Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 1145-1146 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syfilis ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfvertrådens ögla (fig. 3). Detta slags styng

Fig. 3.

uppfanns af Howe, hvilken alltså kan anses såsom
de moderna symaskinernas uppfinnare. Han lindade
undertråden på en liten spole, hvilken inlades i en
skyttel, som genom en lämplig mekanism försattes i
en fram- och återgående rörelse. Skytteln genomlöpte
sålunda den vid nålens uppgående bildade öglan under
tyget, och vid sin fortsatta rörelse uppåt drog nålen
på detta sätt med sig undertråden. Den singerska
fabriken i New York tillverkar dessa s. k.
skyttelmaskiner, hvilka utan tvifvel äro de mest spridda
och mest omtyckta. – Amerikanen Wilson uppfann derpå
den s. k. griparen, som består af en cirkelformigt
böjd, roterande hake. Man skulle sålunda kunna säga,
att griparen utgör en i roterande i st. f. i fram-
och återgående rörelse varande skyttel. Undertråden
är upplindad på en af tvänne mot hvarandra böjda
stålplattor bildad spole, hvilken är placerad inuti
griparen. Dessa symaskiner tillhöra det s. k. Wheeler
& Wilson-systemet.

Trådens spänning är af stort inflytande på det
regelbundna bildandet af trådslingan och i allmänhet
på hela sömmens beskaffenhet. För detta ändamål finnas
särskilda friktionsanordningar för såväl öfver- som
undertråden. Styngets längd beror naturligtvis på
den väglängd, som tygstycket frammatas mellan hvarje
styng, och för detta ändamål fasthålles tyget mot
en tandad skifva, som vid sin rörelse förflyttar
detsamma. Symaskiner drifvas nästan alltid med
menniskokraft, antingen för hand medelst vef eller
för fot medelst trampa. Vid fabriksmässig drift
användes lämpligen ang- eller vattenkraft; för
drifvandet af enskilda maskiner torde på ett eller
annat sätt magasinerad drifkraft kunna användas,
t. ex. genom spända fjädrar, elektricitet o. s. v.

Det finnes en stor del symaskiner för särskilda
ändamål, såsom för syning af handskar, knapphål,
skodon och sadelmakeriarbeten (vanligen efter Singers
system) samt för utsirningar eller s. k. kontursöm.
G. S-n.

Symbios (Grek. symbiosis, af syn, tillsammans, och
bios, lif), samlif, biol., är ett under senare tid
allt oftare iakttaget förhållande af det närmaste
samlif mellan olika organismer, hvilka äro hvarandra
till ömsesidigt gagn. Ett bland de underbaraste
exempel på symbios lemna lafvarna, hvilka äro
produkter af ett samlif mellan svamptrådar och
alger. De förra tillföra de senare oorganisk näring,
och de senare, hvilka äro gröna eller blågröna,
emedan de innehålla klorofyll, ega derigenom
förmåga att assimilera kol ur luftens kolsyra till
organiska föreningar, hvilka lemnas till näring åt
de förra. Detta förklarar hvarför dessa egendomliga
växter, hvilka måste anses som svampformer, kunna
lefva på nakna klippor, trädstammar o. s. v. eller
på platser, der vanliga svampar icke trifvas, samt
företrädesvis der ljuset har fritt tillträde.
(Jfr Lichenes.) På allra sista tiden har man
funnit nyckeln till den gåtan, att baljväxter så
att säga »göda» den jord, hvari de växa, i det att
näringsrika qväfveföreningar der alstras. Baljväxterna
sjelfva förmå icke upptaga qväfve. Men en bakterie,
kallad Bacillus radicicola Beyerinck, Rhizobium
leguminosarum bacterium radicicola Beyer., kommer
dem till hjelp. Om bakterien finnes i jorden,
der baljväxter äro sådda eller växa, ingås mellan
bakterien och baljväxternas rötter ett kompaniskap, en
symbios, hvarigenom å de sistnämnda utvecklas knölar,
som äro passande tillhåll för bakterierna, hvilka
ega förmågan att binda fritt qväfve vid andra enkla
ämnen och sålunda åstadkomma salpetersyrade salter
och ammoniak. Af dessa utmärkta näringsmedel användes
en del till baljväxtcrnas behof, och återstoden
qvarstannar i jorden till efterkommande växters
gagn. Jord, som innehåller dylika bakterier och deras
qväfvehaltiga produkter, har under namn af »ympjord»
på sista tiden börjat användas till förbättring af
annan jord. – Ett slags lösare symbios eger rum mellan
vissa djur och växter till ömsesidigt skydd. Så
upplåter ett träd med vackra blad i Syd-Amerika,
Cecropia imbuata, sina ihåliga stamleder till bostad
åt en art myror samt afsöndrar vid bladskaftens
bas oupphörligt små klumpar, som innehålla fett och
proteinämnen, hvilka begärligt förtäras af myrorna,
som till tack hindra andra (bladskärande) myror
att förstöra trädets bladverk. Äfven Akasia-arter
finnas, som hafva skyddsmyror, hvilka bo i
de stora, uppsvällda taggarna och lefva på den
sockerhaltiga afsöndring, som bildas å småbladens
spetsar. – Man kallar äfven det förhållandet
symbios, att vissa myror hålla skalbaggar såsom
ett slags renhållningshjon i sina bostäder eller
vissa bladlöss för dessas sötaktiga afsöndring.
O. T. S.

Symblepharon (af Grek. syn, tillsammans, och
blepharon, ögonlock), kir., ögonlockens sammanväxning
med ögongloben. Denna sammanväxning, som vanligen
är begränsad till öfre ögonlocket, men ock kan vara
utsträckt till båda. kan förete olika former, beroende
på dess olika grad af fullständighet. Orsaken till
detta lidande, kan ligga i användandet af alltför
starka frätmedel å ögats bindehinna, så att de
derigenom framkallade sårytorna å ögongloben och
ögonlockens insida under ärrbildningen sammanlödas
med hvarandra. Endast genom en rätt besvärlig
operation, numera hälst med transplantation af frisk
bindehinna, kan man lyckas häfva eller förbättra
detta lidande. O. T. S.

Symbol (Grek. symbolon, Lat. symbolum) betecknade
urspr. ett igenkänningstecken, hvilket gästvänner
begagnade för att efter längre tids skilsmässa
kunna styrka sin identitet. Ett sådant tecken bestod
vanligen af en i två delar bruten ring eller tärning
(Lat. tessera hospitalis), af hvilken de båda vännerna
togo hvar sin del. »Symbolon» kallades äfven de
legitimationsmärken, som gåfvos åt sändebud, domare
och andra offentliga funktionärer. Sedermera fick
ordet i allmänhet betydelse af ett yttre tecken, vid
hvilket någon viss betydelse var fäst, t. ex. en viss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>