Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synkretistiska striden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för framställning af synålar tjenar vanligen
ståltråd, för simplare sorter jerntråd, som genom
cementering under processens förlopp förvandlas till
stål. Fabrikationen tillgår i hufvudsak på följande
sätt. Först sönderklippes ståltråden till nålämnen,
hvilka hvardera äro dubbelt så långa som den blifvande
nålen. Denna operation utföres på så sätt, att tråden
upphasplas på en vinda till buntar, hvilka sedan med
en klippmaskin sönderskäras. Då trådämnena, skaften,
vanligen äro böjda, måste de rätas eller »riktas». För
detta ändamål lägger man 5,000–6,000 ämnen i en
bunt och skjuter ett par starka jernringar öfver
dem. Sedan buntarna lindrigt glödgats, pressas de
mellan ett par stålplåtar. De rätade nålämnena blifva
derefter spetsade genom slipning på små slipstenar,
som göra ända till 4,000 hvarf i minuten. Detta arbete
utföres antingen för hand (en öfvad arbetare lär
kunna slipa ända till 100,000 nålar pr dag), eller
ock medelst maskiner, hvilka kunna utföra nära tre
gånger så mycket arbete. Sedan nålämnena i en annan
slipmaskin blifvit på midten befriade från oxidhinna,
införas de i en prägelmaskin, som utstansar
hufvudformen af nålhufvudena och nålögonen. De
utstansade nålämnena blifva i en stickmaskin
försedda med ögon. Sedan ämnena derefter befriats
från alla ojämnheter, brytas de midt i tu, och de
enkla nålarna afrundas på brytningsstället. Sedan
härdas nålarna genom glödgning och afkylning i kallt
vatten eller olja. I fall de äro af jerntråd, måste
jernet förvandlas till stål, hvilket tillgår på det
sätt, att nålarna inpackas i en degel tillsammans
med en härdningssats, som vanligen är en blandning af
träkolsstybb och benkol, hvarefter degeln tilltäppes
och glödgas. Det ännu glödande innehållet nedsänkes
sedan i vatten. Genom härdning blifva nålarna dels
alltför spröda, hvarför de genom lindrig uppvärmning
göras mjukare, dels i många fall krokiga, hvarför
de krokiga exemplaren utgallras. Sedermera vidtaga
skurningen och poleringen, livilka båda processer äro
mycket mödosamma och tidsödande. De genom skakning i
en låda parallelt lagda nålarna hoppackas tillsammans
med skarp sand eller smergel, olja och såpa i fasta
linnepackor, af hvilka 12 stycken samtidigt behandlas
i den s. k. skurqvarnen, som liknar en vanlig
mangel, i det en med stenar belastad skifva rullar
nålcylindrarna fram och åter. Denna operation upprepas
8–10 gånger, medan nålarna inpackas i allt finare
slipmaterial. Efter slipningen sorteras nålarna,
hvarvid brutna eller på annat sätt skadade nålar
aflägsnas; derefter brynas och poleras de oskadade,
hvarjämte nålögat urrundas för att förekomma trådens
sönderskärning. Många nålar äro omkring ögat försedda
med en blå anlöpning, hvilken åstadkommes genom
särskild upphettning på detta ställe samt har till
syfte att göra nålen derstädes mjukare och mindre
spröd.
Syon, Syonhouse. Se Sion, kloster.
Syphax, konung öfver massesylierna i vestra
Numidien, blef under andra puniska kriget
(218–201 f. Kr.) vunnen som bundsförvant af romarna,
men öfvergick inom kort till kartagerna,
som det föregifves i anledning deraf att han
af de senares fältherre Hasdrubal erhöll dennes
med Masinissa förlofvade dotter Sofonisbe till
äkta. År 203 anfbllo Hasdrubal och S. den romerske
fältherren Scipio, som öfvergått till Afrika, men de
blefvo slagna. Den senare togs till fånga och dog i
fängelse. Jfr Masinissa.
Syr, Nord. mytol., ett af gudinnan Fröjas binamn.
Syra (fordom Syros), ö i Egeiska hafvet, bildar
med Mykonos och några smärre öar eparkien S. i
grekiska nomarkien Cykladerna. Areal omkr. 80
qvkm. Omkr. 33,700 innev. Ön var fordom fruktbar,
men har, sedan dess skog sköflats, förlorat sin
alluvialjord och är nu en kal eller af kort gräs
bevuxen klippa. Handel och skeppsbyggeri idkas äfvensom
tillverkning af läder m. m. Nedanför den på en höjd
belägna gamla staden Syra (omkr. 4,400 innev.) ligger
öns hufvudort, den vigtiga hamnen Hermupolis (se
d. o.).
Syra, bot. Se Rumex.
Syra, kem., kallas i allmänhet en vätehaltig förening,
som kan utbyta väte mot positiva radikaler och dervid
ger salter. I kemiens barndom kallade man alla ämnen
med sur smak för syror och trodde, att deras sura
egenskaper berodde på en i alla syror förekommande
gemensam »sur princip» eller en hypotetisk
»ursyra». Under det flogistiska tidehvarfvet ansåg
man syrorna som svafvel eller fosfor, som blifvit
beröfvade flogiston. Sedan Scheele och Priestley
upptäckt syret och Lavoisier funnit, att många syror
innehålla detta grundämne, slöt den sistnämnde af
analogi, att alla syror innehålla syre, som derför
ock erhöll namnet oxygenium (se Syre). Gay Lussac
visade dock, att hvarken saltsyra, blåsyra eller
jodvätesyra innehålla syre. Davy uttalade redan 1815
det påståendet att icke syre, utan väte, är syrornas
mest karakteristiska beståndsdel, och denna åsigt
utbildades af Dulong. Dessa riktiga åsigter blefvo
emellertid icke allmänt antagna förr än långt senare,
ty Lavoisiers och Berzelius’ uppfattning af syrornas,
basernas och salternas natur var ända till senaste
årtionden den gällande. Enligt Lavoisier äro syrets
föreningar af två slag, eller syror (acider) och baser
(oxider). Salter uppstå, såsom redan Rouelle närmare
preciserat, genom syrors och basers neutralisering
eller förening. När Berzelius och Hisinger 1803
utförde sina epokgörande undersökningar öfver den
elektriska strömmens inverkan på salter, funno de,
att alkalisalter af strömmen delas på det sätt att
vid negativa polen afskiljes ett alkali eller en
bas och vid den positiva en syra. Det låg då nära
tillhands att antaga, att den elektriska strömmen
sönderdelar saltet i dess bägge komponenter syra och
bas. Både syntes och analys tycktes tala för en sådan
uppfattning. Emellertid var denna åsigt icke grundad
på en riktig tolkning af elektrolysen, ty syran och
basen, som bildas vid salters sönderdelning af den
elektriska strömmen, äro icke primära, utan sekundära
produkter af elektrolysen, uppkomna genom inverkan
af lösningsmedlet, vattnet, på de primära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
