Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tapirbark ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verksamma från slutet af 1600- till midten af 1800-talet. Den
förnämste var den äldste af dem, Nicolas Henri
T. (1674–1749), lärjunge till Audran och medlem
af franska konstakademien. Han efterlemnade
en mängd arbeten (bland dem Adam och Eva, efter
Domenichino), utförda med en blandning af fria streck
och sgraffering. Till denna slägt hörde äfven den
franske läkaren Auguste Ambroise T. (se nedan),
som var son af kartgravören Ambroise T. (1788–1841).
Tardieu [-diö], Jules Romain, fransk
novellförfattare, f. 1805, d. i Paris 1868, blef
1837 delegare i förlagsbokhandeln Renouard i Paris
och öppnade 1857 i eget namn en ny affär af samma
slag. Af hans täcka och intagande noveller, utgifna
under psevdonymen J. T. de Saint Germain, hafva
åtskilliga blifvit öfversatta till svenska. Bland
de förnämsta i obunden form må nämnas Pour une
épingle (1856), Mignon (1857), Lady Clare (1858),
Laveilleuse (1859) och Le chalet d’Auteuil (1862) samt
bland dem i bunden form Les roses de Noël (1859).
J. M-r.
Tardieu [-diö], Auguste Ambroise, fransk läkare,
tillhörande den ofvan nämnda konstnärsslägten T.,
född i Paris 1818, blef med. dr 1843 och professor i
rättsmedicin vid medicinska fakulteten i Paris 1861
samt var sedan 1867 president i »Comité consultatif
d’hygiène publique». Han dog i Paris 1879. T. var en
af sin tids mest betydande rättsläkare. En omfattande
praktisk erfarenhet, grundad på ett mångsidigt och
ytterst rikhaltigt material, satte honom i stånd att
utveckla en betydande skriftställareverksamhet. Jämte
ett stort antal afhandlingar i »Annales d’hygiène
publique et de médecine légale» utgaf han många
arbeten af större omfattning, såsom De la morve et
du farcin chronique chez l’homme (1843), Manuel de
pathologie (1848, flere uppl.), Dictionnaire l’hygiène
publique et de salubrité (1852–54; ny uppl. i 4 bd
1862), Etude médico-légale sur l’avortement (1856),
Étude médico-légale sur les attentats aux moeurs
(1857), Ét. méd.-lég. et clinique sur l’empoisonnement
(med Roussin, 1867), Ét. méd.-lég. sur l’infanticide
(1868), Ét. méd.-lég. sur la folie (1872),
Ét. méd.-lég. sur la pendaison, la strangulation, les
suffocations (1870), Ét. méd.-lég. sur les maladies
produites accidentellement ou involontairement
(1879) och Étude sur les blessures (s. å.). »T:s
hufvudstyrka ligger i kasuistiken och hans
förnämsta förtjenst i meddelandet af de af honom
sedda och bedömda fallen samt i hans framställning
af derur deducerade erfarenhetssatser. En djupare
undersökning af rättsmedicinska frågor, specielt den
experimentella pröfningen af dem, var mindre hans
sak.» R. T-dt.
Tardigrada. Se Spindeldjur, sp. 252, och Trögdjur.
Tarent (Lat. Tarentum, Grek. Taras), det
nuv. Taranto, en ursprungligen grekisk stad i
södra Italien vid nordligaste hörnet af den rymliga
Tarentinska hafsviken i en bördig och af naturen på
allt vis gynnad trakt. Enligt sägnen skall T. hafva
grundlagts år 707 f. Kr. af
parthenier (se d. o.) från Sparta under ledning af
en viss Falantos. Blomstrande handel och näringslif
gjorde T. till en af de rikaste och mäktigaste
grekiska städerna i det s. k. Stor-Grekland. Berömd
var bland dess produkter i synnerhet den tarentinska
purpurn, hvilken ansågs stå tillbaka endast
för den tyriska. Med rikedomen följde yppighet
och njutningslusta, och T. var beryktadt för sina
vekliga seder. Mot de närboende, italiska folken hade
tarentinerna att bestå hårda strider, men lyckades
häfda sitt oberoende, till dess de 281 f. Kr. råkade
i krig med romarna. Till sitt bistånd kallade de
konung Pyrrhos (se d. o.) i Epirus. Men sedan denne
efter vexlande krigslycka återvändt till sitt land,
måste staden gifva sig under romerskt välde (272
f. Kr.). Under andra puniska kriget intogs den af
Hannibal (212 f. Kr.), men återeröfrades 209,
hvarvid 30,000 af dess innevånare såldes till
slafvar. År 123 f.Kr. förlades dit en romersk
militärkoloni under namn af Colonia Neptunia (emedan
Neptunus l. Poseidon alltid betraktats såsom stadens
skyddsgud). Efter Vestromerska rikets fall (476)
var T. skiftevis utsatt för goters, langobarders
och saraseners anfall. Robert Guiscard eröfrade
det 1063. Hans son Boemund var furste af T.
A. M. A.
Tarent, prinsar af. Se La Trémoiile 2.
Tarent, hertig af. Se Macdonald.
Tarentini ludi (Terentini ludi) kallades i det forna
Rom lekar eller spel, som firades å en plats på
Marsfältet, benämnd Tarentum (Terentum). En sabinsk
landtman vid namn Valesius (Tarentinus) skall på
denna plats hafva märkt rök uppstiga ur jorden
och vid gräfning funnit ett altare, hvarefter vid
detta offer anstalts åt Dis och Proserpina. Ur detta
ursprungliga slagtoffer skola sedan de sekularspel
hafva uppkommit, hvilka i Rom lära firats 4 (riktigare
2) gånger före Augustus. Denne lät anställa sådana
år 17 f. Kr., hvarvid särskildt den palatinske
Apollo hyllades, likasom ock Diana. Horatius
skref vid detta tillfälle en festsång. Under
kejsaretiden höllos sedermera flere dylika spel.
R. Tdh.
Tarentum. Se Tarent och föreg. art.
Target [tarsjä’], Gui Isau Baptiste, fransk jurist
och politiker, f. 1733, d. i Paris 1806, blef advokat
vid parlamentet 1752 och tillvann sig stort anseende
genom det lysande sätt, hvarpå han uppträdde i
åtskilliga beryktade domstolsförhandlingar. Utom
en ovanlig juridisk sakkännedom egde han en öppen
blick för politiska och sociala missförhållanden,
hvilka han, när hälst han kunde, skoningslöst
blottade. Sålunda skref han bl. a. 1771, vid
upplösningen af parlamentet, mot rikskansleren Maupeou
Lettre d’un homme à un autre homme sur l’extinction
de l’ancien parlement et la création du nouveau och
till försvar för de reformerte, som vid den tiden
icke egde religionsfrihet i Frankrike, Mémoire
sur l’état des protestants en France (1787). Dessa
skrifter befordrade utan tvifvel äfven hans val till
ombud för tredje ståndet i den förestående riksdagen
(1789). I folkförsamlingen tog han ofta till ordet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
