Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samma svalg kunna vi iakttaga mellan den latinska
och den svenska lyriken. Denna senare
– vanligen diktad af namnlösa skalder – är ej sällan
frisk och naturlig, fylld af renaissancens fria
ande, men formen är ännu ovårdad och visar ej spår
af antikens förädlande inflytande. Den nylatinska
lyriken är deremot endast form. Innehållet består
vanligen blott af servilt smicker.
Den stiernhielmska perioden. Den vitterhetsskola,
hvars blomstring sammanfaller med Sveriges politiska
storhetstid, söker för första gången att förena den
klassiska och den fosterländska bildningen samt
skapa en literatur, bildad efter antiken såsom
mönster, men ej såsom förut skrifven på latin,
utan på fosterlandets eget språk. Den isländska
literaturen hade nyligen blifvit uppdagad, och med
hänförelse kastade sig den svenska forskningen öfver
dessa kostbara minnesmärken af – som man då trodde
– fornnordisk eller snarare fornsvensk gudatro
och historia. Ett särskildt inrättadt
Antiqvitetskollegium bidrog att underhålla
vetenskapsmännens intresse för dessa forskningar,
som dock till följd af ett mera patriotiskt än
vetenskapligt syfte hufvudsakligen lemnade vilda
fantasterier i utbyte. Men det låg något bedårande
i dessa chauvinismens skimrande drömmar. Till och
med en så klart tänkande och såsom naturvetenskapsman
så lefvande forskare som Olof Rudbeck d. ä. lockas
bort från de exakta vetenskaperna och in på
fornforskningen, der han slutar med att upptimra ett
sådant palats af vilda hugskott, falsk lärdom
och otyglad patriotism som det beryktade arbetet
Atland. Det ovetenskapliga svärmeriet för denna
isländska eller
– som man då trodde – fornsvenska literatur
gjorde äfven att språkstudiet ej bar några
egentliga frukter. Äfven der inskränker sig det
hufvudsakliga utbytet till några bålstora drömmar
och ansatser. Inom poesien deremot lyckades man
visserligen ej åstadkomma några storverk, men man
nådde dock ett bestående resultat. I början af
1660-talet sökte några af Rudbecks lärjungar (Hjärne,
Wollimhaus m. fl.) att skapa ett svenskt, men på
samma gång klassiskt drama, och redan förut hade
Stiernhielm lyckats gifva sina landsmän en svensk dikt
(Hercules), hvilken – ehuru i sjelfva verket endast
en lärodikt – dock enligt samtidens något absurda
estetik ansågs som ett verkligt, efter antikt mönster
bildadt epos. Det hade varit detta formella syfte,
som satt pennan i handen på den redan åldrige skalden,
och äfven för hans efterföljare var hufvuduppgiften
att böja och kufva ett motspänstigt modersmål.
Men derigenom sjönk poesien ned, antingen till
en innehållslös lek med ord eller till en torr,
versifierad prosa. Poetens uppgift blef att
rimma vid barndop, bröllop och begrafningar.
De skickelsedigra händelser, som samtidigt timade
på verldsteatern, lemnade inom poesien intet annat
spår efter sig än en bottensats af underdåniga
fägnesånger. För tidens högt drifna rojalism
hade fädernesland och konung blifvit korrelata
begrepp, och patriotismen framträdde derför blott i
servila panegyriker. Den skaldegrupp –
Dahlstierna m. fl. – hvilken af några ansetts såsom
reaktionen mot denna torra formalism, står i sjelfva
verket qvar på samma ståndpunkt. Äfven för Dahlstierna
var poesien företrädesvis form. Skilnaden är blott,
att fantasien hos honom fått ett bredare spelrum,
väl ej i innehållet, men i formen, som genom sitt
falska patos och sin bombast visar sig som ett
sannskyldigt barn af Rudbecks tidehvarf. Endast
inom den religiösa dikten – särskildt hos Freese –
bryter en varmare känsla fram, och det är denna –
af den nyvaknade pietismen redan färgade – dikt, som
förmedlar öfvergången först till fru Nordenflycht
och i andra rummet till Thorild. Men också i
ett annat fall pekar Stiernhielms skola öfver på
framtiden. Jämför man denna skolas poesi med utlandets,
skall man hos de svenske skalderna märka ett drag,
som ej återfinnes i den motsvarande tyska eller
franska literaturen. Det är humorn. Visserligen är
denna ännu outvecklad och ej sällan föga skild från
burlesk grofkornighet, men den finnes dock. Tonen
anslås först af Stiernhielm, den ljuder hos Lucidor,
Runius, Holmström m. fl., och den vibrerar ännu
hos den torrå fru Brenner. Den möter oss sedermera
i Dalins visor, och den bryter slutligen fram i
den Bellmanska sångens fulltoniga ackord.
Frihetstiden. På senrenaissancen följde i Frankrike
Ludvig XIV:s tidehvarf, den finasmakens, den klara,
eleganta formens och det abstrakta, kalla förståndets
tid. Ehuru ett distinkt uttryck för den franska
folkkarakteren, hade en Racines, en Boileaus poesi
på samma, gång något opersonligt, allmänmenskligt hos
sig, som gjorde, att denna i grunden så rent franska
literatur utan svårighet kunde omplanteras i främmande
jord. Men genom denna omflyttning blef den dock i
sjelfva verket förändrad. Den franska literaturen kom
till England i Karl II:s och emigranternas följe,
den kom dit såsom ett uttryckför det politiska och
religiösa förtryck, som kännetecknade Ludvig XIV:s
Frankrike. Men engelsmännen förstodo inom kort
att gjuta ny anda i den franska formen. I England
blef literaturen i dubbel mening demokratisk. Den
blef en literatur ej blott för hof och adel, utan
för hela den bildade medelklassen, och den blef på
samma gång ett uttryck för denna klass’ känslor,
lidanden och förhoppningar. Under Karl XI:s sista
regeringsår och under Karl XII börjar redan den
svenska aristokratien blifva förtrogen med Ludvig
XIV:s skalder. Inför hofvet uppfördes Racines och
Molières stycken, Boileaus dikter blefvo en omtyckt
läsning, 1721 öfversattes hans berömda »L’art
poëtique» på svenska, och Triewald sökte att i
flere dikter efterbilda den franske smakläraren. På
enväldets dagar följde frihetstidens, och såsom
en följd deraf började sympatierna vända sig bort
från Ludvig XIV:s absolutistiska franska literatur
till den mera demokratiska engelska. Dock torde det
vara ett misstag att tolka detta så, som om man nu
öfvergått från fransk literatur till engelsk. För det
första torde de mest studerade engelske författarna,
såsom Swift och Addison, ofta hafva lästs i fransk
öfversättning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
