Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taipale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt dessa gifves en regelbunden form genom huggning,
antingen för hand med en knif eller med maskiner,
inrättade så, att skiffern klippes, hvarvid ända
till 4,000 skifferpannor kunna tillverkas på en
dag. Skiffer-industrien har inom Europa nått sin
största utveckling i Wales, der den bedrifvits under
århundraden och f. n. sysselsätter omkr. 15,000
arbetare samt lemnar en årlig produktion af
ungefär 24 mill. kr. värde. Stora skifferbrott
finnas i Frankrike (vid Angers och Paligny i
dep. Maine-et-Loire samt i Ardennerna), i Belgien
(nära Neufchateau i Luxemburg), i Tyskland (Nassau,
Würtemberg, Westfalen och Sachsen), i Österrike (nära
Olmütz i Mähren m. fl. st.), i Italien (nära Genua,
i Toscana och flerestädes). Äfven i Amerika finnas
stora skifferbrott. I Norge brytes takskiffer på en
mängd ställen och särskildt en förträfflig sådan i
Valders. I Sverige har takskiffer tillverkats af grå
glimmerskiffer vid Tjufkil i Bohus län och Glafva
i Värmland, af qvartsitskiffer vid Mo i Jämtland,
af hälleflintskiffer vid Fredriksberg i Småland, af
svart och svartgrå lerskiffer vid Hällan, Halängen
och Källsviken i Dalsland, i trakten af Långban i
Värmland samt vid Grythyttan i Vestmanland. Numera
tillgodogöres den i nämnvärd utsträckning endast
vid Hällan och Grythyttan. Takskiffern från dessa
ställen är i allmänhet af god beskaffenhet, men
tjockare och tyngre än den engelska och den franska.
Hj. L.
Takstol. Se Tak.
Takt (af Lat. tactus, vidrörande,
känsel). 1. (Fr. tact) Finkänsligt väsende eller
beteende, urskilning, instinktlik säkerhet i att
inse hvilket uppförande höfves alltefter personer och
omständigheter samt att handla i enlighet dermed. –
2. Musikt. (Fr. mesure), ursprungligen de afmätta
slag med handen eller med en staf, genom hvilka
dirigenten reglerar ett tonstyckes utförande. I
mensuralmusiken markerades sålunda längden af en
semibrevis (vår heltakt), hvarför namnet takt äfven
öfverflyttades på denna tidsenhet. I den nyare
musiken sammanfattas under namnet takt vanligen
minst två eller tre taktslag, nämligen ett nedslag
(thesis, stark taktdel) och ett eller två uppslag
(arsis, svag taktdel). Taktarten tecknas vid styckets
början genom ett bråktal, hvari nämnaren angifver
hvad slags noter räknas såsom taktdelar och
täljaren huru många af dessa räknas till en takt. Så
uppstå till en början de enkla takterna (2/4, 3/4, 2/8,
3/8 o. s. v.) samt sedan, genom fördubbling eller
sammanslagning af dessa, de sammansatta takterna (4/4,
6/4, 5/4, 9/8, 12/16, o. s. v.), 4/4-takten eller »heltakten»
(som fylles af en helnot, [cirkel]) tecknas dock ej i
bråkform, utan medelst bokstafven C, som egentligen
är en lemning från mensuralmusikens halfcirkel,
utan prick i midten, hvarigenom der antyddes, dels
(medelst halfcirkeln) att brevis sönderdelades i två
semibreves, dels (medelst frånvaron af prick) att
äfven semibrevis sönderföll i två minimae, då deremot
tredelningen af brevis tecknades med hel cirkel och
tredelningen af semibrevis med en prick uti cirkeln
eller halfcirkeln. Bråket eller bokstafven kallas
taktföreteckning eller takttecken, dirigentens
staf taktpinne (T. taktstock), hans verksamhet
taktering. Takterna begränsas genom taktstreck,
som dragas lodrätt öfver notsystemet straxt framför
den starkaste taktdelen (thesis). De blefvo ej
vanliga i notskriften förr än efter 1600, men
användes långt förut i tabulaturerna för orgel
och luta. Taktdelarnas längd kan bestämmas genom
taktmätare (se Metronom). Tvådelad takt
kallas jämn, tredelad ojämn eller trippeltakt. Fem-
och sjudelningar äro mera sällsynta. Jfr Rytm. –
3. Krigsv. (Fr. cadence, pas), dels den likformiga
rörelsen af en trupp till fots, hvarvid alla
man samtidigt nedsätta samma fot i marken,
dels rörelsehastigheten såväl till fots som till
häst. Taktmässig marsch användes redan af greker
och romare, men föll i glömska under medeltiden
och återupptogs först af spaniorerna i Italien vid
15:de århundradets slut. Med införandet af ordnade
öfningar under 1600-talet kom den åter till mera
allmän användning. Under långa marscher på landsväg
samt vid rörelse i bruten mark och i spridd ordning
erfordras vanligen icke taktmässigt steg, hvilket åter
eftersträfvas vid öfriga tillfällen. – Rörelsetakterna
äro till fots vanlig marsch, med 114–120 steg i
minuten (under 18:de årh. var takten nere ända
till 70–80 steg), och språngmarsch, med 150–170,
till häst nästan öfverallt skridt, med 125–150 steg
(100–115 m.), traf, med 300 steg (225 m.), galopp,
med 500 steg (375 m.), allt i minuten, och fyrsprång.
2. A. L. 3. C. O. N.
Taktik (Grek. taktike, konsten att uppställa
en här till strid), den del af krigskonsten, som
sysselsätter sig med läran om truppernas användande
i och för striden; figurl.: sätt att gå till väga i
allmänhet. Taktiken omfattar grunderna för truppers
uppställning, rörelser och strid, hvad beträffar
såväl enskilda vapen som större afdelningar, ända
till arméer, sammansatta af alla vapen. Man indelar
taktiken dels i formel l. elementartaktik, hvarmed
man förstår grunderna för de olika vapenslagens
användande, utan hänsyn till marken eller
yttre omständigheter, och i använd taktik, hvari
innefattas användningen med hänsyn till fiende och
terräng af trupper, sammansatta af olika vapenslag,
dels efter vapenslagen i infanteri-, kavalleri- och
artilleritaktik, dels äfven efter de olika slagen af
verksamhet i marschtaktik, stridstaktik o. s. v.,
dels slutligen, i lägre l. vapenslagens taktik och
högre taktik (i den förra behandlas hvarje vapen för
sig, äfven med hänsyn till fiende och terräng, i den
senare de större truppafdelningarna med alla vapen
förenade). Taktiken i sin helhet innefattar truppernas
organisation för striden samt marscher, bevakning,
hvila och strid, i hvad rör såväl mindre afdelningar
som hela arméer. Den större taktiska skickligheten
hos befälet att anordna och leda striden samt hos
trupperna, så höga som låga, att på verksammaste sätt
ingripa och, då befallningar uteblifva, handla i den
högre ledningens anda bidrager i väsentlig mån till
segern. Jfr Fotfolk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
