Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tandrot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läror väckt ur sin dogmatiska slummer, och hans
hufvuduppgift blef derefter att söka besvara
den frågan: hur äro syntetiska omdömen a priori
möjliga? Vid lösningen af detta problem utgick
han från det antagandet att all kunskap uppkommer
genom två faktorer: å ena sidan det innehåll,
som blir oss gifvet genom inverkan utifrån, från
tinget i sig, å andra sidan det, som gifves oss
genom de i vårt medvetandes natur grundade former,
i hvilka vi nödvändigt måste fatta tingen, och som
derför ega objektiv giltighet, så länge fråga är om
mensklig erfarenhet. Till dessa former räknar man
äfven tänkandets eller förståndets kategorier. Dessa
ega följaktligen objektiv giltighet med afseende på
mensklig erfarenhet, men längre än till denna kunna de
icke utsträckas. Om tingen i sig, om en osinnlig verld
öfver hufvud, hafva vi ingen kännedom; på denna få vi
ej tillämpa vårt tänkandes lagar. Ehuru visserligen
Kants närmaste efterföljare bidrogo till frågans
vidare lösning, var det dock Hegel förbehållet att med
vida större bestämdhet och klarhet än någonsin förr
häfda tankens objektiva giltighet. Han gjorde detta
genom att fullständigt bryta med Kants lära om ett
för tanken otillgängligt ting i sig och i stället
lära, att det just är tanken, som konstituerar
all sann verklighet. Denna tanke fattades dock af
Hegel såsom en ursprungligen abstrakt princip, som
skulle ligga till grund för verldsutvecklingen samt
först i och genom henne erhålla verklighet eller
konkretion. Boström upptog visserligen den strängt
idealistiska grundtanken i Hegels verldsåsigt, men
för honom var det en afgjord sak, att tanken är till
endast hos det tänkande subjektet, och att om,
såsom visserligen enligt honom är förhållandet,
i tanken den sanna verkligheten företrädesvis är
gifven, så har detta sin grund deri att tanken
är ett uttryck för personlighetens fullkomliga
sida. Tankens objektivitet måste återföras till den
sanningen att all verklighet utgöres af personer och
deras bestämningar, och att någonting följaktligen
är mer aktuelt verkligt, i den mån det eger mer
af egentlig personlig bestämdhet. Detta hindrar
dock ej, att menniskans tanke till följd af hennes
ofullkomlighet är abstrakt och följaktligen kan
fatta endast vissa sidor hos verkligheten, ej
verkligheten i det hela, utan behöfver kompletteras
af erfarenheten och de konkretare, men mindre klara
förnimmelseformerna i det hela. Emellertid visar sig
för Boström sjelf en viss svårighet att i utförandet
af sina läror frigöra sig från objektiv idealism. –
Vetenskapen om den menskliga tankeverksamheten
kallas logik (se d. o.). L. H. Å.
Tankebyggare (Tankebyggarorden), ett vittert ordenssällskap,
som stiftades i Stockholm 1753 af sekreteraren i
utrikesexpeditionen K. F. v. Eckleff (ifrig frimurare)
och före årets slut räknade 34 medlemmar, bland hvilka
skaldinnan fru Nordenflycht samt skalderna Creutz och
Gyllenborg äro de ryktbaraste. Vidare märkas bröderna
Israel och Karl Torpadius, A. G. Leijonhufvud och
J. Fischerström. Samfundet bar prägeln af på en
gång hemlig orden och akademi. Man antog valspråk
jämte ordensnamn (fru Nordenflycht: Uranie, Gyllenborg: Trofast,
Creutz: Mellan väg o. s. v.), och man uppställde
prisfrågor. De föredragna vitterhetsalstren utgåfvos
under titeln Våra försök (3 del., 1753–55). Samlingen
innehåller frispråkiga satirer (mest af Gyllenborg),
riktade mot åtskilligt gammalmodigt, vacker idyllisk
poesi (Creutz’ »Sommarqväde» och »Elegie» m. m.),
högstämdt retorisk didaktik samt betydligt frivola
småstycken. Nit för tidehvarfvets »upplysning»
framträder. Språkformen är i allmänhet tung och
ovig. Inom sällskapet bildades ett centralkotteri
(fru Nordenflycht jämte hennes närmaste krets),
som lät trycka Witterhets arbeten, utgifne af et
samhälle i Stockholm (2 del., 1759–62), hvari många
stycken ur »Våra försök» återfinnas omarbetade och
förädlade samt många nya och märkliga finnas införda
(deribland Creutz’ »Atis och Camilla-» och »Daphne»,
Gyllenborgs »Vinterqväde», fru Nordenflychts
»Fruentimrets försvar» och »Tåget öfver Bält»),
Med denna publikation tog svenska poesiens språk
ett mycket stort steg framåt i välljud och fritt
behag. 1763 sönderföll T.-orden, i det att fru
Nordenflycht dog och Creutz beordrades till Spanien.
Tankeform, log., form eller sätt för den menskliga
tanken eller tankeverksamheten samt till följd deraf
äfven för det af menniskan tänkta. Då menniskan
i och med sin tanke (se d. o.), för såvidt den
är en verklig sådan, förnimmer och fattar den
sanna verkligheten, blifva tankeformerna äfven den
sanna verklighetens former eller uttryck för denna,
såvidt menniskan skall klart fatta verkligheten. Som
emellertid menniskan endast delvis kan göra detta,
äro äfven hennes tankeformer endast ofullständiga
uttryck för verkligheten, i det de endast från
vissa sidor angifva dennas väsende, m. a. o. äro
abstrakta. Då tänkandet måste dels konstituera
väsentliga enheter, dels angifva sammanhanget
mellan dessa, dels ändtligen utgöra ett inom sig
slutet helt, blifva tankeformerna väsentligen
trenne: begrepp, tankens enkla element, omdöme,
hvarigenom dessa element sammanbindas med hvarandra,
och slutledning, hvarigenom ett helt uppkommer.
L. H. Å.
Tankelagarna (Lat. principla cogitationis), log.,
kallas de lagar, som normera och reglera den menskliga
tankeverksamheten och dermed naturligen äfven det
tänkta. Tankelagarna ära s. k. teoretiska lagar
(se Lag 1), d. v. s. det är icke menniskans pligt
att efterlefva dem, såsom fallet är med t. ex, den
moraliska lagen. Följer menniskan en tankelag, då är
hennes förnimmande ett tänkande; gör hon åter icke
detta, så följer hon i stället lagen för någon annan
art af förnimmande, t. ex. fantasien. I förra fallet
är det, som hon förnimmer, tankar; i det senare är det
deremot något annat, exempelvis fantasier. Oriktigt
är derför att gifva någon tankelag formen af ett bud
eller en föreskrift att tänka så eller så. Den åsigt,
som man bildar sig om tankelagarnas betydelse för
objektiv kunskap, beror tydligen på huru man fattar
förhållandet mellan tänkandet och verkligheten (jfr
Tanke). Träffande har Kant sagt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
