Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tarsia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Task, sjöv., en på sidan af ett rundhult
e. dyl. anbragt, öppen eller sluten, med skifva
försedd ledning för ett tåg eller en ketting. Är
ledningen öppen, kallas det lilla plan, som på
yttersidan skyddar skifvan, och genom hvilket den bult
går, omkring hvilken hon vrider sig, läpp. Finnes
ej skifva, utan blott en fast afrundning,
kallas hela den öppna ledningen endast »läpp».
R. N.
Taskkräfta, detsamma som krabbtaska (se d. o.).
Tasman, Abel Janszen, holländsk sjöfarare, f. i Hoorn,
Nordholland, sannolikt 1602 l. 1603, utsändes jämte
Quast af Van Diemen, guvernör i Nederländska Indien,
på en expedition till vestra delen af Stilla hafvet,
hvarunder de besökte Filippinerna, Boninöarna,
Japan och Formosa. På uppdrag af nederländska
ostindiska kompaniet företog T. 1642–43 från
Batavia en upptäcktsfärd till de australiska
farvattnen. Derunder stötte han i Nov. 1642 på
den sedan efter honom uppkallade ön Tasmanien (se
d. o.), som han endast i dess södra del undersökte,
och som han tog för en del af Australkontinenten. I
Dec. s. å. upptäckte han ett »bergigt land», som
han kallade »Staatenland» (Nya Zeeland), och der
ett försök till landstigning kostade flere af hans
män lifvet, och några af Tongaöarna samt undersökte
sedan Nya Britanniens arkipelag och sundet mellan Nya
Guinea och Djilolo. Om en tredje expedition (1644)
till norra och nordvestra kusterna af Australien,
hvarunder han bl. a. upptäckte Carpentariaviken,
äro underrättelserna mycket knappa. T. dog i Batavia
1659. Hans under den andra resan förda journal utgafs
i Amsterdam 1860. Bästa kännedomen om hans resor
vinnes genom R. H. Majors arbete »Early voyages to
Australia» (i Hakluyt-sällskapets publikationer).
Tasmanien (fordom Van Diemens land), britisk koloni,
består af en s. om Australiens fastland belägen ö,
skild från detta genom Basssundet, samt flere i n. och
s. ö. liggande öar (såsom King, Flinders, Cape Barren
och Clarke i n., Maria, Bruni m. fl. i s. ö.). Arealen
beräknas till 68,766 qvkm., deraf 64,644
qvkm. på hufvudön. Denna är nästan triangel- eller
hjertformig med den trubbiga spetsen vänd mot
s. Kusterna äro i allmänhet branta och flerestädes
djupt inskurna. Floderna vidga sig, långt innan de
nå hafvet, till smala fjordar, hvilka öka landets
tillgänglighet från sjösidan, och i s. ö. sträcka sig
flere halföar långt ut i hafvet. Öfverensstämmelsen i
den geologiska bildningen af Australiens södra del,
öarna i Bass-sundet och T. samt i deras flora och
fauna ådagalägger, att T. ganska sent blifvit skildt
från Australiens fastland, ehuru olikheten mellan de
tofshårige tasmanierna och deras australiska grannar
tyckes visa, att det skett före den yngre rasens
ankomst till norra sidan af Bass-sundet. Öarna
i detta bestå af granit liksom nordöstra T. och
Wilsons udde i Victoria. Granit finnes äfven
öfverallt på T. tillsammans med gamla paleozoiska
och metamorfiska bergarter. Platålanden såväl som
de högsta spetsarna bestå nästan uteslutande af dessa
formationer. Strzcelecki
har icke orätt skildrat T. som ett nät af
bergåsar, mellan hvilka små dalar och slätter äro
inneslutna. Många af dess skarpkantade ryggar bestå
af grönsten, dalarna af paleozoiska bildningar,
medan några af de högsta topparna äro krönta med
qvarts och syenit, såsom T:s båda högsta berg,
Ben Lomond i ö. (1,530 m.) och Cradle mountain
i v. (1,545 m.). Från de branta tinnarna af
Ben Lomond har man en öfverblick af de sällsamt
sammanslingrade och förgrenade bergskedjorna. Genom
de dystra afgrunder och klyftor, som de innesluta,
brusa bäckarna skummande fram. Vulkaniska bergarter
träffas öfverallt, men ingenstädes har man funnit
vulkankäglor eller lavaströmmar, såsom i södra och
östra Australien. I den centrala platån bilda de
af branta, vilda berg omgifna sjöarna Great lake
(110 qvkm) och Lake S:t Clair (40 qvkm.) reservoarer
för Derwent och dess bifloder. Andra större sjöar äro
Arthur och Echo, äfven dessa liksom många andra djupt
inbäddade mellan klipporna. T:s floder bära en helt
annan karakter än Australkontinentens. Närda af
källor och städse fyllda bergssjöar, brusa de med
oförminskad vattenmängd hela året om i sin djupa
bädd genom väldiga skogar och härliga ängar, stundom
störtande i skummande fall från afsats till afsats
ned till den smala mynningsviken, i hvilken deras
lopp i regeln vidgar sig långt från hafvet. Sådana
vikar äro på nordkusten Port Frederick, i hvilken den
af skimrande alunklippor infattade Mersey mynnar,
Port Sorell, Port Dalrymple, i hvilken Tamar
faller ut, på vestkusten Macquarie Harbour,
som upptager Gordon, på sydöstra Storm bay,
som upptager Derwent och dess biflod Jordan. På
detta sätt äro många af T:s floder farbara långa
sträckor från hafvet. Till följd af sitt insulära
läge och betydande höjd samt sin vattenrikedom har
T. ett klimat, som så väsentligt skiljer sig från
Australkontinentens, att ön ofta användes som kurort
för australiska kolonister. Visserligen nå Australiens
heta vindar icke sällan äfven dit, och sommarvärmen
stiger, ehuru sällan, till 38°C., men till följd af de
höga bergen och närheten till Antarktiska hafvet äro
nätterna alltid svala och angenäma. Medeltemperaturen
i staden Hobart, i sydöstra delen af T., uppgifves
för sommaren till 17°, för vintern till 8°C., men
qvicksilfret faller ofta under fryspunkten, och i
höglandet äro is och snö den kalla årstidens vanliga
följeslagare. Floran och faunan äro öfvervägande
australiska. Af något mer än 1000 arter blommande
växter äro endast 280 icke australiska. Skogarna
innehålla flere för skeppsbygge synnerligen
värdefulla trädslag. Faunan har några, endast till
T. inskränkta former, hvilka dock för ej länge sedan
funnos på fastlandet, nämligen pungvargen (Thylacinus
cynocephalus) och »djefvulen» (Sarcophilus ursinus),
hvilken sistnämnda förr, då han fanns i större mängd,
gjorde ofantlig skada på infödingarnas fjäderfä.
Till följd af öns bergiga och skogiga beskaf-het
är endast en ringa del odlingsbar. Öns vestra sida
är för fuktig, stormig och steril för anläggning af
nybyggen. Nästan alla farmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
