Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker. 2. S. den yngre Karlsson - Sverkerska ätten, svensk konungaätt - Sverresborg. Se Bergenhus - Sverre Sigurdsson, norsk konung - Svertschkoff, Vladimir - Svessioner var namnet på ett mäktigt galliskt folkförbund i Gallia belgica - Svett (Lat. sudor), sekret från hudens körtlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slagen och han sjelf stupade. I likhet med sin farfader
var S. d. y. en gynnare af den svenska kyrkans
intressen. År 1200 utfärdade han ett gåfvobref
på några gods till Upsala kyrka och lät i detta
bref äfven de bestämmelserna inflyta, att klerker
för framtiden ej behöfde för sina brott svara för
verldslig domstol, utan inför biskopar och prelater,
samt vidare att kyrkornas gods skulle vara befriade
från alla utskylder till konungen. Den uppfattning man
hyst, att detta bref konstituerat det s. k. andliga
frälset, är en missuppfattning. S:s bref gällde för
öfrigt blott kyrkorna, ej klostren, och frikallelsen
från svaromål inför verldslig domstol afsåg endast
kriminalmål. S. var tvänne gånger gift: 1) med Bengta
(Benedicta), dotter till den danske stormannen
Ebbe Sunesön till Knarretorp och moder till Elin
(Helena), som blef gift med Sune Folkeson; samt 2)
med Birger Brosas dotter Ingegerd, med hvilken han
egde sonen Johan, sedermera konung i Sverige. Konung
S. begrofs i sina fäders grift i Alvastra.
K. G. L.
Sverkerska ätten, svensk konungaätt, härstammade från
Sverker I den äldre (död 1155 l. 1156) och regerade
omvexlande med den erikska ätten från 1133 till 1222.
Sverresborg. Se Bergenhus.
Sverre Sigurdsson, norsk konung, enligt sin
egen uppgift son till konung Sigurd Mund, föddes
omkr. 1150. Han uppfostrades på Färöarna såsom
son till Unas kammakare, hvilken var gift med hans
moder Gunhild, och blef sedan prestvigd. När modern
uppenbarat för honom hans härkomst, drog han till
Norge, der han tänkte sluta sig till birkebenarnas
parti under Eystein Meyla, men fann det, vid närmare
undersökning af förhållandena, förnuftigare att
tills vidare begifva sig till Sverige. Först
uppehöll han sig der hos jarlen Birger Brosa,
och från honom drog han till Värmland. Der fick
han underrättelse om att Eystein Meyla var fallen,
och då dennes kringspridda anhängare samlade sig
kring honom, lät han 1177 kalla sig för konung och
började, under högst ogynsamma förhållanden, sin
långa strid om tronen. 1178 intog han Nidaros och
hyllades på Örething, hvarefter han drog till södra
Norge och der under sitt kringflackande utstod många
faror. 1179 kom han åter till Thröndelagen, der han
i en strid på Kalvskindet vid Nidaros vann en stor
seger; der föll jarlen Erling Skakke, och hans son,
konung Magnus, måste fly. 1180 led Magnus ett nytt
nederlag på Ilevoldene vid Nidaros och måste lemna
Norge, hvarefter han 1184 fann döden i sjöslaget vid
Fimreite. Denna afgörande seger medförde dock icke för
S. tronens lugna besittning, ty ständigt uppstodo nya
upprorsmän under olika namn (kuvlungar, sarbelger,
öskjegger). Oaktadt S. upprepade gånger besegrade
dessa, vållade de honom ständig ängslan och oro;
men det farligaste parti, som reste sig mot honom,
var dock baglerna, som leddes af biskop Nikolaus
Arnessön. S. var i hela sin politik en bestämd
motståndare till hierarkien; ärkebiskop Eystein var
till sin död 1188 hans motståndare, och dennes
efterträdare Erik blef likaledes en farlig fiende till
S., som på hans föranstaltande bannlystes af påfven,
hvilket S. dock tog mycket lätt. Nikolaus Arnessön
och baglerna gjorde S:s sista regeringsår till de
mest oroliga. Omsider lyckades det honom i Jan. 1202
att tvinga den vid Tunsberg belägrade baglerhären att
gifva sig, och han hade derefter utsigt att genom
sin mildhet och humanitet besegra till och med sina
oförsonligaste fiender, men dog i Bergen redan d. 9
Mars 1202, till följd af de ansträngningar han hade
utstått. De inbördes krigen fortsattes äfven efter
hans död; men hans ätt, som blef den segrande, upptog
hans politiska idéer och förde dem till seger. Den
monarkiska centralstaten var hans och hans närmaste
efterföljares skapelse i Norge, såsom motvigt mot
hierarkien och länsmännen, hvilka nu inordnades i
monarkiens tjenst. Y. N.
Svertschkoff, Vladimir, rysk-finsk målare, föddes
i Lovisa i Finland 1821. Fadern var rysk general,
modern finska. Bestämd för krigareyrket, tjenade
han någon tid som officer, men tog afsked 1842 och
inträdde som elev i konstakademien i Petersburg. Han
studerade i Rom 1844–46 och vistades med sin vän
J. C. Boklund i München 1847–48. På sistnämda
plats råkade han för kejsar Nikolaus’ skull i en
duell, hvilken förskaffade honom ynnest både hos
denne kejsare och hos Alexander II. Under Krimkriget
uppehöll S. sig i Finland och målade flere krigsbilder
(i k. palatset i Helsingfors). 1856 fick han ryska
konstakademiens stora guldmedalj, hvarmed följde ett
sexårigt resestipendium. Han reste till München och
Paris, der han inträdde på Coutures atelier. 1862
bosatte han sig i Schleissheim, invid München, och
grundlade der 1867 en glasmålningsanstalt, hvars
arbeten vunnit stort erkännande oph spridts vida
omkring. Bland åtskilliga i Åbo domkyrka befintliga,
af honom utförda praktfulla glasmålningar hafva
tvänne historiskt motiv: Karin Månsdotter visande från
sig kungakronan och Gustaf II Adolf vid Evert Horns
bår. 1873 flyttade S. till Florens, der han utöfvade
konstverksamhet (stilleben och blomstermålning). Han
erhöll 1876 silfvermedalj vid utställningen i
Helsingfors och invaldes 1880 till hedersledamot
i bajerska konstindustriföreningen. Död d. 14 Juli
1888. H. af S.
Svessioner var namnet på ett mäktigt galliskt
folkförbund i Gallia belgica, mellan remernas, och
bellovakernas områden. Af dess tolf städer var
Noviodunum, sedermera Augusta suessionum l. Suessiona
(nu Soissons) den förnämsta. S. kufvades af Caesar
(58–56 f. Kr.).
Svett (Lat. sudor), sekret från hudens körtlar,
utgöres af 97–99 proc. vatten samt små mängder
koksalt, kaliumsalter, fosfat, urinämne: och
fett från talgkörtlarna. När det senare genom
jäsningsprocesser sönderdelas, uppstå illaluktande
fettsyror, t. ex. smörsyra och valeriansyra. Den
vattenmängd, som genom huden, aflägsnas från kroppen,
anses uppgå till omkr. 900 gr. per dygn, men varierar
naturligtvis dels efter luftens temperatur, och dels
efter kroppens tillstånd. Vid några tillfällen har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
