Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegnér ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strängt pligttrogen, som han var, började T.,
omedelbart efter sin utnämning till biskop, att med
ifver förbereda sig för sitt nya kall. Han ville icke,
sade han, »skämmas för sina prester», och under flere
år studerade han nästan uteslutande teologi. Den
tidens tämligen rationalistiska teologiska literatur
var icke egnad att lösa de tvifvel, som under dessa
studier på enstaka punkter uppstodo hos honom. Hans
brefvexling med Brinkman vittnar om de inre strider
han hade att genomkämpa. Men under allt grundligare
studier och allt rikare inre erfarenheter klarnade
för honom mer och mer de evangeliska sanningarna;
och härligast visar sig detta i de båda tal, som
han höll vid prestmötet i Vexiö 1836. Här skiftar
han rätt mellan tro och förnuft; här är det dunkel
skingradt, som i sista Frithiofssången hvilar öfver
försoningsläran. »De kristnas försoning», heter det,
»den rikaste, den friaste, den tröstefullaste af alla,
skulle hon vara förkastlig, derför att hon är den
eviga kärlekens mystèr och som sådan lika oförklarlig
som alla andra? Med ett ord, dessa mysterier låta
ej förjaga sig ur religionen, derför att de ej låta
förjaga sig ur menniskohjertat». Om under dessa
år skalden mera sällan framträdde, hördes så mycket
oftare talarens stämma. Både i Vexiö och i Jönköping
höll han vid årsexamina dessa skoltal, som i sitt slag
äro oöfverträffade, och hvilka vittna om hans lifliga
intresse för stiftets läroverk samt hvad dermed stod
i samband. Vidare höll han tal vid prestvigningar,
visitationer, kyrkoinvigningar; och alla dessa,
mästerstycken till såväl form som innehåll, fängsla
läsaren icke minst derigenom att tonen är så lyckligt
lämpad efter ämnets helgd och, såsom det blifvit
sagdt, »låter det sköna böja sig för det heliga och
villigt offrar det höga för det högsta».
Såsom talare intager T. ett rum bland de ypperste
utöfvarna af denna konst. En rikedom af på en gång
djupsinniga och klart uppfattade tankar väller
fram i dessa tal. Framställningen är bländande
genom de träffande uttrycken, de praktfulla och
sinnrika bilderna, de fyndigt qvicka infallen; den
»förenar», yttrar Agardh träffande, »det blixtrande
hos Jean Paul med det klassiska och harmoniska hos
Göthe». Men på samma gång har allt en friskhet och
en omedelbarhet, som göra, att läsaren tycker sig
skåda in i talarens egen själ. Det är med talen som
med poemen: »de sättas icke, de andas hop». Också
har talaren T. vunnit erkännande äfven af dem, som
icke viste att rätt värdera skalden. Den ädle biskop
Martensen, som vuxit upp i den heibergska traditionen
om T:s ringa skaldevärde, talar i ett bref (1879)
om sin »hengivenhed for Tegnér, hvem jeg væsentlig
har beundret som tåler».
Samma friskhet och omedelbarhet, som stämpla talen,
finner man i ännu högre grad uti T:s bref. De
utmärkas icke af den fint eleganta ton, den
utmejslade stil, som karakteriserar gustavianernas
brefskrifningskonst. Hos T. är allt mera oafsigtligt
och naturligt. I det
flytande föredraget vexlar sprittande skämt med tankedigert
allvar, och man tycker sig se och höra den skrifvande
sjelf. Men just detta är i epistolografiskt hänseende
en förtjenst. Också hafva vi i denna art ingenting
med T:s bref jämförligt.
Orsaken hvarför T. såsom biskop icke lika ofta som
förr rörde sin lyra låg icke allenast i de hinder
ämbetsgöromålen vållade, utan var äfven beroende af
hans vacklande helsa och deraf föranledda förstämning
i lynnet. Redan i Lund hade han påbörjat poemet
Gerda och der skrifvit inledningsdikten, Jätten
Finn, äfvensom den första af de fyra sånger, utaf
hvilka, efter den ursprungliga planen, dikten skulle
bestå. Under sina sista år upptog han å nyo detta
arbete, men då var hans kraft redan bruten. Det var
och förblef ett fragment. De förnämsta dikterna från
denna tid äro: Fogelleken (1828), tvänne sånger vid
Gustaf Adolfsfesten (1832), helsningstalen i Svenska
Akademien till Agardh (1834), Grafström (1840) och
Atterbom (s. å.) samt, främst af dem alla, den allmänt
kända och beundrade sången Vid Svenska akademiens
femtiåra minneshögtid (1836). Äfven en Napoleonsdikt
förskrifver sig från denna tid. Då fråga väcktes att
flytta hjeltens stoft från S:t Helena till Paris,
manade han i dikten Napoleons graf (1831) att icke
rubba den väldiges hvilorum:
»Bland slocknade vulkaners härdar, ...
en gränssten mellan tvenne verldar,
hans urna står – der må hon stå!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
