Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svever (suever), en mäktig germansk folkstam, som vid tiden för Kristi födelse bodde i östra Germanien - Sweynheim ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordvestra delen af spanska halfön grunda de ett
rike, hvars historia är föga känd, men som tidtals
under idelig kamp med vandaler och vestgoter utbredde
sig öfver större delen af halföns vestra sida. Dess
ställning försvårades betydligt genom den motsats,
som här liksom i de flesta andra germanriken på gammal
romersk mark var rådande mellan det herskande folkets
arianska och det underkufvades katolska tro. Efter
långa strider eröfrades det 585 af vestgoternas
krigiske konung Leovigild och uppgick i det stora
vestgotisk-spanska riket. Dermed försvinna sveverna
ur historien; men deras namn fortlefver ännu i namnet
på det tyska landet Schwaben, som omfattar större
delen af Baden, Würtemberg och sydvestra Bajern.
E. Sn.
Sweynheim, Konrad. Se Pannartz, Arnold.
Sviagris, en dyrbar ring, som egdes af konung
Adils i Upsala, men sedan blef honom fråntagen
af hans stjufson Rolf Krake. Sviagris och andra
gyldene klenoder kringkastades på Fyrisvallarna
för att hejda de Rolf förföljande svenskarna,
som ville uppsamla guldet. Guld kallas derför
af gamla skalder »Fyrisvallarnas säd».
Th. W.
Svickel, byggnadsk. Se Pendentiv.
Swidde, Willern, kopparstickare, född holländare,
kallades 1688 till Sverige för att på ganska
förmånliga vilkor arbeta på fortsättningen af Erik
Dahlbergs Svecia antiqua et hodierna och Pufendorfs
historia öfver Karl X Gustaf. De många blad han
efter upphofsmannens teckningar utförde för dessa
verk, utmärka sig genom ett vårdadt och smakfullt
arbete, god hållning i figurerna samt en förträfflig
ensemble, men sakna, i likhet med nästan allt hvad de
senare holländske kopparstickarna alstrat, kraftigare
ljusdunkel och en friare pittoresk hållning. S. afled
i Stockholm i Maj eller Juni 1697. -rn.
Svidja. Se Sjundeå.
Svidknott. Se Knottslägtet.
Swieten [svi-], Gerard van, holländsk läkare,
född i Leiden d. 7 Maj 1700, var lärjunge af
Boerhaave. Utnämnd till professor i medicin i
sin födelsestad, måste han dock inom kort lemna
denna befattning, dertill nödgad af den fiendskap,
för hvilken han som katolik var föremål. År 1745
begaf han sig till Wien, der han blef kejsarinnan
Maria Teresias förste lifmedikus, president i
med. fakulteten och direktor för kejsaredömets
medicinalväsende. Han dog i Schönbrunn d. 18
Juni 1772. S. öppnade i Wien en af de mest berömda
kliniker i Europa och beredde sig genom sitt arbete
Commentarii in Boerhaavii aphorismos de cognoscendis
et curandis morbis (5 bd, 1741–72, ny uppl. 1790)
ett framstående rum såsom medicinsk författare.
Swietenia, bot. Se Mahogniträdet.
Svifla, sjöv., förtöja med svifvel. Se
Förtöja. R. N.
Swift, Jonathan, engelsk satiriker och politisk
skriftställare, föddes d. 30 Nov. 1667 i Dublin,
sju månader efter faderns död, som lemnade enkan i
små omständigheter. Af en
farbror erhöll han medlen till sin uppfostran och
aflade med knapp nöd sin examen i Dublins »Trinity
college». Vid revolutionen 1688 måste han jämte andra
engelsmän fly till England och fick anställning
som sekreterare hos sin mors frände sir William
Temple, en af samtidens förnämste statsmän, hos
hvilken han med kortare af brott qvarstannade till
1698. Prestvigd 1695. erhöll han 1700 en underordnad
presterlig anställning i Laracor nära Dublin. Tvänne
ryktbara satirer, Tale of a tub (Sagan om tunnan)
och Battle of the books (Bokdrabbningen), voro redan
då författade. Den förra framställer allegoriskt
katolikerna, de episkopale och dissenters i bröderna
Peter, Martin och Jack. Deras olika förvaltning
af ett testamente, som åt hvardera tillerkänner
en drägt med föreskrifter huru den bör begagnas,
ger honom tillfälle att uttrycka sina högkyrkliga
sympatier och sin motvilja mot katoliker och
sektväsende. Genom uppdraget att bevaka irländska
presterskapets intressen gent emot kronan fördes Swift
till London och trädde i förbindelse med de dåvarande
whigcheferna, hvilkas sak han förfäktat i en pamflett,
riktad mot underhusets rättegång mot konungens
ministrar, Discourse on the contest and dissensions
in Athens and Rome (1700, öfvers. 1768). Missnöjd
med whigchefernas falska förespeglingar, återvände
han 1704 med oförrättadt ärende till Irland, der
han 1707 utgaf den ypperliga ironiska skriften
Argument against abolishing christianity, men vid
ministèrombytet
1710 lyckades han vinna sitt mål hos toryministrarna
och ställde derefter sin penna i Harleys och
S:t Johns tjenst. Deras kyrkliga och
krigsfientliga principer öfverensstämde med hans
åsigter, och som försvarare af deras politik
uppträdde han i tidningen »The Examiner», der
han skref 1710 och 1711 och snart gjorde sig
känd och fruktad som torypartiets bästa penna.
Till Marlboroughs störtande och torypartiets triumf
1711 bidrog han genom sina pamfletter The
conduct of the allies (1711) och Windsor prophecy,
full af hätska personliga angrepp på Marlborough
och hertiginnan af Somerset. Sitt inflytande
öfver Oxford och Bolingbroke, hvilkas umgängesvän
han blifvit och som smickrade honom och underordnade
sig hans nycker, begagnade han med stor oegennytta
till sina vänners förmån. Vid partiets fall
1714 öfverflyttade han till Dublin, der
han erhållit domprostbefattningen i S:t
Patrick’s (1713). I The drapiers letters
(1724, Klädeshandlarens bref) uppträdde han som
förfäktare af irländska folkets intressen gent
emot engelska regeringen, hvars åtgärd att tilldela en
viss Wood monopol på halfpennymyntningen väckt allmänt
och berättigadt ogillande. Verkan deraf blef, att
monopolet måste återkallas och att S. hädanefter af
folket betraktades nära nog som en nationalhjelte.
Romanen Gulliver’s travels (1726; »Gullivers
resor», öfvers. fr. franskan 1745, andra öfvers.
1840, 1841, 1872) stadfäste hans rykte som en af alla
tiders originellaste skriftställare. I en allegorisk
ram under formen af en resa till sagolandet Lilliput,
der menniskorna äro dvärgar, och sagolandet
Brobdingnag, der de äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
