Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Themsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konung Wenzel, jämte åtskilliga helgon och den
knäböjande »stiftaren» af bilden, ärkebiskop Ozko. På
grund af Wenzels ålder anses taflan tillhöra 2:dra
hälften af 1370-talet. C. R. N.
Theodoros (Theodorus). Se Teodor.
Theodorus, psevdonym för den danske författaren
A. K. Larsen.
Theodosia. Se Feodosia.
Theodosios, grekisk matematiker och astronom,
från Tripolis, antagligen i 1:sta årh. f. Kr.,
skref bl. a. Sfairika, en geometrisk framställning
af egenskaperna hos de cirklar, som uppritas på
en sfers yta. Detta arbete utgafs på latin 1518 i
en af Plato från Tivoli gjord öfversättning från
arabiskan. Det grekiska originalet utgafs först af
Pena (1558), senare af Nizze (1852). Arbetet har för
öfrigt utkommit i en mängd upplagor, af hvilka en på
latin ombesörjdes af Anders Celsius i Upsala 1730,
samt har blifvit öfversatt till arabiska, hebreiska,
tyska och franska. T. författade äfven en geografisk
astronomi och en skrift rörande solens dagbågar under
olika årstider, hvilka arbeten flere gånger blifvit
tryckta såsom bihang till andra astronomiska skrifter.
G. E.
Theodosius, namn på två romerska kejsare. –
1. T. den store föddes i Cauca (Spanien) och var
son af den likaledes i Spanien födde romerske
fältherren Flavius T., som af Valentinianus
I användes i Britannien och i Afrika, der han
besegrade och lät döda upprorsstiftaren Firmus,
men trots sina framgångar och förtjenster blef,
på grund af förtal, aflifvad på kejsar Gratianus’
befallning år 376. T. utmärkte sig under faderns
fälttåg och blef 379, kort efter kejsar Talens’
nederlag vid Adrianopel, af Gratianus antagen till
medkejsare (»Augustus») samt fick på sin lott de
östra provinserna. Med klokhet och kraft hejdade han
goternas anfall, tillät en del af dem att bosätta
sig inom rikets gränser samt bragte lugn och ordning
i förhållandena. Han döptes till treenighetsläran,
undertryckte arianismen samt förbjöd alla hedniska
offer och lät tillsluta de hedniska templen. Sedan
fältherren Maximus gjort uppror mot Gratianus, som
blef mördad (383), måste T. till en början erkänna
Maximus såsom kejsare i Vesterlandet och kunde
rädda endast Italien, Afrika och nedre Illyrien åt
Gratianus’ halfbroder Valentinianus II, som dock
snart anfölls af Maximus. T., som efter sin gemål
Flaccillas död förmält sig med Valentinianus’ syster
Galla, kom svågern till hjelp och besegrade samt lät
aflifva Maximus (388). Valentinianus blef dock redan
391 mördad af fältherren Arbogast, hvilken på tronen
uppsatte Eugenius. Då fick T. åter ingripa. Efter
ett kort, men farligt fälttåg besegrades Arbogast
och dödades Eugenius, 394, hvarefter T. herskade
öfver hela Romerska riket, för sista gången
samladt under en kejsare. T. var utmärkt både genom
fältherreduglighet, statsmannaegenskaper och enskilda
dygder, men öfverilade sig lätt. Särskildt märkligt är
hans vredesutbrott vid underrättelsen om ett upplopp
i Thessalonika 390. Han lät nämligen samla folket
i stadens cirkus och nedhugga den värnlösa hopen,
så att ända till 7,000
menniskor fingo sätta lifvet till. Biskop Ambrosius
i Milano gjorde derefter kejsaren allvarliga
föreställningar och uteslöt honom ur de trognes
gemenskap i 8 månader, tills han genom botgöring visat
sin ånger och ödmjukat sig inför kyrkan – det första
exemplet på kyrkans myndighet sålunda använd mot en
monark. T. dog 395 efter att hafva förordnat, att
riket skulle delas mellan hans två söner, Arcadius
och Honorius. – 2. T. II, den föregåendes sonson,
Arcadius’ son, östromersk kejsare 408–450, var en svag
furste, och regeringstyglarna sköttes hufvudsakligen
af hans kloka och kraftfulla syster Pulcheria. Till
gemål hade han den atheniensiske filosofen Leontios’
dotter Athenais (se denna), efter sitt dop benämnd
Eudoxia, från hvilken han dock skilde sig mot slutet
af sin regering. Kyrkliga strider, härjande farsoter
och barbarers anfall samverkade att störa lugnet under
T:s regeringstid. Ett godt minne af denna har han
efterlemnat i den 438 utgifna samlingen af kejserliga
förordningar, Codex Theodosianus (se d. o.). R. Tdh.
Theodotos (Lat. Theodotus). Se Antitrinitarier.
Theodulos. Se Thomas (magister).
Theofilos (Lat. Theophilus). 1. Kristen apologet,
biskop i Antiochia i 2:dra årh., var till börden en
hedning, men hade blifvit omvänd till kristendomen
genom studiet af den hel. skrift. Hans skrift till
Avtolykos om de kristnes tro räknas till de yppersta
bland den äldsta kristna apologetikens alster. –
2. Biskop i Alexandria (385–412), har förnämligast
gjort sig känd genom sitt hänsynslösa uppträdande
mot Chrysostomus under de s. k. origenistiska
striderna. – 3. Enligt legenden en biskopsvikarie
i Cilicien, hvilken, då han till följd af intriger
blifvit afsatt, vände sig till en i trolldom förfaren
jude. Denne förde honom nattetid till en församling
af djeflar, hvilkas öfverste lät T. afsvärja
Kristus och jungfru Maria samt lemna förskrifning
på sin själ. Följande morgon blef T. mycket riktigt
återinsatt i sitt ämbete, men betedde sig från denna
stund öfvermodigt och despotiskt, i strid mot sitt
förra skaplynne. Slutligen föll ångern på honom. Han
bad och fastade i 40 dagar, tills Maria bevektes att
tala godt för honom hos sin son och fråntaga djefvulen
förskrifningsbrefvet, hvilket T. fann liggande på
sitt bröst, när han uppvaknat ur en mattighetsslummer
i kyrkan. Han biktade då offentligen sitt brott
och sin undfångna förlåtelse samt dog på tredje
dagen. Denna legend, som är af grekiskt ursprung och
sedan 900-talet vann stor spridning i Vesterlandet,
vardt föremål för literär behandling (af Roswitha,
Rutebeuf m. fl.) och är framställd i bild i franska
kyrkor. Den utgör den äldsta kända berättelse om
ett förbund med djefvulen och är en föregångare till
Faustsagan. Jfr Sommer: »De Theophili cum diabolo
foedere» (1844). – 4. Se Theophilus.
Theofrastos (Lat. Theophrastus), grekisk filosof och
naturforskare, f. i Eresos på Lesbos (derför kallad
T. Eresios), tillhörde den peripatetiska skolan
och var efter Aristoteles’ död (322 f. Kr.) dennas
föreståndare i öfver trettio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
