Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tarsia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelse af fartyg, som gingo på andra haf, till
andra trakter, t. ex. på Roda hafvet till Ofir (1
Kon. b. 22: 49).
Tarsled, socken i Elfsborgs län, Kullings
härad. Areal 1,507 har. 543 innev. (1889). Annex
till Herrljunga, Skara stift, Kullings kontrakt.
Tarsos l. Tarsoi (Lat. Tarsus) forntida hufvudstad
i landskapet Cilicien på Mindre Asiens södra kust,
belägen på ömse sidor om den för sitt klara och
kyliga vatten berömda floden Kydnos (Cydnus). T. var
under det forna persiska rikets dagar (6:te–4:de
årh. f. Kr.) residens för lydkonungar under
persisk öfverhöghet. Dess nationalitet synes vid
denna tid hafva varit öfvervägande semitisk. Sin
högsta blomstring nådde T. under Seleucidernas
välde (4:de–1:sta årh. f. Kr.), då en mängd greker
ditflyttade och der grundade en berömd filosofskola,
hvilken länge egde bestånd och förskaffade staden
anseende af ett bland den klassiska lärdomens
hufvudsäten. Efter Ciliciens förvandling till
romersk provins (63 f. Kr.) erhöll T. namn af en
s. k. »fri stad» och gynnades äfven i öfrigt af flere
romerska kejsare. Det är berömdt såsom aposteln
Paulus’ födelseort, och kejsar Julianus ligger
der begrafven. Det hade sedan att utstå upprepade
anfall af isaurer och andra barbarer och ödelades
under striderna mot de arabiske eröfrarna (6:te
årh.). Under den senare medeltiden var T. en folkrik
arabisk stad. Dess förfall börjar med det turkiska
herraväldet (senare hälften af 1400-talet). Det heter
nu Tersús, har ungef. 12,000 innev, och räknas till
vilajetet Adana. A. M. A.
Tarsus, anat. Se Tars.
Tarsus Tschai. Se Cydnus.
Tartaglia [-taljaj, Ital., »den stammande», en
stående mask i det italienska folklustspelet (commedia
dell’ arte), framställes vanligen i skepnad af en stor
och fet, med väldiga blå glasögon försedd betjent,
som, då han till följd af sin stamning har svårt
att uttrycka sina tankar, städse blir ursinnig på
sig sjelf och andra. T. plägar yttra de mest vågade
saker, hvarför också aktören, som framställer honom,
ej sällan får plikta med ett par dagars fängelse.
Tartaglia [-ta’lja], Nicolò Fontana, italiensk
matematiker, f. i Brescia omkr. 1500, undergick
vid fransmännens infall i Venezia 1512 en svår
misshandel, hvilken för framtiden qvarlemnade det
lyte, på grund hvaraf han erhöll sitt tillnamn (»den
stammande»). Han uppträdde som lärare i matematik
i Verona och Piacenza, sedermera i Venezia, der
han afled 1559. T. egde stor färdighet i fråga
om lösning af algebraiska problem och ådagalade en
anmärkningsvärd mekanisk uppfinningsförmåga. Han vann
sin förnämsta ryktbarhet genom sin lösning af kubiska
eqvationer, hvarvid han sjelfständigt återfann och
fullföljde Ferros upptäckt (se art. Kubisk). Med
anledning deraf invecklades han i en häftig strid
med Cardano och dennes lärjunge Ferrari. T. utgaf
flere omfångsrika arbeten, af hvilka några utkommit
i nya upplagor. Bland dessa må särskildt nämnas Nova
scientia (1537), Quesiti
ed invenzioni diverse (1546) och General trattato di
numeri et misure (1556–60). Hans Opere utgåfvos
samlade 1606. G. E.
Tartan (Ital. och Sp. tartana; af arabiskt ursprung),
ett litet Medelhafsfartyg med två master och bogspröt,
förande ett stort sprisegel och derofvanför stundom
ett rå-toppsegel, ett eller flere förstagsegel samt en
sprijäck. De minsta tartanerna äro odäckade samt hafva
endast en mast, ett sprisegel och en klyfvare. R. N.
Tartan (Eng. tartan, Fr. tiretaine), skotskt rutigt
ylletyg, å hvilket rutorna bildas af olikfärgade och
olika breda strimmor, som korsa hvarandra. Tartan är
ett urgammalt material för de skotske högländarnas
nationella plaid. Hvarje clan hade sitt egendomliga
mönster dera.
Tartaren, underjorden. Se Tartaros.
Tartarer och Tartariet, fordom allmänt brukade,
men oriktiga former för tatarer och Tatariet.
Tartaros l. Tartara (Lat. Tartarus, Tartara),
Grek. mytol., »Tartaren», den djupast belägna
delen af underjorden (Hades), dit Zevs nedstörtat
de besegrade titanerna och andra urtidens vidunder
för att hålla dem fångna i evig natt. Äfven hotar
han att der innesluta hvarje annan gud, som visar
motspänstighet mot hans herravälde. Platsen beskrifves
af Homeros såsom tillsluten medelst jernportar och en
koppartröskel. Dess läge säges vara lika djupt under
Hades, som himmelen höjer sig öfver jorden. Först
i en senare tid utbildade sig föreställningen om
T. såsom ett pinorum, till hvilket de brottslige
efter döden förvisades. Virgilius låter Aeneas
under sin vandring genom underjorden komma till ett
vägskel, der den högra vägen leder till Elysium,
de saliges boning, den venstra till T., de fördömdes
eviga pinorum. Detta beskrifves såsom omgifvet af en
tredubbel mur, kringflutet af eldfloden Phlegethon
och bevakadt af furien Tisiphone. – T. nämnes i
de teogoniska sagorna äfven såsom person och säges
då vara en son af Etern och Jorden samt fader till
Tyfoevs, giganterna och Echidna. A. M. A.
Tartarus, ett redan i 11:te årh. begagnadt namn på rå
vin-sten. Sannolikt är ordet bildadt af Arab. tártar,
som lär betecknat bottenfällning, och med »tartarus»
betecknade ock Paracelsus fällningar ur hvarjehanda
animaliska vätskor, liksom detta namn äfven tillades
flere slags beredningar ur och genom vin-sten (se
d. o.), O. T. S.
Tartessos (Lat. Tartéssus). Se Tarsis.
Tartini, Giuseppe, italiensk violinist och
musikteoretiker, f. i Pisano 1692, d. i Padua 1770,
skulle först blifva prest, derefter jurist, men
egnade sig i stället åt musik och fäktkonst. Sedan
han i hemlighet gift sig med en slägting till
kardinal Cornaro, måste han rymma undan kardinalens
förföljelser till ett kloster i Assisi, hvarest
han under två år träget studerade musik, till dess
kardinalen blifvit försonad och T. fick återvända
till Padua. Efter att hafva hört violinisten Veracini
tillbragte han en tid i Ancona med att fullkomna
sitt eget violinspel, och det var då (omkr. 1714)
han skall hafva gjort den fysiskt och musikaliskt
vigtiga upptäckten af kombinationstonerna (näml. af
den art, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
