Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thibaut ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverlägsenhet i stilistiskt afseende. Utom hans ofvan
nämnda hufvudarbete må nämnas Histoire de la
Gaule sous l’administration romaine (3 bd
1840–42), Histoire d’Attila, de ses fils et de ses
successeurs jusqu’à l’établissement des hongrois en
Europe (1856), Saint Jérôme, la société chrétienne
à Rome et l’emigration romaine en Terre-Sainte
(1867), Saint Jean Chrysostome et l’impératrice
Eudoxie, la société chrétienne en Orient
(1872). Sedan 1841 var T. ledamot af Institutet.
J. M-r.
Thiers [tiär]. stad i franska depart. Puy-de Dôme,
vid jernvägen mellan Clermont och S:t Étienne. Det
är en af de mest pittoreska och egendomliga städer
i Frankrike, beläget på den branta sluttningen af
ett berg, vid hvars fot Durolle strömmar i en djup
dalgång, drifvande en mängd industriella verk. De
flesta gatorna äro mycket branta, och husen,
af hvilka många härstamma ända från 15:de årh.,
ligga terrassvis ofvanför hvarandra. I stadens
och i traktens smidesverkstäder äro 12,000 arbetare
sysselsatta, men derjämte tillverkas äfven papper,
läder, quincaillerievaror m. m. Staden hade 11,753
innev. 1886.
Thiers [tiär], Louis Adolphe, franska republikens
president, skriftställare, född i Marseille d. 16
April 1797, var son af en köpman, som ruinerats
genom franska revolutionen. Han studerade juridik
vid fakulteten i Aix och blef 1820 advokat. Men snart
öfvergaf han juridiken för att egna sig åt historiska
och politiska studier och flyttade 1821 till Paris,
der han blef medarbetare i »Le Constitutionnel», en
moderat-liberal oppositionstidning, som hade stor
spridning bland bourgeoisien. Hans glänsande stil
och lifliga uppfattning gjorde honom hastigt till
en mycket populär författare. Hans Salon de 1822
och Les Pyrénées (en skildring af hans resa till
Pyrenéerna i Nov.–Dec. 1822) vunno stort bifall. På
hösten 1823 utkommo de två första delarna af hans
stora Histoire de la Révolution française (fullbordad
i 8 dlr 1827; i sammandrag »Franska revolutionens
historia» i 2 bd, 1845, öfvers. af V. Tham). Hans
revolutionshistoria spriddes genast i mer än 150,000
exemplar och har sedermera utgifvits i flere nya
upplagor. En oöfverträffad konst att berätta lifligt
och dramatiskt, en i hög grad frisinnad och tolerant
uppfattning och en manlig sanningskärlek förläna detta
arbete ett oförgängligt värde, äfven om författaren
stundom gör sig skyldig till brist på kritik och
hyllar en alltför fatalistisk verldsåskådning. I
Jan. 1830 uppsatte T. med A. Carrel och sin ungdomsvän
Mignet tidningen »Le National», hvars hufvudredaktör
han blef. Efter att i denna tidning i sju månader
på ett energiskt och lysande sätt hafva bekämpat
den reaktionära polignacska ministèren tog han en
verksam del i Julirevolutionen. Det var han, som
författade den berömda protest mot Karl X:s olagliga
ordonnanser d. 26 Juli, hvilken undertecknades
af Paris’ förnämsta liberala publicister och blef
signalen till revolutionen. Äfven deltog han i de
intriger och underhandlingar, som ledde till hertigens
af Orléans, Ludvig Filips, uppsättande på tronen.
Till belöning för sina tjenster utnämndes
T. i Aug. 1830 till conseiller d’état
och generalsekreterare (expeditionschef)
i finansministeriet. I Nov. s. å. blef han
understatssekreterare och valdes samtidigt af Aix
till medlem af deputeradekammaren. Då det liberala
kabinettet Laffitte störtades i Mars 1831, afgick
äfven T. Men snart derefter bröt han med Laffitte och
det liberala partiet, närmade sig till doktrinärerna,
understödde Casimir Périer och utnämndes d. 11
Okt. 1832 till inrikesminister. Såsom sådan visade
han mycken kraft, gjorde slut på upproret i Vendée
och lät arrestera hertiginnan af Berry. Icke mindre
energiskt uppträdde han såsom minister för handeln
och de allmänna arbetena, hvartill han utnämndes
d. 25 Dec. 1832. I April 1834 blef han åter
inrikesminister och undertryckte såsom sådan med
kraft flere arbetarerevolter, äfvensom han efter
Fieschis attentat d. 28 Juli 1835 talade för och
genomdref de stränga s. k. septemberlagarna. Efter en
långvarig ministerkris blef T. konseljpresident och
tillika utrikesminister i det på venstra centern sig
stödjande kabinett, som bildades d. 22 Febr. 1836,
men som störtades redan i Aug. s. å. Han var nu en
af ledarna för oppositionen i deputeradekammaren,
tills han, efter kabinettet Molés fall, åter
blef konseljpresident och utrikesminister i det
koalitionskabinett, som bildades d. 1 Mars 1840. Hans
kraftfulla inrikespolitik vann deputeradekammarens
bifall; men hans djerfva utrikespolitik hotade
att bringa Frankrike i konflikt med de öfriga
fyra stormakterna, som d. 15 Juli 1840 slöto
en qvadruppeiallians för att hjelpa sultanen
af Turkiet i hans strid mot vice-konungen
Muhammed Ali af Egypten, hvilken understöddes
af Frankrike. T. genomdref beslutet att Paris
skulle befästas, och för att uppelda patriotismen
lät han återföra Napoleon I:s lik från S:t Helena
till Paris. Men då konung Ludvig Filip icke vidare
ville gifva sitt samtycke till fortsättande af en
utrikespolitik, som kunde leda till krig med halfva
Europa, afgick T. d. 29 Okt. 1840. Han blef nu chef
för oppositionen i deputeradekammaren mot Guizots
doktrinärt konservativa politik, men använde sin bästa
tid till förarbeten för sin storartadt planlagda
Napoleon I:s historia, Histoire du consulat et de
l’empire (20 dlr, 1845–62; »Napoleon. Konsulatets
och kejsardömets historia», 13 dlr, 1845–63), ett i
stilistiskt hänseende öfverlägset verk, men lidande
brist på sträng, historisk kritik.
Då Februari-revolutionen 1848 utbröt, kallades
T. natten mellan d. 23 och 24 Febr. till Tuilerierna
och fick i uppdrag att jämte Odilon Barrot bilda en
liberal ministèr. T. befallde, att elden genast skulle
upphöra och utfärdade på morgonen d. 24 Febr. en
proklamation, som utlofvade frihet och reformer. Men
dessa eftergifter kommo för sent. Revolutionärerna
voro herrar öfver Paris. T. måste afgå, och
republiken utropades samma dag. Såsom medlem af
nationalförsamlingen blef T. en af högerns ledare,
understödde först Cavaignac och derefter prins Louis
Napoléon, men var 1851 en af motståndarna till den
sistnämndes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
