Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svinstad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom sin bulla af d. 20 Okt. 1210 kan påfven sägas
hafva lagt grund till den livländska konfederationen,
derigenom att han lossade på ordens beroende
af biskopen. För att lättare beherska den unga
tyska kolonien ville nämligen påfven icke, att
den skulle utgöra en enhetsstat. Orden skulle
vara skyldig att försvara landet och att erkänna
biskopens jurisdiktion; dess medlemmar voro fria
från all afgift, men dess bönder skulle betala en
fjerdedel af tionden till diecesanbiskopen. För de
eröfringar, som komme att göras utanför Livland
och Lettland, skulle orden icke blifva beroende af
biskopen af Riga, utan af den eller de biskopar,
som der skulle tillsättas. År 1212 begärde orden
egen biskop, hvilket afslogs. Men sedan Dorpats,
Ösels, Kurlands och Semgallens biskopsstift grundats,
mottog den af biskoparna derstädes en del af deras
stift såsom län på samma vilkor som af biskopen
af Riga. 1226 hade orden af kejsaren begärt och
fått bekräftelse på de landsdelar, som biskoparna
gifvit dem. 1227 bemäktigade orden sig det danska
Estland. 1228 gaf den romerske konungen Henrik VII
orden till evig besittning Reval, Harrien, Wierland
och Jerwen som omedelbart län af riket. Derigenom kom
ordens hela område att utgöra 730 tyska qvadratmil,
således nästan lika stort som alla biskoparnas områden
tillsammans. 1232 bekräftade kejsar Fredrik II orden
i alla dess rättmätiga besittningar, dock utan att
detta upphäfde biskoparnas länshöghet, samt tog
derjämte orden i sitt och rikets skydd. 1231 hade
ordensmästaren Volquin, till följd af de faror,
som hotade tyskarnas välde i Östersjöprovinserna,
sökt åvägabringa en förening med Tyska orden, som
1228 fått fast fot i Preussen. Underhandlingarna
varade i sex år, dels derför att Tyska ordens
högmästare, Herman v. Salza, hyste betänkligheter
mot föreningen, dels ock derför att konung Valdemar
Sejr motarbetade densamma. Men svärdsriddarnas 1236
genom litaverna lidna nederlag vid Saule gjorde
föreningen till en nödvändighet. Den 12 Maj 1237
upptogs genom fördraget i Viterbo på Gregorius IX:s
befallning Svärdsriddareorden i Tyska orden och
kallas sedan i alla offentliga urkunder för Tyska
orden i Livland. Den skulle dock fortfarande erkänna
biskoparnas länshöghet, men fick i hufvudsak behålla
sin gamla organisation och författning. Till följd af
påfvens befallning och Valdemar Sejrs hotelser skulle
dock Harrien, Wierland och Jerwen återlemnas till
Danmark, som dock lät nöja sig med de två förstnämnda
landsdelarna. Ordenslandet utgjorde derefter 535
tyska qv.-mil.
Som biskoparna voro riksfurstar, stod orden
till kejsaren och riket i en undervasalls
förhållande. Ordensmästaren – magister fratrum
militiae Christi – styrde orden i det hela nästan
med oinskränkt makt. Han skulle väljas bland
ordensriddarna af ordensbröderna, församlade till ett
generalkapitel. Han förde högsta befälet icke blott
öfver ordens, utan öfver alla Livlandens krigsmakt;
dock hade ej han, utan endast biskoparna rätt till
häruppbåd. De ordensbröder, som bodde på samma slott,
utgjorde ett konvent, i spetsen för hvilket någon
af ordens högre ämbetsmän stod. Konventet, samladt till
rådplägning, kallades kapitel; dock var det endast
de bröder mästaren kallade, som hade rätt att infinna
sig. Generalkapitlet utgjordes af hela det församlade
ordensbrödraskapet. Det hölls endast i och för
vigtigare angelägenheter,. t. ex. för val af mästare
eller andra ämbetsmän, upptagande af ordensbröder
samt frågor om krig och fred. Ordensmästaren
var dock ej i dessa fall bunden af besluten. Han
residerade i Riga, ej i Wenden. Han hade en egen
kaplan, som vanligtvis äfven var hans kansler
och som sådan hade ordenssigillet om hand. När
ordensmästare ej fanns, tillsattes en preceptor
såsom hans ställföreträdare. Han motsvarade troligen
storkommendören hos tempelherrarna. De ordinarie
ämbetsmännen voro tressler – skattmästaren – och
drapier, hvilken senare hade hand om ordensbrödernas
beklädnad och utrustning. Provincialmästarna
eller komturerna voro två i Riga stift, men
sannolikt fanns det äfven en i hvart och ett af
de öfriga stiften. Öfver sina områden hade dessa
högsta ledningen och förvaltningen. Under dem stodo
ordensfogdarna, som i första hand hade att deltaga
i rättskipningen, skatteuppbörden och handhafvandet
af politien m. m.
Redan tidigt fordrade ordensmästaren, att biskopen
skulle inrymma orden en tredjedel af Riga och af de
inkomster han uppbar från denna stad, framförallt
af myntverket och fisket, hvilka fordringar dock
afslogos. Men 1226 ingick orden med staden, under
bemedling af den påflige legaten, Vilhelm af Modena
– senare Vilhelm af Sabina – en öfverenskommelse
om ömsesidigt skydd och försvar. Ordensbröderna,
som bodde i Riga, skulle hafva samma skyldigheter
som borgarena, dock skulle de ej lyda under
stadens jurisdiktion, utan blott under mästarens
och biskopens. Två ordensbröder skulle hafva
säte och stämma i rådet. Fastighetsskatt var orden
underkastad för sina hus, dock ej för dem, i hvilka
mästaren och ordensbröderna bodde. Deremot skulle
ordensbröderna betala samma förmögenhetsskatt som
borgarena. Dessa voro berättigade att i orden inträda
som riddare. A. H-ld.
Svärdstecken. Se Svärdsorden.
Svärmanfall, krigsv., kallas vid kavalleriet det
anfall, som utföres med truppen, formerad i spridd
ordning. Dervid sträcker afdelningen ut sig så,
att ett led intages med några stegs mellanrum
mellan ryttarna (ryssarna utföra dock svärmanfall
på två led); under anloppet sluta ryttarna
tillsammans. Svärmanfall användes mot kavalleri i
spridd ordning, mot i upplösning stadt infanteri och
mot artilleri. – »Svärma» (»schwärmen») kallas vid
tyska och österrikiska infanterierna öfvergången
till spridd ordning, och österrikarna benämna den
minsta enheten vid infanteriet (vår halftropp)
»schwarm». C. O. N.
Svärmning. Se Bi, sp. 441.
Svärmsporer, bot. Se Alger, sp. 440, och Cilier.
Svärta (Svärtuna), socken i Södermanlands län, Rönö
härad. Areal 9,689 har. 1,643 innev. (1889). Annex
till Nyköpings Östra stadsförsamling, Strengnäs stift,
Nyköpings Östra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
