Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för den svenska ämbetsmannaklassen. På det
statsfinansiella och ekonomiska området vidtogos
omfattande åtgärder, genom Liljencrantz,
hvilken i mycket bröt med föregående
prohibitiva åtgärder, t. ex. genom frigifvande
af spanmålshandeln. Betecknande för den nyare
uppfattningen äro äfven Gustaf III:s egna ord,
der han förklarar jordbruket såsom »moder till
alla andra näringar». För ordnandet af de under
frihetstiden förstörda statsfinanserna genomfördes
en myntrealisation. Särskilda omständigheter, krig
och missväxter gjorde, att alla dessa åtgärder ej
medförde någon varaktigare förbättring under tiden
före 1809. Hvälfningen 1789, som företogs med hjelp
af de ofrälse, medförde för dem ökade privilegier,
så att böndernas ställning betydligt förbättrades
och de ofrälse fingo tillträde till statens främsta
dömande myndighet, nämligen Högsta domstolen,
hvilken inrättades s. å., efter rådkammarens
upplösning. Kyrkans ställning var under denna
tid svagare än förut: tidehvarfvet var ej häller
gynsamt för ett djupare religiöst lif, hvartill kom
hårdnackenheten hos de ortodoxe i gammal mening,
brytande sig mot den friare tendensen i kyrkligt
hänseende hos de yngre andlige. Till detta kom den
handel med pastorat, som å högre ort idkades, hvilket
ej var egnadt att öka statskyrkans anseende. Rörande
tryckfriheten vidtog Gustaf III snart reaktionära
åtgärder, och under Gustaf IV Adolf ledde rädslan för
alla frihetsidéer till småaktiga förbud mot rätten
att i tal eller skrift uttala sin mening. I afseende
på en oveldigare rättskipning och humaniserande
af lagstiftningen togs ett stort steg framåt. Det
sorgliga tillståndet i landet under periodens
sista del, hvilket framkallade revolutionen 1809,
mäktar ej förtaga det gustavianska tidehvarfvet den
glans, som konst och vetenskap äfvensom det sannt
fosterländska i konungens personlighet äro egnade
att sprida deröfver. (Se Odhner, »Sveriges politiska
historia under Gustaf III:s regering.»)
Tiden från 1809. Liksom Sverige en gång har haft en
politisk storhetstid, så har den tidsålder, som sedan
1809 förflutit, varit ett storhetsskede i afseende på
inre utveckling och framåtskridande. Föreningen med
Norge 1814 baserades på ömsesidig sjelfständighet
i det inre och en gemensam politik utåt och
har bestått under mer eller mindre allvarliga
tvister, hvilka varit öfvergående. Enväldet,
störtadt genom revolutionen 1809, ersattes af ett
nytt statsskick, hvari hofsamheten och klokheten
sökte bilda ett jämnvigtsförhållande mellan
statsmakterna. Ståndsförfattningens brister ledde
1866 till införande af ett tvåkammaresystem,
som ledt till en rubbning af maktfördelningen
mellan konung och riksdag till den senares
fördel. Representationsförändringen föregicks af lagar
om kommunalstyrelse och landsting, hvilka utvecklat
det kommunala lifvet. Tryckfriheten har såsom regel
erkänts i grundlagen. Inom statsförvaltningen
har departementalstyrelse införts, och man
aflägsnar sig alltmer från den kollegiala principens
tillämpande inom ämbetsverken. Lagstiftningen har
erhållit en humanare prägel. En ny strafflag antogs
1864, och de filantropiska idéerna
i fråga om fångvård funno i Oskar I en
gynnare. Folkundervisningens framsteg har gjort
Sverige till ett af de land, der folkbildningen har
sin största spridning. Bränvinsfrågan, som under
frihetstiden och Gustaf III var ett ämne till ständiga
tvister, erhöll 1853–54, då husbehofsbränningen
afskaffades, en lösning, som i väsentlig grad främjat
nykterheten. De häftiga, skakningar, som landen
utom oss i många fall genomgått, hafva, om de ock ej
lemnat oss alldeles oberörda, dock tämligen spårlöst
gått förbi. Ser man på det offentliga lifvet, hafva
visserligen skarpa meningar brutit sig mot hvarandra,
men de hafva dock i allmänhet ej haft någon våldsam
karakter. Striden om representationssystemet fick 1866
en lösning, och i afseende på de nationalekonomiska
frågorna ledde brytningen mellan protektionism och
frihandel 1856–58 till principielt upphäfvande af
prohibitivsystemet inom tullagstiftningen. Derefter
har ända tills på sista tid (1888) denna friare
riktning gått framåt. Kommunikationsväsendets,
utveckling genom kanaler och jernvägar,
ångkraftens och elektricitetens användning på
olika, områden hafva åstadkommit revolution i
gamla förhållanden. Handel och industri och
framför allt jordbruk hafva utvecklats såväl i
intensitet som i utsträckning. Landtbruks- och
tekniska skolor hafva inrättats. En ny företeelse
är emigrationen med de storartade proportioner
den antagit. Skilnaden mellan de forna stånden
har mer och mer utplånats. Religionsfriheten,
som under Gustaf III vann framgång, är i vår
nuvarande regeringsform till grundsatsen stadgad.
K. G. L.
Sverige-Norge. De båda rikena äro med hvarandra
förenade till ett helt och utgöra på sådant sätt en
sammansatt stat af det slag, som, betecknas med namnet
real-union. Karakteren af denna förening är angifven i
Riksaktens ingress såsom utgörande en emellan Sverige
och Norge träffad förening under en konung, men, med
åtnjutande af särskilda regeringslagar, som »endast
bör och skall hvila på ett inbördes erkännande af
folkens lagliga rättigheter» och har till ändamål att
bilda ett »stöd för deras gemensamma troner». Båda
rikena utgöra således hvar för sig sjelfständiga
stater med fri författning, på samma gång som de
genom föreningen under en konung bilda ett slutet
helt i förhållande till främmande makter. Denna
folkrättsliga ställning leder sitt ursprung från
Kiel-freden d. 14 Jan. 1814, genom hvilken, sedan
Ryssland, England och Preussen förut garanterat
Sverige föreningen med Norge, hvilken garanti
biträddes af Österrike d. 2 Febr. och af Frankrike
genom den allmänna freden i Paris d. 30 Maj s. å.,
i art. IV bestämdes, att konungen af Danmark skulle
afträda oåterkalleligen och för evärdeliga tider
såväl för sig som för sina efterträdare till danska
tronen och riket till förmån för konungen af Sverige
och dess efterträdare till svenska tronen och riket
alla dess rättigheter och anspråk på konungariket
Norge, näml. följande biskopsdömen och stift:
Kristianssands, Bergenhus, Akershus och Trondhjems
tillika med Nordlanden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
