Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
element i lagstiftningen, som härröra från folket
sjelf och från lagmännen, framträder särskildt under
Folkungaregenterna en från konungen och det vid hans
sida stående rådet utgående lagstiftande verksamhet
(se H. Hildebrand, »Sveriges medeltid»).
Tiden 1319–89, en förberedelse till unionernas
tidehvarf, inledes, sedan den manliga linien
af Folkungaätten upphört att regera, med den
första föreningsakten i Norden, hvilken under
Magnus Eriksson förenade Sverige och Norge i en
personalunion. Konungens långa minderårighet, hans
svåra finansiella ställning jämte flere omständigheter
gynnade utvecklingen af den stormannaklass, hvars
intriger störtade konung Magnus och skaffade landet
en importerad tysk regent, Albrekt, samt nödgade
denne att 1371 afgifva den första konungaförsäkran
i vår historia, betydligt till rådets fördel
inskränkande den djupt sjunkna konungamakten. I
samband med dessa olika maktförhållanden står
användningen af konungens rätt att utdela län på
ett sätt, som gjorde, att en stor del af landet kom
i stormännens händer. De försök, hvilka under Erik
Magnusson gjorts af tyskar att få länen ärftliga,
såsom i feodalstaterna, ledde ej till någon framgång,
och allmogen, ehuru utsatt för ett starkt förtryck,
bibehöll dock sin kraft och frihetskänsla, som
gjorde den till underlag och utgångspunkt för
de följande frihetsstriderna. Konungens behof af
ett stöd mot stormännen ledde 1359 till den första
riksdagskallelsen, i det representanter för köpstäder
och lagsagor kallas jämte andliga och verldsliga
stormän. Såsom ett uttryck för riksenheten framstår
den allmänna landslagen (af omkr. 1350), hvari
vid konungaval (valprincipen är nu lagstadgad)
en riksrepresentation nämnes. Jämte den allmänna
landslagen uppstod äfven (1349–57) en allmän stadslag,
grundad på svensk rätt och uppblandad med lybsk. Först
genom denna lag konstitueras borgerskapet såsom
ett verkligt stånd. Yrkesgillena börja uppträda och
utvecklas i städerna, för hvilkas utveckling under
de följande två hundra åren 1300-talet är bestämmande.
Unionens och de nationella stridernas tidehvarf,
1389–1521. Konung Albrekt besegrades 1389 genom den af
stormännen inkallade drottning Margareta, hvilken för
en kort tid förstod att upprätta det sjunkna anseendet
hos statsmaktens representant. Genom henne uppkom den
förening mellan Nordens trenne riken, hvilken, grundad
på gemensam regent, sjelfständigliet i inre hänseende
och gemensamma förpligtelser utåt, brukar efter
projektet i Kalmar 1397 benämnas Kalmarunionen. Mot
unionskonungen Erik af Pommern uppstod i Sverige 1434
den första folkresningen, under Engelbrekt, och sedan
föreningen 1448 efter Kristofers död brutits, erhöll
den aldrig mera någon längre varaktighet. Unionen var
endast en frukt af tillfälliga förhållanden, en bitter
frukt, från hvilken i politiskt hänseende uppspirade
ett långt och förderfligt nationalhat. I faran för
frihetens förlust låg ett tillräckligt agitationsmedel
att förmå bondeståndet till den kamp mot
unionen, som slutligen ledde till Sveriges
sjelfständighet och till utbildandet af
ett nationalmedvetande. Det är från denna
tid med sina möten utan resultat, sina brutna
öfverenskommelser, sin blandning af förräderi
och oegennyttig fosterlandskärlek, som vi möta
gestalterna af Engelbrekt, Karl Knutsson och Sturarna,
de mäktige medlemmarna af slägterna Tott, Oxenstierna
och Vasa, den stolte, egenkäre Gustaf Trolle, den
entusiastiske, vältalige Hemming Gad samt konungarna
Erik af Pommern, Kristofer, Kristian I, Hans och
Kristian II. Under dessa strider voro stormännen
delade mellan de båda motsatserna, för eller mot
unionen; hierarkien var i allmänhet unionsvänlig
och erbjuder skådespelet af biskopar i harnesk såsom
anförare i fejderna. Perioden, gynsam för utveckling
af stormansvälde, var i allmänhet utmärkt af svaghet
hos konungamakten, hvilken genom handfästningar
kringskäres. Riksföreståndareskapet
– föregångare till ett nationelt konungadöme
– var genom sin tillfälliga karakter och
innehafvarens dubbla ställning både som storman
och regent ej egnadt ätt upprätta statsmaktens
anseende. Kronans inkomster förminskades genom
forläningar af flere slag (dock ej ärftliga),
så att till slut endast omkr. 1/5 blef öfver
till konungens disposition. Trots allt, blefvo
dessa länsherrar aldrig fullt enväldiga i sina
förläningar, och ej häller kunde de tillintetgöra
odalmannafriheten. Demokratien fortlefde,
underhållen genom karakteren hos lokalförvaltning
och rättskipning, genom sjelfständigheten
hos landskaps- och häradsrepresentationerna.
Det föredöme, som 1359 gifvits att kalla borgare
och bönder till riksdagen, följes allt framgent,
sedan allmogen från Engelbrekts resning erhållit
en ökad betydelse. Den svenska kyrkan sjunker i
den allmänna opinionen genom sitt förverldsligande,
sitt beroende af Rom och sin fientlighet mot
de rent nationella sträfvandena. Den har dock
bidragit till upprättandet af universitetet i Upsala
1477 såsom en blifvande nationel centralpunkt för
bildning och boklig lärdom, liksom den äfven främjade
boktryckerikonsten. En ny landslag infördes under
Kristofer och stadfästes 1442. Under 1400-talet
får skråväsendet sin utbildning, ehuru det först
senare framstår fullt ordnadt. Vid medeltidens slut
hörde Jämtland, Herjedalen och Bohus län till Norge,
Gotland, Skåne, Halland och Bleking till Danmark.
I Finland stadgades det svenska väldet. Se Styffe,
»Skandinavien under unionstiden».
Nydaningstiden 1521–1611 framvisar en restaurerande
och nybildande verksamhet på stats- och
samfundslifvets olika områden, under skyddet af
en nationel sjelfständighet och ett nationelt
konungadöme. Förbindelsen med Danmark bröts genom
befrielsekriget, och upprepade strider utveckla
det under unionstiden bildade nationalhatet. Ett
svenskt sjövapen (grundadt under Gustaf I och
utbildadt till sin höjdpunkt under Erik XIV) och de
första spåren till en indelt krigsmakt tillhöra denna
period. Sverige börjar känna sig för i den europeiska
politiken, och till de fäderneärfda fejderna med
Ryssland och Danmark kommer den kamp, som började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
