Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Tessin, Nicodemus, d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla änkedrottningens byggnader samt blef på
k. befallning äfven utnämnd till stadsarkitekt i
Stockholm (1682). Och nu vidtager det mest lysande
och på storartade verk rika skedet af hans lif,
under hvilket han odeladt och utan intrång af
medtäflare fick utveckla hela sitt snilles kraft,
understödd, uppmuntrad och beundrad af konungahuset
och aristokratien samt – det icke minst vigtiga –
sällan inskränkt i sina planer af hänsyn till deras
ekonomiska sida. Till en början fick han fortsätta
och afsluta sin faders senaste verk. Drottningholms
trappuppgång, inredning och park, Strömsholm,
Stadshuset å Söder m. fl. höra till de arbeten,
vid hvilka han i synnerhet hade tillfälle att lägga
i dagen sina omfattande insigter i inre anordning,
dekoration och trädgårdsanläggning. Den tanke att
omgestalta Stockholms konungaborg, som uppstått
hos och omhuldats af Karl X Gustaf, fick nu en
allt bestämdare form, och omsider fattade Karl XI
beslut derom samt lät T. enkom för studier och
undersökningar i denna riktning företaga en ny
utländsk resa. Denna anträdde han i Maj 1687, i
sällskap med hofbildhuggaren B. Precht. Han begaf
sig till Rom och genomreste en del af Italien,
besökte Paris, der han på grund af drottning
Kristinas rekommendation på ett smickrande
sätt mottogs af Ludvig XIV, samt återkom efter
en frånvaro af tretton månader. Frukterna af
denna resa voro, utom hans utvidgade insigter,
dels en stor samling konstliteratur, ritningar och
kopparstick, dels förbindelser i Paris, genom hvilka
sedan skickliga bildhuggare, målare, gjutare och
andra konsthandtverkare inkallades, dels slutligen
anskaffandet af de gipsafgjutningar efter antika
statyer, hvilka numera tillhöra konstakademien. Så
rustad, kunde T. nu gå till sitt stora värf,
ombyggandet af Stockholms slott. Till norra fasaden,
den mot strömmen, uppgjorde han ritningar straxt
efter sin hemkomst, 1688. Byggnaden företogs, med
begagnande af de gamla delarna, 1692 och var under
tak s. å. (Fasaden graverades 1695 i Paris af Le
Clerc, och Ludvig XIV lät genom sin ambassadör
lyckönska konungen till denna byggnad.) Under
de följande åren pågick genom de inkallade
franske konstnärerna inredningen, särskildt af
stora galleriet och den derunder åt öster belägna
slottskyrkan, den senare, efter hvad »Suecia antiqua»
visar, rikt och smakfullt utstyrd i tidens stil. –
Samtidigt utförde T. åtskilliga andra verk af större
omfång. Så ombyggdes Auditorium Gustavianum i Upsala
omkr. 1687 efter hans ritning. Och på 1690-talet
gaf han ritningar till ombyggnaden af Rosersberg
samt anläggningen af dess park och trädgård, till
Steninge herresäte, ett ypperligt förkroppsligande
af det aristokratiska landtlifvets njutningar,
en »villa» i ordets noblaste bemärkelse, till
sitt eget hus (nuv. Öfverståthållarehuset),
der han i synnerhet i interiören gaf sin fantasi
och sin kännedom af samtidens illusionskonster ett
jämförelsevis tilltalande uttryck, vidare till
Hofstallet, bygdt från 1696, till det forna Tottieska
huset (n:r 20 vid Skeppsbron) m. fl. Han fick äfven
uppgöra ritningar till åtskilliga
kyrkobyggnader, såsom Kungsörs kyrka, grundlagd 1691,
Tyska kyrkan i Karlskrona, påbegynt 1697, invigd
1709 (förstörd genom 1790 års eldsvåda), och tornet å
domkyrkan i Vesterås. T:s rykte steg genom allt detta
till sin höjd, så att han fick mottaga beställningar
och anbud äfven från utlandet. 1694 uppdrog Kristian
V af Danmark åt honom att upprätta fullständiga
ritningar till ett kungligt slott i Köpenhamn, ett
värf, som delvis sysselsatte konstnären i flere år och
afslöts 1697 med öfversändande af en fullt utarbetad
modell samt fasadens graverande af Le Clerc. Arbetet
mottogs med högsta bifall, men ritningarna
frångingos betydligt vid utförandet. Äfven konung
August i Polen och tsar Peter vände sig till T. med
uppdrag. Samtidigt ordnade han hofvets fester
och ceremonier med mästarehand. Drottning Ulrika
Eleonoras begrafning, 1693, var särdeles praktfull;
och han var just sysselsatt med utarbetandet af Karl
XI:s bisättningsakt, då d. 7 Maj 1697 en vådeld
utbröt, som lade hela den gamla slottsbyggnaden
i aska, fullkomligt förstörde den nyss färdiga
slottskyrkan och äfven skadade åtskilliga andra delar
af den norra slottslängan. Denna stora olycka, som
särskildt hårdt drabbade Sveriges äldre literatur-
och konstminnesmärken, blef dock, kan man säga,
en lycka för slottsbyggnaden i dess helhet och
för utvecklingen af vårt lands nyare konst. Redan
en månad efter branden framlade T. fullständiga
ritningar till ett nytt slott, och dessa blefvo
d. 21 Juni 1697 af förmyndareregeringen »alldeles
approberade», hvarjämte T., faktiskt den högste
ledaren af hela landets konstväsende, s. d. utnämndes
till »öfverintendent öfver H. K. M:ts hus, slott,
trägårdar, möbler m. m.». Innan verket greps
an, ordnade han emellertid konungens begrafning,
säkerligen den praktfullaste, som någonsin egt
rum i Sverige, enligt hvad de af Le Clerc graverade
ritningarna gifva vid handen. Byggnaden företogs sedan
med all kraft och fortgick, så länge finansernas skick
det medgaf. Men redan 1705 yppade sig svårigheter,
oaktadt T. stod särdeles väl på högsta ort, och dessa
tilltogo alltmer, så att slutligen all utbetalning af
medel för ändamålet upphörde. De franske konstnärerna
och den franska teatertrupp, som införskrifvits för
konungen 1699, voro då redan längesedan afskedade,
och T. hade af omständigheternas makt förts in på
en bana, der han visserligen använde sin ovanliga
kraft och arbetsförmåga, men till följd af ogynsamma
omständigheter aldrig nådde det erkännande eller de
resultat han vunnit som konstnär.
Redan genom upphöjandet i friherrligt stånd,
1699, hade T. belönats såväl som organisatör
och hofman som i sin egenskap af konstnär. Hans
utnämning 1701 till hofmarskalk, hans förvaltande
af öfverstemarskalkstjensten efter J. G. Stenbocks
död (1705) och under Pipers frånvaro samt den
ynnest han allt fortfarande njöt hos konungen och
enkedrottningen förde honom 1712 till rådsämbetet,
1714 till grefvevärdighet och s. å. till befattningen
som kansler för Lunds universitet. Han var i rådet
konungens trogne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
