienska republiken, der på hans initiativ i Milano
stiftades en krigsakademi, hvars sekreterare han
blef. Men 1803, då brigadgeneral, återkallades han
till fosterlandet, der han utnämndes till major och
konungens öfveradjutant samt straxt derefter till
öfverstelöjtnant och generaladjutant af flygeln
med placering i Krigskollegium, hvars ledamot han
blef 1804 och vice ordförande 1805. T. utnämndes
1804 till öfverste i armén och adlades 1805 med
namnet af T. (han hette förut Tibell). Samma år
följde han konungen till Pommern och blef chef för
den nyinrättade Fältmätningskåren, sedan 1806 med
titel generalqvartermästare samt 1808 generalmajor
och tjenstförrättande generaladjutant för armén
och flottorna, hvilken befattning han, misskänd
af konungen, nedlade i Mars 1809. 1811 utnämndes
T. till chef för den ny upprättade Ingeniörkåren,
men miste 1812 helt plötsligt sina ämbeten. Orsaken
dertill var följande. På grund af sin gamla kärlek
till Frankrike misstänktes T. för att vilja arbeta
för dess intressen i Sverige, och i början af 1812
fick justitiekansleren befallning att lagföra
honom såsom den der lemnat franske ministern Alquier
svenska, fästningsplaner och specialer samt för honom
berättat, att engelsmännen fått slå läger i närheten
af Karlshamn, att Sverige ej kunde försvara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
