Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallad skölden. Kottarna hos Pinus-arterna behöfva 2–3
år för sin utveckling. Af de svenska barrträden hör
endast tallen, Pinus sylvestris L., till detta slägte
och bildar, såsom bekant, milsvida skogsbestånd
(i synnerhet i Dalarna och Norrland), hvilka tyvärr
numera äro på många håll svårt afverkade. I öfriga
delar af landet finnas endast undantagsvis några
större skogar qvar, bland hvilka en stor del nu
tillhör svenska staten. I Europa finnas af detta
slägte ytterligare 13 arter, bland hvilka söderns
ofta omtalade pinie, P. Pinea L., utmärker sig genom
sin högresta stam, hvilken i toppen utbreder en mera
vid än hög krona. Cembratallen, P. Cembra L., finnes
utbredd i södra Europas alptrakter, men dess egentliga
hemland torde vara norra Ryssland och Sibirien, i
hvars kalla nejder den blir en lågväxt buske. Dess
ganska stora frön äro stärkelserika och kunna, liksom
piniens »kärnor», förtäras samt utgöra i Ryssland och
Sibirien under nödår ett välkommet näringsmedel. Flere
arter finnas i Asien, och äfven Amerika har ett större
antal pinus-former, bland hvilka den kaliforniska
P. lambertiana Dougl. är bekant för sin afsöndring
af ett sockerartadt ämne, ett slags »manna»,
som af infödingarna fortäres. Många Pinus-arter
(t. ex. cembratallen och den för sina långa barr
utmärkta weymouths-tallen, P. strobus L.) odlas
såsom prydnadsträd i parker och trädgårdar. De flesta
tallarter lemna ett förträffligt virke, och furuvirke
utföres från den skandinaviska norden i stora massor
till nästan alla verldens land. Af dessa trädslag
erhållas för öfrigt många vigtiga produkter, såsom
terpentin (flere slag), ljust harts (resina flava)
och kolofonium. Af den svenska tallen erhållas
tallstrunt, skogsull, tallbarrsolja, tjära, beck och
beckolja. För tallen skadliga insekter äro tallflyet,
tallspinnaren, tallspinnarestekeln och tallstekeln
(se dessa ord). Jfr Abies, Canada-balsam, Ceder,
Lärkgran och Terpentin. O. T. S.
Tallahassee [-si], hufvudstad i nord-amerikanska
staten Florida, genom jernväg förenad med den vid
Mejikanska viken liggande hamnen S:t Marks. Staden
anlades 1824 och hade 2,494 innev. 1880.
Tallard [-lar], Camille, grefve, marskalk af
Frankrike, f. 1652, d. 1728, började sin bana under
Condé och Turenne i Nederländerna och Elsass. Han
blef redan vid 26 års ålder generalmajor och 1708
marskalk. S. å. fick han befäl i Elsass, då han
intog Landau, och 1704 förde han 30,000 man öfver
Schwarzwald samt förenade sig med kurfurstens af
Bajern armé, men hade hufvudsakliga skulden till
den förenade arméns nederlag vid Höchstädt (d. 13
Aug. s. å.), der han blef fången. Efter sin återkomst
från fångenskapen, 1712, blef han icke vidare använd.
C. O. N.
Tallbarrsbad. Se Bad, sp. 1418.
Tallbarrsextrakt. Se Skogsull.
Tallbarrsolja. Se Skogsull.
Tallberg, Axel, etsare, f. 1860, utbildade sig först
vid konstakademien i Stockholm, der han egnade sig
åt landskapsstudier och i synnerhet åt utsigter i
aqvarell. Sedermera har
han öfvergått till etsning, har gjort flere konstresor
för sin vidare utbildning och bosatte sig 1889
i England. Hans större blad, exempelvis Liktag å
romerska Campagnan (1884) och Utsigt vid Prestnibble
(1886), äro hållna i ett ganska bredt manér och
vittna om verklig begåfning, men synas äfven väl
litet genomarbetade. Dock äro hans senaste arbeten,
t. ex. det för »Föreningen för grafisk konst» 1888
utförda bladet Engelsk landskyrka, omsorgsfullare
och med större konstnärlig finhet utförda. T. har
äfven etsat porträtt, bl. a. af etsaren A. H. Hägg
(1889). -rn.
Tallbitslägtet, Corythus, Pinicola, zool., tillhör
familjen finkartade foglar inom tättingarnas
ordning och foglarnas klass. Det skiljer sig från det
närstående domherreslägtet företrädesvis derigenom att
näbben vid basen är mera hög än bred samt att stjerten
i spetsen är urnupen. Af de tre kända arterna tillhör
en Sveriges fauna, nämligen C. enucleator, tallbiten
(»dumsnuten», äfven kallad »nattvakan» och vakan; se
derom E. Bergströms studie »Ornitologi och vitterhet»
i hans bok »Litteratur och natur», 1889). Liksom hos
korsnäbbarna är hos tallbiten färgen mycket olika
efter ålder och kön. Efter första ruggningen erhålla
hannarna en mer eller mindre orangegul drägt och
först vid följande ruggning den definitiva tegelröda
färg, som utmärker den könsmogne hannen. Honans
färgteckning är öfvervägande grågul. Hos båda könen
hafva de svartaktiga vingarnas armpennor och större
täckfjädrar hvitaktiga kanter. Längd 22 cm. Under
fortplantningstiden lefver tallbiten i nordligaste
Sveriges barrskogar och uppträder endast om vintrarna
i landets sydligare delar. Hans föda består af
hvarjehanda frukter, bär (synnerligen rönnbär) och
frön. Boet, förfördigadt af fina qvistar och strån,
finnes i täta barrskogar och innehåller 3–4 ljusgröna,
med bruna och svarta fläckar försedda ägg. L-e.
Tallbocken l. skomakaren, Lamia sutor L.,
zool., är en art bland de långhornade skalbaggarna
(Longicornia], hvilken står nära »timmermannen» (se
Lamia). Tallbocken är svart eller svartgrå, med små,
gulaktiga, håriga fläckar. Småskölden (skutellen)
har en hjertlik, gulhvit fläck. Täckvingarna äro
öfverallt tätt och likformigt punkterade samt
försedda med flere gråhvita hårfläckar. Hos hannen
äro antennerna l. pannspröten mer än dubbelt längre
än kroppen, hos honan blott obetydligt längre
än kroppen och tecknade med hvita ringar. Längd
omkr. 2,5 cm. Tallbocken förekommer tämligen allmänt
i tallskogar, men åstadkommer icke någon större skada.
O. T. S.
Talleyrand [tallra’ng], fransk adlig ätt, en yngre
gren af den slägt, som till 1390 innehade det
suveräna grefskapet Périgord (se d. o.), har sitt
namn efter en gård inom nämnda grefskap och leder
sina anor tillbaka till en Boso, grefve af Marche
(900-talet). Den förste, som bar namnet T., var Hélie
de T. (omkr. 1100). De nu blomstrande två grenarna
(en hertiglig och en greflig) af ätten
Talleyrand-Perigord härstamma från Daniel Marie Anne de T., furste
af Chalais (d. 1745), fader till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
