Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sweynheim ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprepats. Det är afkomlingar efter dessa
s. k. kulturraser, som numera allmänt underhållas
såväl inom vårt som i andra land i Europa.
Antalet svin, som med fördel kan underhållas på en
gård, beror af tillgången på affall från kök, mejeri
eller fabriker eller på tillfälle att underhålla
svinen i bokskogar eller på betesmarker. Skola
kreaturen under sommaren taga sin föda ute i mark och
skog, bör man ej välja djur af de mest förbättrade
slagen, hvilka på grund af sitt korta hufvud och
sina låga ben hafva svårt för att böka i marken och
att ströfva vidt omkring för att söka sin föda. Men
om deremot svinen skola födas hela året inom hus,
bör man anskaffa svin af någon af de mera förbättrade
raserna, dock ej af stort slag, emedan kött efter
dem icke är så lätt att afsätta som kött efter djur
af medelstora eller smärre raser. Af medelstora
raser inom vårt land må nämnas Berkshire-rasen,
svartfärgad, med röd-gula fläckar och krusig borst,
samt Yorkshire-rasen, med hvit färg. Bland smärre
raser märkas de svarta Essex-svinen, de små hvita
Yorkshire-svinen, de rödgula Tamworth-svinen och de
svarta, med hvita fläckar eller strimmor försedda
Poland-Kina-svinen. De båda sistnämnda raserna
anses f. n. mest värdefulla, enär de, utom det att
de äro lika snabb vuxna som de förut uppräknade,
vid slagtningen lemna en jämförelsevis större mängd
kött och ej så mycket späck som dessa.
Sedan man bestämt sig för hvilken ras man ämnar
underhålla på en gård, väljes handjuret hälst af
ren ras. Hannen kan användas till afvel vid 10–12
månaders ålder samt bibehållas såsom afvelsdjur i
2–3 år, men vanligen är han dessförinnan ofruktsam
till följd af tilltagande fetma. För att bibehållas
afvelsam bör han under hela året dagligen få röra sig
i det fria och ej hållas i för högt hull. Hondjuren
kunna äfvenledes användas till afvel vid 10–12
månaders ålder och befruktas tvänne gånger om
året. Djur af de mera förbättrade svinslagen lemna
ett mindre antal grisar än djur af de så kallade
landtraserna. Drägtigheten varar i medeltal 120
dagar. Några dagar före grisningen befinnas jufret
samt könsöppningen ansvällda. Då grisningen är
nära förestående, insättes hondjuret i en rymlig
kätte. Grisarna tagas undan, alltefter som de födas,
och först när alla blifvit framfödda, läggas de
till modern för att dia. Man undanskaffar äfven
efterbörden, för att suggan icke genom att förtära
densamma skall få begär efter köttföda och sedermera
äta upp sina grisar. Är suggan i mycket högt hull,
händer ganska ofta under de första dagarna efter
grisningen, att hon, då hon lägger sig, klämmer ihjäl
en eller annan af sina ungar. Af grisarna bibehållas
ej flere än honan har spenar. Man låter dem dia i 6–8
veckors tid, men redan då de äro 2–3 veckor gamla,
ställer man till dem, uti en inhägnad, dit ej modern
kan inkomma, litet söt mjölk eller annan lättsmält
föda. Efter afvänjandet utfodras grisarna kraftigt,
utan att dock hållas mycket feta, och det bör dessutom
beredas dem tillfälle att dagligen eller åtminstone
ett par gånger i veckan få röra sig
i det fria. Se Svinskötsel.
C. A. L.
Svinavad. Se Svennevad.
Swinburne [soi’nbörn], Algernon Charles, engelsk
skald och kritiker, född d. 5 April 1835 i London,
studerade i Oxford och begaf sig sedan på resor. 1860
debuterade han såsom författare med de trots sin
omogenhet anmärkningsvärda skådespelen The queen
mother och Rosamond. Sitt rykte grundade han dock
först med Atalanta in Calydon (1865), en tragedi
efter grekiskt mönster, hvilken vittnade om stor
skapande kraft, rik bildning och en originel lyrisk
begåfning. År 1865 utgaf han äfven, sorgspelet
Chastelard, den första länken i en trilogi, hvars
andra delar blefvo Bothwell(1874) och Mary Stuart
(1881). Med Poems and ballads (1866), en af de
franske romantikerna starkt påverkad diktsamling,
väckte S. mot sig så häftiga anklagelser för sinlighet
i skildringarna, att hans förläggare afbröt verkets
vidare försäljande. Detta förfaringssätt framkallade
från skalden ett skarpt svar under titeln Notes
on poems and reviews. (1866). Följande år utkom
hans formfulländade, af republikansk hänförelse
eldade Song of Italy, tillegnad Mazzini, och 1870
skref han i samma anda ett Ode on the proclamation
of the French republic. I Songs before sunrise
(1871) nådde derefter hans lyriska glöd och rika
fantasi sin fulla utveckling. Jämte dessa verk har
S. utgifvit flere andra poetiska arbeten, såsom Songs
of two nations (1875), den antikiserande tragedien
Erechtheus (1876), tvänne samlingar Poems and ballads
(1878 och, 1889), Songs of the spring-tides (1880),
Studies in song (s. å.), den episka dikten Tristram
of Lyonesse (1882), de synnerligen formfulländade
lyrisk-didaktiska dikterna A century of roundels
(1883), A midsummer holiday and other poems (1884)
samt sorgspelen Marino Faliero (1885) och Locrine
(1887). Selections from S:s Poetical works
publicerades 1887. – Såsom en snillrik kritiker
visade S. sig först i en essay öfver William
Blake (1868). I skriften Under the microscope
(1872) försvarade han sig med bitande qvickhet mot
anklagelsen att hafva grundat »a fleshly school» inom
literaturen. Med George Chapman, a critical essay
(1875) når han kanske höjdpunkten af sitt kritiska
författareskap. Förträffliga prof på detsamma har
han dessutom lemnat i Essays and studies (1875), A
note on Charlotte Brontë (1877), A study of Shakespear
(1880), A study of Victor Hugo (1886), Miscellanies
(s. å.) och A study of Ben Jonson (1889). Hufvuddragen
i S:s såväl poetiska som kritiska författareskap äro
en lågande entusiasm och stridsfärdighet för allt
hvad som synes diktaren godt och upphöjdt samt ett
hänsynslöst hat till allt lågt och dumt. I sin ifver
att säga hvad som bör sägas har S. derför stundom
offrat det för hans stil egna lyriska behaget. Om hans
andliga mogenhet vittna betydelsen och mängden af de
politiska, sociala, literära och estetiska ämnen,
som han behandlat och beherskat. Genom flere af sina
dikter är han den i bästa mening mest moderne bland
samtida engelska skalder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
