Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomströmmade hans väsende, och hvarje angrepp
på honom sjelf blef derför ett angrepp på dessa
idéer. Deraf förklaras den nästan sjukliga
fåfänga, som är så karakteristisk både för honom
och hans efterföljare, hvilka alla känna sig
såsom undantagsmenniskor, befriade från de
förpligtelser, som gälla för det öfriga jordkrypande
slägtet. Skald i egentlig mening var Thorild
icke, men likväl var det han, som äfven inom
diktningen skulle öppna nya synvidder. Genom
sitt fasthållande vid känslans rätt drefs han
öfver till en opposition mot den fransk-klassiska
literaturens stränga formtukt. Denna hade
tvifvelsutan haft sin historiska nytta, skänkt
språket behag och ledighet, men å den andra sidan
kan ej nekas, att tanken insnördes i alltför
många småaktiga föreskrifter. Originaliteten
förqväfdes, och det var i främsta rummet för
dess rätt han drog i härnad. Hans motto var
Youngs: »Born originals, how can we die copies!»
Men hans opposition sträckte sig ej blott till
formen. Han visade upp, att den klassiska
riktningen ej hade någon plats öfrig för
menniskans mera patetiska känslostämningar, icke
någon tunga för passionens röst; och gent emot
upplysningens ensidiga förgudning af Boileau,
Racine och Voltaire satte han upp såsom sina
förnämste skalder: Ossian, Shakspere, Klopstock,
Rousseau, Göthe och Stiernhielm. Men ej ens
Thorild mäktade bryta den fast rotade franska
smaken, och ännu mindre lyckades det för hans
talanglöse, känslosvamlande efterföljare. Likväl
hade denna smak redan sett sina bästa dagar.
Upplysningspoesien hade vid 1800-talets början
förlorat det lätta behag och den spelande
qvickhet, som präglat den rent gustavianska dikten.
I stället för de täcka, erotiska poem eller de
harmlöst skämtande skaldebref, hvilka Leopold
fordom strött kring sig, skref han nu
företrädesvis torra lärodikter, genomandade af denna
stoiska resignation, som är så karakteristisk för
Gustaf IV Adolfs tid. Franzén, hvars rika känsla,
varma religiositet och fina formsinne lätt kunnat
göra honom till banbrytare för en ny
vitterhetsskola, drager sig efter några – visserligen
synnerligen lyckade – ansatser tillbaka och
fogar sig efter tidsandans smak för den saftlösa,
moraliserande lärodikten. Wallin var ännu
mindre någon reformator. Under sin första tid var
han en tämligen osjelfständig anhängare af den
akademiska smaken, och äfven sedermera – då
genom nyromantiken en varmare religiositet
blifvit väckt till lif – stod han i viss mån qvar
på sin gamla ståndpunkt. I hans senare
religiösa dikter och i hans predikningar möta vi
samma nästan tröstlösa resignation, samma känsla
af tillvarons intighet, som kännetecknar
upplysningsliteraturens epigoner. Först nyromantiken
lyckades krossa den franska smakriktningen i
Sverige. Äfven denna rörelse utgick ytterst
från Rousseau, särskildt från det hat till
verkligheten, som är det genomgående draget hos
denne och hans efterföljare. Men om
rousseauanerna nöjt sig med att hänvisa till subjektet
såsom en tillflyktsort undan
förståndsmässigheten i denna verlden, gingo nyromantikerna
längre. Subjektet blef ej längre ett
räddningsmedel; det blef absolut herskare öfver hela
tillvaron, en lära, som särskildt på det moraliska
området ledde till ganska betänkliga resultat.
Till följd af denna subjektiva ståndpunkt kunde
de ej häller känna sig tillfreds med en så strängt
lagbunden och så föga individuel poesi som
den franska psevdoklassicitetens. De studerade
derför de sydländska folkens vitterhet, de
svärmade för Indiens fantastiska sagoliteratur, men
de dröjde med den största förkärleken vid
medeltidens svärmiska, för alla praktiska motiv så
främmande poesi. De började med att upptaga
den medeltida literaturens form, och de slutade
med att nödgas upptaga äfven dess innehåll.
Trots det revolutionära i sina vittra sträfvanden
blefvo de således målsmän för den politiska och
religiösa reaktion, som efter Napoleons fall med
allt större och större styrka gjorde sig gällande
inom det europeiska statslifvet. Den hetsighet,
med hvilken de kämpade för dessa åsigter,
framkallade hos allmänheten en förbittring,
hvilken ännu ej fullkomligt lagt sig. Till följd
deraf har man äfven länge vägrat att erkänna
nyromantikernas obestridliga förtjenster om vår
vitterhet. Men det var genom deras angrepp,
som de torra, andefattiga lärodikterna
hädanefter blefvo omöjliga, det var genom dem
poesien erhöll denna stämningsrika, halft
musikaliska grundton, som utgör kännemärket på 19:de
århundradets lyrik, det var genom dem, som
den religiösa literaturen frigjordes från
1700-talets ytliga neologi, och det var genom deras
allsidiga intresse, som den literaturhistoriska
vetenskapen egentligen kan anses grundad.
Nyromantiken var en naturlig länk i Sveriges
literära utveckling och måste efter tingens
ordning ersätta den gamla upplysningslitteraturen.
Men populära kunde de nyromantiska, ofta
dimmiga dikterna aldrig blifva. Det var först
genom Geijer och Tegnér, som den nya
riktningens seger afgjordes. Till skilnad från
upplysningsmännens abstrakta uppfattning af de
historiska fenomenen skådade Geijer i historien
framförallt det personliga, och det är
derigenom han betecknar ett så stort steg framåt i
förhållande till Lagerbring. Denna känsla för
det personliga är det genomgående draget
äfven i hans dikter. Hans bilder af vikingen,
odalmannen m. fl. äro klara och åskådliga såsom
fru Lenngrens genretaflor, men på samma gång
ega de en tidstrohet, som 1700-talet ej förmått
gifva. Både i dessa och framförallt i hans
smärre dikter mötas vi af en känslans rikedom,
som likställer dessa stycken med det bästa
Atterbom åstadkommit inom den lyriska poesien.
Tegnérs dikt eger en mindre musikalisk
grundton, är ofta mera retorisk än poetisk, men i
åskådlighet är han Geijers like, och i folklig
framställning är han dennes öfverman. Med
gustavianerna egde han gemensamt kärleken till
en klar poetisk form, och den nyare riktningen
tillhörde han genom det starkt subjektiva
innehållet. Denna ståndpunkt, genom hvilken han
i sin person kom att förena förtjensterna hos
de båda tvistande skolorna, gjorde att Tegnér
af allmänheten betraktades såsom den egentlige
segervinnaren i striden mellan gustavianer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
