Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dig, Herre, vi bekänna»). Enligt sägnen skulle biskop
Ambrosius (se denne), då han påskaftonen 387 döpte
Augustinus, fattats af en gudomlig ingifvelse och
börjat inför det församlade folket sjunga denna
lofsång, hvarefter Augustinus, gripen af samma
inspiration, skulle hafva fortsatt och afslutat
sången. Enligt den kritiska forskningen är Te Deum
en, möjligen af Ambrosius verkställd, latinsk
öfversättning af en gammal, i den österländska
kyrkan gängse hymn. Af Ambrosius och Augustinus
införd i den västerländska kyrkan, är den ännu i dag
den vesterländska kristenhetens förnämsta kyrkliga
lofsång, mäktigt gripande genom sin oförvanskliga,
sublima skönhet. Inom den romersk-katolska kyrkan
sjunges den nästan alla söndagar och stora
högtidsdagar samt hvarje dag under påskhögtiden,
derjämte också vid mera tillfälliga högtider af
offentlig art, såsom nationella tacksägelsefester,
segerfester, kröningar (alltifrån Karl den stores
kröning, år 800) o. s. v. Till följd deraf nyttjas
ordet »tedeum» ofta liktydigt med högtidlig
tacksägelsegudstjenst. – Flere öfversättningar af
denna lofsång finnas, i synnerhet på tyska. Bland
dem må nämnas den sköna katolska »Grosser Gott,
wir loben Dich» och Luthers »Herr Gott, Dich loben
wir» (från 1529; n:r 263 i svenska psalmboken:
»O Gud, vi lofve Dig»). I den lutherska kyrkan
har psalmen »Nun danket alle Gott» (n:r 272 i
sv. psalmboken: »Nu tacker Gud, allt folk!») delvis
trädt i den gamla ambrosianska lofsångens ställe.
J. P.
Teerijärvi l. Teirijärvi (F. Tervajärvi), socken
i Vasa län, Finland, Gamla Karleby domsaga,
Pedersöre härad, afskildes 1868 från Kronoby
till eget konsistorielt pastorat af 3:dje kl.,
Åbo ärkestift, Gamla Karleby kontrakt. Areal 166
qvkm. Befolkningen, svensktalande, 2,970 pers. (1887).
A. G. F.
Tees [tis], flod i nordöstra England, upprinner på
gränsen mellan Westmoreland och Cumberland ö. om
Cross Fell på Penninska kedjan, flyter åt s. ö. och
n. ö., bildande under nästan hela sitt lopp gräns
mellan grefskapen Durham och York, samt faller ut
i Nordsjön nedanför Stockton i ett bredt och 15
km. långt aestuarium. Längd 145 km.
Teesdalia K. Br., vallkrasse, bot., ett litet
örtslägte inom nat. fam. Cruciferae Adans.,
kl. Tetradynamia L. I Sverige finnes en art,
T. nudicaulis (L.) R. Br. (Iberis L.), som är lågväxt,
med vanligen lyrformigt pardelade blad i rosett vid
basen af den nästan bladlösa stjelken. Blomfodret
är öppet, kortare än skaftet. Kronbladen äro hvita,
hela, 2 större och 2 mindre; frukten är en rundadt
elliptisk-omvändt hjertlik, urnupen, glatt skida. Ofta
uppskjuta flere stjelkar från samma rot. Vallkrassen
tillhör sandiga betesmarker i södra Sverige samt
större delen af Europa. O. T. S.
Teeswater-rasen [tisoåtör-]. Se
Korthorns-boskap.
Teetotaller [titåtällör], Eng., »absolutist»,
fullständigt afhållsam nykterhetsvän. Det egendomliga
uttrycket säges hafva för sin uppkomst att tacka en
irländsk nykterhetstalares
stammande uttal (t-t-to-) af ordet total (absolut). Andra
vilja härleda ordet från Eng. tea [ti], te. Jfr
Nykterhetsrörelsen, sp. 1553.
Teff, det inhemska namnet på ett sedan urminnes tider
i Abessinien odladt gräs, Eragrostis abyssinica
Link (Poa L.), hörande till nat. fam. Gramineae
Juss., kl. Triandria L. De helt små frukterna
(fröna) malas till mjöl, hvaraf bakas ett
slags pannkaka, »tabita», samt ett syrligt,
men välsmakande bröd, hvilket allmänt fortäres i
Abessinien. Man har i senaste tid börjat anställa
försök att odla detta sädesslag i nordligare
trakter, der väl dock svårligen detta säde från
ett tropiskt land kan med framgång acklimatiseras.
O. T. S.
Tefillin. Se Fylakterier.
Tefroit. Se Olivin.
Tegea l. Tegea (Lat. Tegea). Se följ. art.
Tegeatis, fordom namn på sydöstra delen
af det grekiska landskapet Arkadien på
Peloponnesos. Innevånarna, för hvilka samfälld
dyrkan af Athene Alea af ålder utgjorde det
sammanhållande föreningsbandet, voro kända såsom
ett mycket tappert folk. Med spartanerna lågo de
länge i fejd och nödgades till dem afstå en del
af sitt landområde. Dessa krig torde äfven hafva
föranledt anläggandet af den befästa staden
Tegea (»den skyddande»), efter hvilken landskapet
erhöll sitt namn. Sedermera ingingos fördrag,
hvilka tillförsäkrade tegeaterna en sjelfständig
och framstående plats inom det spartanska
vapenförbundet. I försvaret af Thermopylai (480
f. Kr.) deltogo tegeaterna med 500 och i slaget vid
Plataiai (479 f. Kr.) med 3,000 man. I peloponnesiska
kriget (431–404 f. Kr.) stod T. på Spartas sida
likasom sedermera under det korintiska (395–387
f. Kr.). Men vid Epameinondas’ segerrika uppträdande
mot Sparta bragtes det till affall och kämpade i
slaget vid Mantineia (362 f. Kr.) på thebanernas
sida. Ännu under de achaiska och aitoliska förbundens
tid hade staden Tegea betydelse såsom en vigtig
vapenplats. Ungefär 7 km. längre mot n. v. ligger den
nutida staden Tripolitsa, vid hvars uppbyggande det
forna Tegeas ruiner fått tjena såsom stenbrott. Bland
bibehållna forntidsminnen märkas förutom lemningarna
af en teater grundmurarna till Athene Aleas af
Skopas uppförda tempel, på sin tid den största och
praktfullaste tempelbyggnad på Peloponnesos (se
vidare Skopas). A. M. A.
Tegel, T., geol., namn på en kalkhaltig lera i
Wien-bäckenet. Se Tertiärsystemet.
Tegel (T. ziegel, af Lat. tegula, taktegel), formad
och torkad »sten», som tillverkas af lera och sand
(om s. k. slaggtegel se d. o.). Leran, som bör vara
ren från mull och svafvelkis, upptages om hösten,
lägges i »sträng», vattnas och omskottas samt får
ligga och frysa sönder under vintern, hvarefter
den blötes i vattenfyllda »lersumpar». Sanden bör
vara ren och skarpkantig (rundkornig hafssand är så
mycket olämpligare, som den är salthaltig, hvilket
medför fuktande väggar). Sedan leran rensats från
inblandade stenar o. dyl., ältas den i lerbråka
(lerqvarn) och blandas dervid med små portioner sand,
hvarefter massan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
